En jävla dejt.

Fidel ringde förut. Han sa:
-Jag tittar in senare
-Visst.
-Förvänta dig inget.
-Tro mig, det gör jag inte, jag är bara glad att någon vill leka med mig.
-Bra, jag tar med lime. Ses snart.

Och nu sitter mina tomtar, vemodet och den sjuka känslan här med mig och spelar Monopol i väntan på Fidel och snurrighet.

-Jaha, där är det kanske..

Jag har tappat bort mitt hjärta, antagligen är det på hittegodsavdelningen. Och det kostar att hämta ut det.

Korkat

Det är så korkat att åka Ålands-båt, men lik förbannat gör jag det. Allting kan vara jättebra med fylla å ligga, eller så kan det vara jättebra med fylla och inget ligga...och en full kollega som hyttkamrat. Eller så ger det bara dålig eftersmak. Fan, jag gillar verkligen kollega frk J. men denna gången fick jag en överdos. Och vakter som forslade hem henne och trånande blickar från mig till Messi som är obesvarade och Fiskmås-kollegan som säger att dom inte har legat med varandra men jag tror på det motsatta.

Klart dom har.

Och jag fattar inte att jag fortfarande tillåter mig bli påverkad av honom. Min lösning var Champagne. Och mer och mer och medans jag tar hand om frk J. ligger dom i hytten ovanför. Och jag gråter en tyst gråt utan tårar och undrar varför det helt enkelt inte funkar. Kanske inte så mycket över Messi och Fiskmåsen, kanske mer över att det liksom aldrig funkar. Jag har för fan varit singel i elva år. ELVA ÅR! Hur kan det vara så att ingen vill ha mig?

Jag trodde att det här skulle bli ett långt djupt inlägg med en intelligent relations-teori, men jag tror att jag tappade lusten och inspirationen. Nu.

Strike dear mistress and cure his heart

Och jag fick åka till Höganäs och uppleva den finaste snoppen jag har sett på år och dar. Och jag tror att jag upplevde den i minst tolv timmar. Konstant. Tillåmed utan rök slash kiss paus. Synd att kroppen den satt på inte var lika intressant.

Vill bara skaka om Messi och skrika att jag kan vara den finaste tjejen han någonsin kan få, att han bara inte fattar det själv...undrar hur många som tänkt så i sitt liv? Men ändå. Varför?
Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara?

Funderar på att fälla några tårar men tror inte det är värt det....varför skulle jag göra det och över vad. Något jag aldrig har haft eller en tjej jag inte känner, det känns......onödigt. Lyssnar på Lundells Isabella och känner kanske att dom jävlarna aldrig ska få ta mig.

Men tänk om jag tappar svaret?
Att lära dom att lyssna, att lära dom att se...lite mer, lite mer.