För ingen. Och mig.

Pysslar små gubbar i päls att hänga i granen.
Viker stjärnor av gamla tapeter.
Limmar och fixar.
I timmar.

Fullständigt medveten om att ingen jävel kommer att se min fina kreativa sida i år heller.
Men jag tycker det blir fint. Och det är det som räknas.

Söder-sms

"Mmm...det var trevligt att se dig oxå" skriver han. Och jag vet inte vad jag ska svara. Det var ju trevligt att se honom, men....jag tror vi är på olika ställen för ofta. Både mentalt och fysiskt. Måste tänka, måste göra rätt denna gången. Känslan är bra....skulle jag vilja säga. Sanningen är väl att känslan är vriden, som en polkagrisdekoration. Så jag svarar inte. Ännu.



Men fan vad han är sexig.
Riktigt fin.



Musikalisk kuliss: Aretha Franklin – Do Right Woman - Do Right Man 

Skrik och skratt.

Nu är dom på väg hem, festfolket. Själv ligger jag kvar i min soffa, i bakgrunden Harrison Ford och Vittne till Mord. Känner mig som en loppa.

Dansa?

Jag borde svida om, ta en dusch, lägga riktigt svart sotig ögonskugga och blinga min kropp. Det gör jag inte. Hör musiken från klubben, men envisas med att somna om i soffan. Undrar om Dante står där med sitt leende i baren och utstrålar sex. Undrar om han någonsin tänker på mig. Tittar på snö som faller och undrar om jag är på samma väg igen. Om och om igen.

Undrar varför Söder inte hör av sig. Var jag inte tillräckligt fin? Igår när jag stod där i hans bar och log mitt allra sötaste leende. Var jag inte det? Va! Män tänker verkligen inte som vi. Eller är det bara något man säger. Kanske ska det vara Söder tänker verkligen inte som jag. Tänker han på mig?

Skickade ett sms till Kattvik. "Behöver sex. Verkligen" Tre ord som han genast besvarade. Ja, han vill ju ses iaf. Men är det verkligen sex jag behöver? Är det inte något annat jag behöver. Något Kattvik inte vill ge av sig själv. Något jag hade hoppats hitta i Söder, han som inte känner mig. Han som jag kunde få börja på nytt med. Men vi hade kanske olika idéer.

Kom igen!

Kommer få för lite sömn, men va fan. Det kan ju kanske vara värt det. Tusen tankar flyger, men nu vill jag trycka på paus. Play igen om sex timmar. Kör tösen, det är ju livet som väntar :)

Jag. Bowie. Och en flaska Barolo.

Omg. Jag säger bara oh my god. Vi har inte rört vid varandra, men nu sitter jag här, helt utpumpad, på moln, lyssnar på Bowie och tar ett glas Barolo till. Sms, detta 2000-talets påfund. Tappade både tid och fattning, hur kan man smsa i över fyra timmar? Han är fortfarande fin. Han är den jag vill ha. Just nu iallafall. Tills hagelskuren slår ner mig från molnen. Tänker inte på det nu. Känner mig lättare och tar vara på känslan. Det bittra tar vi i sinom tid.

Jag försöker komma på....kan han vara en Bowie? Är det ok för dig om jag kallar honom Bowie? Nä, han är nog Söder. Söder blir det. Jag funderar på det, funderar på dekadenta morgnar, funderar på hur det ska vara första gången vi rör vid varandra, funderar på om jag över huvud taget ska gå upp om ett par timmar. Funderar och njuter. Av Söder-sms och Bowie. Och Barolovin. Plötsligt kanske det händer.

Och det kan ju hända. Vill såhär i smygväg önska en mycket fin människa all lycka, och du, på lördag är det ingen annans dag. Bara din! Plötsligt händer det. Banne mig.

Musikalisk kuliss: David Bowie – Life On Mars? 

Bubbel

Jag har fått sms. "tänker på dig". Tre små ord och jag har blivit en såpbubbla som flyger runt. Jag tänker tramsa såhär tills bubblan spricker. Det gör den ju förr eller senare, det vet jag ju.

Laddar med lördagsmusik istället. Även om jag inte ska någonstans längre än till min soffa...Def Leppard – Pour Some Sugar On Me 

Som folk gör mest

Du vet, saker alla gör men ingen pratar någonsin om det. Petar näsan, går runt i riktigt fula hemmatofflor, pillar på sårskorpor eller topsar öronen och studerar efteråt det fula gula som fastnat.

Skulle ta en dusch, drog av mig jeansen och trosorna, och då...precis då fick jag ett vinsug. Vad göra? Häller upp ett glas vin, sätter mig i soffan, och nu sitter jag här. Iförd endast strumpor, tröja och en hårsnodd. Funderade på om jag skulle klä mig igen, men konstaterade att det behöver jag ju inte. För i kväll finns det verkligen ingen risk att någon kommer att besöka mig. Så jag ska nog fortsätta vina troslös framför datorn. Sådär som folk gör mest, när ingen ser ;)

Glad helg på dig!

With a touch of pink

Kollar min telefon igen. 02.14 och inget meddelande. Kollade klockan 19.38. Och 20.02. och 20.05 och 20.34 och....ja, du fattar. Vi backar lite i tiden...igår tittade jag på det vackraste leendet, en charm som tog mig iväg till fantasier om hud och kär lek. En lek som jag inte kan reglerna till. En lek som har rosa-kantat min dag. En plötslig och främmande kärlek, när man minst anar det.

-Du, glöm inte kvittot...

Jag tog kvittot, och sen dess har jag inte kunnat sluta le. 02.25....inget meddelande. Vad gör han med mig? Sanningen är det att vi inte ens har rört vid varandra. Han på den ena sidan baren, jag på den andra. Sex via telefon. Heta meddelanden. Och nu...tja, nu kommer kranket fram. Igen. Min logiska sida pratar i mitt huvud hela tiden. Säger saker som: är han intresserad hör han av sig. Han har säkert ett stort no-no någonstans, det brukar dom ha. Sluta tramsa, kärlek är för dom andra, inte för smått förfallna tanter. Han hör av sig, det var ju faktiskt han som gav sitt telefonnummer.

Tittar på kvittot med siffror igen. Som om det skulle hjälpa, slumpmässiga siffror som för mig betyder att kanske, kanske....Hopp om hud. Förväntan om lycka. Tittar på telefonen igen. Han slutar jobba om tio minuter, kanske då?

Tänker att det var väldigt, väldigt längesen jag hade ett nyförälskat pirr i kroppen, en nyfikenhet som får mig att skaka inombords. Jämför min känsla med Messi och konstaterar att det är stor skillnad på att vara besatt och.....ja vad jag nu är just nu.

Kollar telefonen. 03.04. Jag ska gå och lägga mig nu. Händer det händer det.

Musikalisk kuliss: Amanda Jenssen – Light And Easy 

Det rullar på, och lite skit under naglarna har ingen dött av.

Har lite skrivkramp....får leva med det.
Bör skaffa mig ett mål eller två, jag är farligt nära att bli en bitter vuxen. Äter sover jobbar och förfaller en aning för varje dygn som går. Och går runt och berättar för alla jag träffar att jag är trött.
Du förstår ju själv att det inte håller.

Folk omkring mig säger att det blir bättre snart. Snart har varat lite väl länge nu. När snart blir år ut och år in. Tja, det är väl faktiskt inget som talar för att det blir bättre, det är ju mer så man säger. Som -Hur mår du? -Bra, tack.

Lyssnar på 30 Seconds To Mars – From Yesterday  och kommer på mig själv med att jag faktiskt gillar musiken, jag som alltid trodde att jag gillade dom för att Jared Leto är så otroligt sexig, så utom denna värld vacker i mina ögon. Som tonårstrån, du vet.

Mitt huvuds CV.

(ett litet utdrag, helt utan tidslinje)

Fick boll i huvudet. Åkte ambulans. Inga stygn.
Fick trappa i huvudet. Åkte polisbil. Tre stygn.
Fick knytnäve i huvudet. Åkte taxi. En blåtira. Sju stygn. (på insidan av ögonlocket, imponerande doktorn)
Fick järnstaket i huvudet. Åkte ambulans. Nio stygn.

Fick Visby Stora Torg i huvudet. Åkte taxi. Inga framtänder. Inga stygn.
Fick vinflaska i huvudet. Åkte tåg. Två blåtiror. Inga stygn.
Fick kattmatskonservburk i huvudet. Körde själv. Två stygn.

Fick taxidörr i huvudet. Gick och la mig. En blåtira. Inga stygn.
Fick soptunna i huvudet. Åkte systers bil. Fyra stygn.
Fick surfbräda i huvudet. Åkte ambulans. Sex stygn.
Fick evakueringsstege i huvudet. Åkte ingenstans. En blåtira. Inga stygn.

Fick en till knytnäve i huvudet. Inget att prata om. Inga stygn.
Fick Köpenhamns Tivoli i huvudet. Gick till mojito-bar. Köpte dildo. Två blåtiror. Inga stygn.

Och jag som undrar varför jag är sjuk i huvudet. Svar som är framför näsan.

Fick vacker man på huvudet. Kan behöva någon som kan sy.
Musikalisk kuliss: The Soundtrack Of Our Lives – Embryonic RendezVous

Klumpigt.

Skrapade rutor på bilen igår. Har sovit med långkalsonger. Nu kommer den jävla årstiden, och min klump i halsen bara växer. Brr å usch.
Ska behålla långkalsongerna på och ta en krispig promenad.
Det finns folk som älskar denna årstiden. Jag tillhör inte dom.

Hemnetknarkar

Tittar på hus så jag blir sjuk. Tänk om...

Inte allt. Bara en del.

Halv måne.
Halv middag.
Halvt glas vin.
Äh, vafan. Ett halvt glas vin till. Typ.
Halvt naken.

Halvt liv.

Idag döljer jag mig till hälften. Det är ganska skönt.

Musikalisk kuliss: Otis Rush – Double Trouble

Bröllopsrester. Booty call.

Kreativ...tror det är fullmånen som gör det. Nygammal byrå blev fin, målarfärg, tapetklister och fula naglar. Somnade på soffan framför Twin Peaks. Låg i mina drömmar i halvvaket tillstånd. Drömde att Kattvik ringde. En stund senare förstod jag att han faktiskt ringde. Ville ligga. Vimsig sa jag nej, lycka till med att leta vidare...kanske dumt svar, kanske inte.

Några minuter senare slumrade jag om och drömde att frugan hällde upp champagne till mig. En stund senare förstod jag att hon faktiskt gjorde det. Hon dök upp efter bröllopsjobb med "slasken". Två fulla flaskor senare är jag vaken. Och ganska glad. Att bli serverad skumpa på soffan i nyvaket tillstånd är lyx. Nu har vi samspråkat världsliga saker till max och dax att somna om. Sveper sista glaset och frasen "...please be a part of my life" har fastnat på rundgång.

Musikalisk kuliss: Miss Li – Dancing the whole way home

Framåt

Det går bättre och bättre. Jobbar mer och trivs med det, börjar känna någon form av ro i kroppen. Det är en skön känsla som jag inte känt på länge länge. Visst saknar jag någon att komma hem till, som fixar en kopp te på kvällen och bara är här. Som min fru, men med snopp. Som Hitte, men utan päls.

Men visst måste jag passa mig. Varje gång jag jobbat ett pass på två dagar blir det en mental urladdning och nästa dag sover jag 12-14 timmar. Idag sov jag till 15.00. Då kan jag bli lite arg på mig själv, men ställer om tanken och känner att just nu kanske det får vara så. Det blir bättre, jag är på väg. Det känner jag. Och utanför min värld finns det stora sorger.
En kollega och vän gick hastigt bort för ett tag sen, igår var det begravning. Jag gick inte dit. Messis gudfar (har jag för mig) och en i familjen. Jag sänder så mycket tankar till Messi, Virråvarr och resten av deras familj, det är ledsamt. Skickade ett "-hur mår du"-sms till Messi, men han vill inte svara. Kanske lika bra det.

Och visst tänker jag på Messi ibland, hur det kunde vara att få finnas i hans värld, vara nära....men endel stängda dörrar ska man aldrig öppna igen. Det blir bara trubbel i hjärnsubstansen.

Musikalisk kuliss: Man Man – Steak Knives

Myssuga?

Kattvik på besök. Igen. Han droppar in här varannan vecka nuförtiden och jag börjar fundera på om vi knullar för ofta. Förstå mig rätt, men han är ju den där oromantiska småfulla Jared Leto-kopian som är för snygg för mig egentligen, men som ändå kommer hit gång på gång fastän Hittekatt håller på och döda honom (seriös kattallergi).

Men dom två senaste gångerna har något förändrats. Förra gången höll han mig bakifrån, en kyss i nacken och orden "-....vacker, så vacker"

Idag bröt han i det där hårda vi-har-bara-sex-ingenting-annat-mönstret och sa...."-...ahhh, ta det lugnt, kan du inte bara...myssuga lite?" (och här gör vi en note: har aldrig hört det ordet förut, men ju mer jag använder det, ju mer gillar jag det) Och efteråt låg vi verkligen och kelade, mös, kalladetvaduvill. För att han ville. Sen gick jag snabbt upp och tände en cigg, drack ett glas vin. Det är väl helt naturligt att man börjar känna varandra lite efter nått års ligga, men nu har det liksom tagits till en obekväm nivå, en nivå som jag inte vet hur jag ska hantera.
Lyxproblem? Absolut.
Fick jag orgasm för ca 20 minuter sen och eftersvamlar? Absolut.

Musikalisk kuliss:  Ulf Lundell – Levande Och Varm

Ps. Gick ut med soporna och insåg

att jag har ännu ett lyxproblem....Ds.

Nej.

Det var tur jag insåg i tid att han var ett nej. Och för en gångs skull är det jag som säger nej. Eller säger och säger...jag fegar och svarar inte när han ringer. "Jag är inte så förtjust i att konversera via sms" skriver han i ett sms. Synd det är jag. Jag är inte så förtjust i att konversera i telefon tänker jag. Det måste jag nog skriva. I ett sms till honom. Vissa ska man nog avsluta innan det börjar.

Men visst är han vacker. Men det räcker inte till i detta fallet.

Ja

Han är väldigt bra.
Men samtidigt väldigt märklig. Och jag vet inte om det är på det där bra sättet.

Det minst märkliga är väl att han använder citron som deo. Det är mer naturligt så.

En ekologisk man

Jag träffade en man igår, och vi ska ses igen. I morgon. Lång mörk skönhet som jag inte vet hur det kan bli med. Men han är vacker, och snäll....kanske lite väl snäll om man nu kan vara det. Och klimatsmart.

En bra man helt enkelt. Men kan jag behålla mitt intresse? Jag vill ju att killar behandlar mig som skit, annars blir jag ju inte riktigt kär. Men denna mannen är för bra för att slänga bort, det känner jag på mig. Han måste återvinnas. Och han tycker jag är fin, det har han sagt hela dagen. Då känner jag mig lite finare också.

Att tyda drömmar är skit.

Klockan är tjugo i fem. På morgonen. Och jag är inte trött. Jag är sjuk. När ska jag acceptera det? Har försökt sova men så fort jag sluter ögonen drömmer jag. Konstiga, hemska drömmar.  Nyss vaknade jag av att jag åt avföring...inte på riktigt, men i drömmen. Innan dess blev jag tvingad att ligga med en ful hotellgäst på ett hotell jag inte kände igen, men jag vet att jag var där i jobb. I drömmen asså.  Han hade en jättestor kuk, fast den var blå.

Orkar inte sova mer. Orkar inte vara vaken.

Har hällt upp ett glas Bordeaux, hoppas det hjälper mig. Hoppas att skriva här hjälper mig. Allt för att fokusera på något annat än sömn och dröm just nu. Kanske ska titta på lite True Blood.

Att vara en seriefigur.

Tjock dum fet ful. Just nu.
I morgon kanske det är annorlunda.



Kanske.
Kanske inte.

Musikalisk kuliss: Adele – He Won’t Go

Är det säkert du vill Radera?

Twitter. Facebook. Blogg. Instagram. Jag kartlägger hela mitt liv på sociala medier, men ikväll lägger vi nätet åt sidan och grillar i goda vänners lag. Med sällskapsspel och hundar och funderingar över livet.

Lågvattenmärke

Jag har inga pengar kvar. Lite som hon flickan i Havanna. Men mina väggar åt upp mig, jag var tvungen att gå utanför min lägenhet och jag tänkte: -Herregud, nån kille kan väl bjuda mig på en hof på Pepes.

Jag slösade på mitt läppglans för ingenting. Ingen kom fram till mig, ingen ville prata, än mindre bjuda på en mellanöl. Så där stod jag med mitt isvatten och kände mig dum. Fem minuter innan stängning gick jag fram till en ytlig bekant och frågade om han ville bjuda på en öl. Det gjorde han. Men nej, aldrig mer. Då kan väggarna äta upp mig istället. Fy.......förnedring.

Och några hus härifrån verkar årets fest pågå, men det var ju ingen som ville bjuda in. Så nu är jag här. Ska öppna en Bordeaux och sätta på lite mer True Blood.

Måste banne mig flytta till en större stad. Banne mig.

How does it feel?

Min terapeut säger till mig att inte känna, utan tänka.

Men det är svårt. Ibland får jag en känsla som kommer över mig, och då är jag glad att ingen ser mig. Det brukar börja med en oro över något, en saknad av något. Det är då jag försöker yoga-andas. Ofta händer det när jag ska koncentrera mig på en bok eller en film eller något som triggar fantasin, en annan verklighet. Någonstans där mitt sinne hamnar i en fiktion som inte är min egen. Helt plötsligt har jag gjort en del saker som jag inte ens reflekterar över, börjat snurra mitt hår, klia på gamla ärr som jag själv är roten till. Helt plötsligt kliar det på hela kroppen, som myror med dunfötter. Inte ont, men något som inte ska vara där.

Det är då jag blir medveten om min oro, min galenskap. Helt plötsligt skriker jag rakt ut att "-Låt mig vara, kom inte hit, jag är inte galen....andas, andas, andas. FÅ INTE PANIK." Och jag slår på mig själv, sluta, sluta sluta. Det går över, men tårar kommer naturligtvis. Jag funkar inte.

De är nu min terapeut säger att jag inte ska känna att jag är galen, att jag ska tänka "-Nu tänker du att du är galen. Är du det? Tänker du att alla stirrar på dig? Gör dom det?" Klart jag inte är, klart dom inte gör, men känslan är där, hur mycket jag än försöker kliva ur mig själv och fungera.






Såg en väldigt klar stjärna falla. Önskade mig kärlek. För 586:e gången.      Typ.

Musikalisk kuliss: Bob Dylan – Don't Think Twice, It's All Right - 2010 mono version

Bom.

En liggande mast som antagligen är orsak till en massa skallskador.
Eller en miss.

Vi sågs. Precis som han sa.
Och sen såg jag honom gå hem med en tjej som inte var jag.
Och då såg han inte mig.
-Säkert, som jag sa.
Och jag kanske borde fokusera på Dante.
Eller?

Virrig och trött.
Trött och snurrig.
Det enda som är säkert är att jag är kuklös.
Och det är väl lika bra.
För tillfället.


Musikalisk kuliss: Pretenders – Brass In Pocket - 2009 Remastered

.......!

Min vän. Tack för att du finns.

Hissar segel.

Blickar.
Hångel. Smek. Puls.
Blir avklädd. Klär av.
Hud och hud och hud.
Brunbränd hud.

Lockar. Frestar.
Och svettiga lockar i pannan.
Svettiga, solblekta lockar.
Lite svettigt överallt faktiskt.
Det där pirret som sprider sig i kroppen.

Exploderar. Eller exploderar snart.
Ja, herrejävlar.
Och andra.
Tredje.
Mmmm....

Sömn med leende.
Lättväckt. Fan vad vacker han är.
Morgonstånd. Lekfullt vuxenspel tar fart igen.
-Har du sett mina kalsonger?
-Nej.
-Hmm, lämnar dom här så jag kan hämta dom senare.
Leende.

Idag en kram. En kyss på kinden.
-Hur är det?
-Sådär. Seglat dåligt.
-I OS gick britterna fort på kryssen i hård vind. Fyrasjuttio.
Han ler. En halv sekunds ögonglitter. Du är fin.
Han måste gå. En kyss på pannan.

-Vi ses snart, säger han
-Säkert, svarar jag

Och jag tänker att det kanske inte är så säkert.

Middag.

Ni vet alla dom som lägger upp matbilder på Facebook och sätter status: Idag falukorv, yummi!
Jag hatar dom människorna. Men nu kanske jag kan förstå en aning, när jag nu sitter här med en sjukt god middag, lagad med kärlek, och ingen att dela med. Det är kanske då man delar det på FB. Inte för att jag ska göra det, men det är lite synd att ingen får se vilken möda jag har lagt ner. Ingen får smaka. Bara jag. Och Hittekatt.

Virrig

Är på ett mycket märkligt humör. Bara lite skakis idag, inte särskilt rädd för någonting, ändå kan jag inte gå utanför dörren. Varför?

Tar en kopp kaffe på balkongen och tänker inte tänka så mycket. Det blir ändå som det blir. Känner mig virrig och har glömt hur man tar på sig ett par jeans.

........?

Min vän. Gör aldrig så mot mig igen.

Bemvindo Brasil.

Hör trummorna samtidigt som en myra envist ska krypa på min rygg. Glädjen, dansen, trummorna. Två män dansar. Capoeira. En liten flicka blir påkörd av en bil. Ambulanser...tre stycken. Hon lever. Männens hud glänser som den vackraste koppar. Solen skiner och jag svettas lite. Är det värmen, männen eller nervositeten? Vet inte, skiter i varför.

Och jag borde känna något. En kall öl i skuggan med en gammal man, en vänlig själ. Hela tiden känner jag mig lite fel. Men annars känner jag ingenting alls. Borde känna glädjen, samban, gemenskapen. Borde känna sorgen, smärtan hos flickan. Så mycket jag borde. Det jag inte borde göra är att ta ett glas vin och känna hur meningslösheten drar sig tillbaka i en vrå. Men det är precis det jag gör. Ett glas vin istället för mat. Mat har ändå bara blivit näring. Ett borde. Men i dag skiter jag i mat.

Och vad var det där jag såg i min väns ögon när han hälsade? Ett förakt? Eller en skräck? Något registrerade jag. Antagligen har han fått umgängesförbud med mig. Men han anser nog att det är ok, annars skulle han inte stanna i det förhållandet. Jag anser ingenting om den saken.

Ut. In.

Det bara snurrar och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Om jag ska göra något. Att lägga sig ner och självdö är inget alternativ, det har jag försökt flera dagar nu. Det funkar inte. Jag vet varken ut eller in. Dom som vet säger att jag ska motionera. Dom vet inget om mig.

Och jag tröstar mig med små pojkar. Vackra, charmiga players som går när jag vill det. Tyvärr går dom även när jag inte vill det. Och den jag verkligen vill med vill inte med mig. Någon som har hört den förut?
Men jag skulle aldrig ligga med någon där jag inte känner känslan, åtrån. Jag har insett att jag aldrig kommer ha ett förhållande, men jag vill helt enkelt inte missa sexet för det. Letar kort kärlek där jag kan få den, och tar den.

Igår blev det återvinning av den fina från Kattvik. Han med charmen, men som är lika romantisk som ett övertrasserat kreditkort. Men för en gångs skull var det han som ringde. Jag är sex. Men aldrig flickvän. Inte konstigt jag måste äta psyktabletter.

Nattliga möten.
Nattlig tårlös gråt.

Musikalisk kuliss: Sufjan Stevens – Kill

Ihålig

Som ett stort tomt hål befinner sig innanför bröstet och ner i magen. Skakig. Så är dagens status. Och apatin äter upp mig.

Fan.

Men i morgon kommer mina kolleger och jävlar vad det känns bra. Hoppas bara att det blir det oxå.

Kan dansa i solregn

Som fallen från skyarna, född på en annan planet. Så känns det att stå där inför Js flickvän och inte kunna förmå sig att hälsa. Jo ett litet hej blev det men...va fan. Jag har ju inga verkliga åtråkänslor för J så va fan är på problemet? Varför ska det tittas så konstigt på mig? Och nuförtiden ser jag det med mina klarsynta ögon...nyktert. Det är inget vackert.

Jag är en främmande fågel, vinklig och sårad men omöjlig att bura in. Jag är vaken om natten, natten är dyrbar för då är jag ensam och stark. Där hittar jag min plats där alla inte måste tänka likadant. Men så ser jag det fula dagsljuset och möter andras blickar. Där tar det vackra alltid slut. Men känslan av att slå emot rutan, ta mig upp, titta med mina klarsynta ögon och konstatera att jag kan dansa i ett solregn. Här i natten. Ensam och stark. Bra känsla.

Vill jag?
När dagen är slut vill jag att Dante kommer till min säng. Men då försvinner den starka natten från mig.
Ska jag?
Nej, natten följs av dag och då ser vi allt det fula igen. Kanske till och med måste möta varandras blickar och låta det vackra försvinna.

Så har den drabbat mig igen. Den stora ensamheten. Jag kan inte förklara varför. Ful känsla.

Tack Lisa

Drömmar

Vi har alla drömmar, drömmar om att leva lyckligt, att vinna på lotto, att hitta vår själsfrände. Men det blir inte som i drömmarna. Annars skulle vi inte drömma om det. Fakta: jag är 36 år och det enda jag har är mina drömmar. Jag är inte lycklig, har inte vunnit på någonting och min jakt på någon form av själsfrände går inte bra.

Dante ligger med en liten menlös brud, jag vill verkligen inte att dom blir tillsammans. Hon var väldigt genomskinlig när jag träffade henne. Helt utan karaktär. Fling...det var så hans vän sa att hon var. Dantes fling. Fling. Vilket jävla ord.
Och tårar fälls över något jag aldrig haft. På riktigt alltså, i mina drömmar har jag haft honom om och om igen. Och det är så fint där i drömmen. Och det är så fult där i verkligheten.

Surferboy har jag inte sett röken av på länge, länge. Han är inte i byn.
Men Js flickvän är här. Om hon nu är hans flickvän, det verkar inte som om någon vet, i alla fall inte J. Hon ringde mig en kväll, jag svarade inte, undrar vad hon ville. Vi har egentligen inte pratat någon gång, så numret har hon fått från J. Antagligen ville hon bara skälla och säga till mig att hålla tassarna från sin pojkvän. Om han nu är det. Flickvänner brukar se mig som ett hot vilket jag finner lite märkligt.  Jag lyckas ju inte ens få till en dejt med en singelkille.

Men mina drömmar ska jag fortsätta ha, även om det gör ont när jag inser att det bara var en dröm.

Musikalisk kuliss: Julee Cruise – The Nightingale

Är dom små får man ta två

Överallt jag tittar ser jag ordet NORMAL. Tillåme nu när jag skriver och tittar i dom små fönstren på skärmen: normal, rubrik, underrubrik, liten rubrik. Jag väljer normal. Det är jag inte. Jag är inte ens en underrubrik. Jag är totalt fucked up. Nu har jag slutat dricka sprit, det kan vara ett av sätten. Istället har min hunger på bekräftelse resulterat i att jag tar hem små pojkar och ligger med dom. Summan av alla laster verkar banne mig vara konstant.

Messi är glömd, det är skönt. Jag har faktiskt börjat höja blicken och titta åt annat. Och det som började med ännu en bekräftelse, ligga lite, slutade med att jag faktiskt började känna mitt hjärta igen. Och sen låg vi igen. Och jag funderade lite...och lite till. Nu är det hans ansikte jag ser framför mig, hans hud jag känner, när jag tar hem dom små. Sexiga små smilgropar och med en jävla attityd. Vi kan kalla honom Dante. Och han är allt jag inte ville ha. Allt som går emot förnuftet. Men jag ser och känner honom när en liten brat försöker blidka mig. Den här gången ska jag vara ärlig och öppen från början, så jag inte kommer lida helvetet i två år, -Här får du mig, vill du ha mig?

Och jag bara hoppas att jag kan ta mig samman, få den hjälp jag behöver och kunna börja jobba snart igen. För det här är inte en skön sommar. Det här är en sjukt regnig sommar. Och jag måste komma över känslan av att dö. Att börja andas. Att skratta med hela kroppen. Det kommer bli en lång resa, men jag hoppas den är värd det i slutet.

Musikalisk kuliss: Jason Charles Miller – You Get What You Pay For

Inget alls.

-Hej, vad gör du?
-Dricker kaffe...
-Vad ska du göra sen?
-Dricka mer kaffe?
-Så du menar att du gör inget alls...
-Det gör jag ju, jag dricker kaffe. Och andas.

Skuggar solen.

Är så mycket i torpet att jag har glömt dagar och tid...och tro mig mig det är bra att det är så. Ska komma ihåg att det är midsommar idag, checkar in på plaza d'Ina, Råå om några timmar. En ytlig vän fyller tydligen år oxå. Grattis. Eller så.

Kom hem igen till en knäpptyst lägenhet. Tittar tomt över havet. Ögonen saknar sina och andras tårar. Blicken saknar bränslet som är saknaden i andras blickar. Snälla låt mig titta på himlen och ifrågasätta att den finns. Låt mig skugga solen åt alla håll....Jag är inte önskad. Inte i kväll, antagligen aldrig.

Musikalisk kuliss : Frank Sinatra – As Time Goes By

Svar till: Fail

Hur gör man?

Status: full
Konsekvens: Det går att dricka bort sina problem.
Resultat: Man tittar fascinerat på kulturnyheterna och fnissar lite.

Pust. Och man lyssnar på hjärtskärande musik.

Musikalisk kuliss: Florence + The Machine – Never Let Me Go

Fail.

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

12 timmar Öresundsbron.

Fram och tillbaka. Malmö-Kastrup-Köpenhamn-Österport-Köpenhamn-Kastrup-Malmö. Och så samma runda några gånger till...i 12 timmar. Japp, ibland är mitt jobb otroligt enformigt. Men jag behåller det nog ett tag till.

Musikalisk kuliss: Tennessee Ernie Ford – Sixteen Tons

Kuk-lös

-Behöver du kuk?
-Ja.
-Det får vi lösa :)
-Ha, du är rar. Först behöver jag nog en städerska...sen behöver jag manikyr.. ;) När kommer du hem från London då?
-Imorgon. Fri imorgon?
-Ja. Jobbar onsdag.
-Då löser vi det imorgon.
-Absolut, hör av dig när du är hemma.
-Yes

Fast nu var för ett tag sen 'imorgon' och jag sitter här med vin i låda, ett par tröstcigg och är kuk-lös. Chanslös. Karma gillar inte mig nu...kuk-karma.

Musikalisk kuliss: Miss Li – True love stalker

Trött på att inte duga.

Jag är redo att dela min tillvaro med någon jag tycker om. Det har jag varit ett tag. Tyvärr har det mest resulterat i att jag går runt i tillvaron krank och frustrerad över att ingen jag tycker om verkar tycka om mig tillbaka. Så för ett tag tänkte jag att jag kanske inte behöver den mannen jag tycker mest om. Han som inte vill ha mig. Messi. Kanske räcker det med den mannen jag tycker näst bäst om?

Det finns en underbar person i min närhet som jag har känt väldigt länge, och banne mig om han inte är ganska bra ändå. Men kan jag vara kär i Messi och leva ihop med Surferboy, kan han acceptera att vara näst bäst? Han vet vad jag känner för Messi, vi ses ju då och då...vill han ha mig ändå?

Jag vet i alla fall att jag vill inte sitta hemma själv på lördagkvällarna med vin i box och dåliga filmer på 3:an. Med Jennifer Lopez.

Musikalisk kuliss: Nico – I'm Waiting For The Man - Chorus

Snart är den jävla sommaren här...

...och jag slutade träna för alldeles för längesen.

Ord känns överflödiga.


.

Saker man bara vet.

Läser Paddans ord. Hon är en bra tjej, med bra ord som sätter bra känslor på det jag känner ibland, det vet jag utan att egentligen veta....ens hur hon ser ut. Men hon ger mig trygghet. Och lite hopp.

http://barpadda.blogg.se/

Musikalisk kuliss:

Barnperspektiv.

På min arbetsplats hör jag dagligen mycket. Vissa saker lägger jag på minnet, det mesta surrar bara ut i svimmel-svamel. Gissa var detta hamnade?

Tjej ca 7-9 år sitter med sin familj i bistron:
-Mamma, dom där koncentrationslägrerenna eller vad det heter. Vad gjorde man där?
-Där arbetade många människor fastän dom inte ville.
-Men efter dom jobbat, fick dom fredagsmys då?
-Tyvärr fick dom inte det. Det var krig och i krig finns inget fredagsmys.
-Hade dom lägereld?
-Nä...
-Men...om dom inte hade lägereld, fick dom inte grilla korv och skumgodis då?
-Nä, dom fick bara jobba för elaka människor tvingade dom. Det var väldigt synd om dom som bodde i de lägren.
Viss tystnad från tjejen.
-Meh...om man inte fick grilla och inte mysa, varför kallades det för läger då?

Ja...vad svarar man på det? Ibland snappar barn upp mycket. Och vad svarar man på 1000 frågor? Och det viktigaste av allt, hur förklarar man att människor kan vara så otroligt medvetet grymma?

Musikalisk kuliss: Tune Robbers – Mad World

Det där var väl inte så jävla smart pt II.

Stureplan är sällan smart....så började jag ett inlägg för några år sen och så börjar detta inlägg igen. Denna gången var det Spy Bar. Jag vet inte hur jag ska förklara hur fel jag är där, men en hint som kan återberättas är:
-Ahhh, det är ju du!!
-Joroserruatt, det är det...hej.
-Fan....cooooolt asså.
-Eller hur.... (?)
Här någonstans fattar jag att hon inte tror att jag kan vara där som vanlig människa, hon tror jag är en rockstjärna.
-Hur e de me dejj då? frågar jag.
-Ah, ja ba...fan coolt asså. Kul att du är här, ha're. Ses....wow!
-Japp, sa jag.

Inser att jag stött på en lantis som jag som tror att jag är en cool kändis, fast jag bara är lika lantis som hon.  Med fördelen att känna vakten sen hans Båstad-sejour.

Fina folket gjorde stooora ögon när jag och mitt rockslusk-sällskap gled förbi kön, med kindpussar på vägen...vakter och folk på denna plats (Stureplan) lever så i twilight att dom tror jag är en sååå stöööörtskön bruuud, frååån Båååstad, vip överallt!!!

Jorå tjena hej.

Även om jag kanske är det så önskar jag att dom bara söker sitt inre och slutar leva efter den absurda ytan.  Jag orkar inte förklara, och jag orkar inte skriva mer om sånna häringa saker :)

Musikalisk kuliss: Lite skön byhålemusik är på sin plats. Riktar denna låten till alla som ligger runt på stureplan: Magnus Uggla – Passionsfrukt

Nytt.

Om sju dagar gör jag förhoppningsvis något helt nytt för mig. Det är spännande och lite läskigt, men jag litar på den jag ska göra det med och känner att jag kommer alltid ångra att jag inte gjorde det, om jag inte gör det.

Håller tummarna för att det ska bli hur bra som helst. Det är en sak jag tänkt på men inte vågat förut. Nu vågar jag, känner mig stark och fin.

Kryptiskt, jag vet. Mer blir det inte idag.

Musikalisk kuliss: Black Rebel Motorcycle Club – Love Burns

Omedvetet.

Det kanske är bättre att bara ta det man får, hålla käften och sluta undra hur det skulle kännas att vara sådär lyckligt kär. För vilket är egentligen värst? Att inte veta hur det är att leva i lyckan, eller att ha gjort det och tappat kärleken på vägen?

Det kanske är bättre att aldrig veta. Och ta den där vackra saken till mig dom få tillfällen som erbjuds.

Musikalisk kuliss: Oholics – Tell Me

Reshat.

Hatar att resa när jag måste. Packa för att sova i Malmö i kväll, Västerås i morgon. Ska lära mig att hitta instruktionsmanualen till min hjärna. Ledarskapskurs kallas det.

Men i kväll hade jag nog bara velat sitta här hemma med min fru, diskutera och filosofera.
Vill inte åka.

Tjockdepp.

Provar kläder och känner mig jättetjock. Ingenting går runt längre. Alla tröjor är för små. Tittar i spegeln och konstaterar att magen står rakt ut. Antingen har jag ätit för mycket. Annars har jag en oinbjuden gäst där. En parasit som är lat. En latmask, så är det nog.

Här. Nu. Ärlig.

Det är ju ingen hemlighet att jag yogaandas då och då. Har någon bild att jag måste sköta mig, varför vet jag inte när alla andra gör som dom vill. Slänger konserver rakt i hushållsavfallet när dom borde ligga i metall. Sånt gör de andra. Det är för mig lite oärligt och tanklöst. Tanklösheten är värst, den som slutar tänka börjar helt plötsligt säga vad andra tycker:

-Men du kan ju inte på riktigt påstå att alla polacker som kommer till Båstad är kriminella?
-Men det har ju aldrig funnits blågråa hudtoner från Gdynia här...
-Dom gör ett ärligt jobb, jag lovar. Så sluta säg sånt.
-Vadå? Det var inte jag som tyckte det. Jag säger bara det alla tänker!

Men jag har haft en vecka full av konstruktiv ärlighet, sådan som alla säger att dom uppskattar men blir jobbig när den kommer nära in på. Jag slängde ut mitt hjärta och berättade för en man att jag är kär i honom. Jag fick ingen motreaktion. Alls. Det är läskigt.
Igår gick jag ner till en av mina äldsta vänner i Båstad och konfronterade honom med varför han försökte döda mig med ett strypgrepp i somras, och hur han kände för det. Det har inte varit sig likt mellan oss sen då. Jag var mycket nöjd med kvällen, vi kommer aldrig släppa varandra, vi är båda för sjuka i sinnet för att klara det. Att ryggsimma i självömkan är ibland är nyttigt. Att göra det med någon man tycker om är väldigt tillfredställande.

Och fastän jag borde skämmas, nästan lika mycket som den där gången Nirvana började spelas på en fräsig fest och mitt salongsberusade sällskap utbrister: -Metallica! och alla tystnar medans jag skäms, så skäms jag inte. Jag är inte ens rädd. Istället smågnolar jag på en Manu Chau-låt sådär surfaraktigt nonchalant och gillar lugnet i mitt inre. För idag är jag lugn och orädd. Jag har liksom gjort det jag kan, och nu ligger det bollar i andras händer. Och vill dom förvalta dom till stolpskott så kan jag inte göra något åt det. Vill dom sätta den i krysset blir jag glad.

Det enda som gör mig rädd är Dressman-männen. De bara finns där, välklädda zombier i märkliga miljöer. Som i en ständigt återkommande mardröm. Den hemska normaliseringsprocessen. Nej, då är det bättre att vara här och nu och ärlig. Och lite konstig i de andras ögon. Men ärlig.

Musikalisk kuliss: Manu Chao – Promiscuity

Ledig. Bra.

Ledig helg och inga planer, mer än att inte tänka så förbannat mycket. Att bara vara, att fika hos mamma, att gå en runda i skog med hund. Jodå, hopp finns. Det är ju synd att när jag hoppar hamnar jag ju mitt i pianot, att aldrig bara ta ett litet klavertramp, att alltid stå där och hoppa...mitt i pianot. Mais oui, c'est moi.

Och jag är ändå fin idag. En aning kantstött, men fin med patina. Som sig bör när solen skiner och kaffet är gott.

Musikalisk kuliss: Perssons Pack – Stenad I Stockholm (Med Annika Norlin)

Brända känslor.

Andas i fyrkant. Yogaandas, in genom näsan och ut genom munnen. Tre gånger, fyra gånger, blunda och tänka här och nu. Här och Nu. Motgångar är till för en konstruktiv lösning. Tänk nu Bella...tänk, och andas. Jag har inte fått semester när jag vill. Stort problem? Ja, just nu iallafall.

Jag har berättat för Messi att jag tycker om honom, längtar och vill ha. Om bara Messi inte vore Messi. Om Messi bara ville komma fram till mig och hålla om mig bakifrån. Knulla mig bakifrån. Snosa mig i nacken och kyssa mig på örat.
Men Messi är Messi och därför kommer det aldrig att hända. När saker jag vill ska hända inte gör det blir till slut orden inte snälla. Orden jag tänker asså. Inte säger. Inte snälla alls. De är inte så snälla nuförtiden, speciellt inte till mig själv. Orden är väsenskilda från de storslagna Orden jag en gång tänkte.

På den tiden visste jag bestämt vad jag ville och vad jag behövde, klart som korvspad. Skulle aldrig nöja mig med något mindre. Plötsligt en dag upptäcker jag att jag tycker det är ok med färdigköpta fiskpinnar. Usch och fy. Kanske var det då, när mat bara blev näring, snabbast möjliga, som Orden slutade vara snälla och min längtan inte lika kravfylld och storslagen. Sen kom Messi och min storslagna kravfyllda längtan slog tillbaka som en tecknad serie på julafton: -Det är honom jag vill ha!
Men han förstod ju aldrig det, och jag sa ju aldrig det. Nu slängde jag ner mitt hjärta i stekpannan, där det fräser på för hög värme och börjar redan anta en svart yta.

En kort stund funderar jag på om jag hade haft större närvaro och omsorg om jag hade panerat fiskpinnarna själv istället för att köpa färdiga. Hör Kockens röst:
-Det finns absolut ingen anledning att inte panera sin fisk själv!
-Tiden?
-Ahh, du, det tar max fem minuter extra. Som jag säger, absolut ingen anledning!
Och även om jag vet att fem minuter extra i själva verket är 20 minuter extra så kan jag inte bli kvitt känslan att mitt liv är lika vidbränt som dom färdigköpta fiskpinnarna.

Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara glad över det jag har? Vilket i och för sig inte är helt tydligt vad det nu består av, men något har jag ju. Väl? Yogaandas...in och ut, här och nu. Var här och nu. Jag är här och nu.

Det hjälper inte. Det är absurt, men proportioner är inte min starka sida just nu. Så pass mycket självinsikt har jag i alla fall.

Slänger dom vidbrända fiskpinnarna i soporna, det är ändå ingen som kan äta dom, och tänker att om det var så, och uppenbarligen är det så, måste jag hitta en mening med livet. En vardag där jag inte behöver yogaandas, en vardag som förhoppningsvis inkluderar Messi och egenpanerade fiskpinnar. Något annat, som tillåter min längtan vara storslagen. Fri från torktumlade normaliseringsprocesser och acceptans om en kärlekslös vardag. När jag sitter här hör jag mitt hjärta bulta uppfodrande, precis som det ska.
Allt annat betyder död.

Musikalisk kuliss: Eartha Kitt – I've Got That Lovin' Bug Itch - Original Mix

(o)ljud.

Nu kom det där ljudet igen. Det som jag inte kan precisera. Jag har funderat lite, det kan vara min granne som har en väldigt konstig sexakt. Det kan även vara en väldigt dålig musiksmak. På något vis hoppas jag det handlar om sex, även om tanken på min granne+sex är ganska vidrig men visst skulle han, en hårt arbetande man i den övre åldern med lite alkoholproblem till och från, förtjäna att ligga. Förtjänar vi inte alla det?

Egentligen är det inte så svårt, det är ju vi själva som gör det till det. Vi vill ju ligga med....den rätte. Pust. Det är då det plötsligt blir svårt, och lite besynnerligt.
Det hände för ett tag sen en märklig sak. Jag blev, hur ska jag säga...kåt på jobb. Det satt en man som jag blev helt tagen av på tåget. Och om man betänker att det var det närmaste sex jag kommit på ett bra tag så blir det genast lite tragiskt. Eller? Nu har jag lagt hans ansikte på min hornhinna och fantiserar ibland om hur det skulle vara att slicka på valda delar av hans kropp....och ja, jag stalkade honom via resenärslistan. Vi har en gemensam vän på facebook.

Så, hur tacky kan det vara att facebook-ragga? 

Musikalisk kuliss: Timo Räisänen – You Shook Me All Night Long 

Lite sen igen

Trycker på pausknappen i hjärnan. Play som fan om åtta timmar.

Min special

Att verkligen inte få gjort det jag ska börjar bli en förmåga jag utvecklar söndag by söndag. Overkligt duktig på det.

Ryggsim med öronen under vatten.

Dricker te och tänker på runtknullande. Te för att det som bekant löser alla problem, runtknullande mest för att jag tycker att det är kul. Det finns så många sidor av allt.

Egentligen vill jag ju ha Messi nära, känna hud och rosa-fluffa, men det börjar bli tråkigt att skriva om. Jag får ju aldrig ändå. Alltså skulle jag vilja runtknulla lite. Tyvärr är Båstad för litet. Efter en vecka hade man fått börja på 90-talisterna...och där är vi inte och pillar. Ännu :)

Smör å sjuka

Romantiska filmer med lyckliga slut är verkligen ingenting för mitt psyke just nu. Feelgood-film. Jävla trams, nu mår jag ännu sämre..

Sånt som alltid händer.

På natten händer saker. Gick nyss upp för att ta lite nässprej...du vet..swish swish. Det hände ingenting...kom precis på att jag missade att ta av locket. Tog av locket och fick ungefär hela sprayflaskan i handen.

En förkylning stänger tydligen av hjärnan också..

Att...

...försöka stoppa ner det i en burk. Jobbig känsla står det på locket, men det är ju en sån där jävla burk som hela tiden halkar runt och det spills lite på bänkskivan innan man hunnit få i allt. Och nu stirrar det spillda på mig som om jag var en idiot. Antagligen var jag det oxå, det är bara jag som inte har förstått det ännu. Typiskt att mina wettex-dukar har tagit slut just i natt. Får väl vänta med att sopa upp det tills jag handlat.

Och så var det med den hemmakvällen.

-Mer vin, herr ober!

-Aber bitte meine dame.

Musikalisk kuliss: Little Esther – I'm A Bad, Bad Girl

Hopp och förtvivlan

Avdelning förtvivlan:

Idag är det två veckor sen jag gjorde något vi inte pratar om, men jag kan få lite klumpar både i magen och i halsen fortfarande när jag tänker på det...ja, ja, det var en dyr läxa och om jag förnekar att det hänt in i det sista kanske jag kommer att tro på det själv så småningom. Bra där...precis vad terapeuten hade sagt :)

Avdelning hopp:

Systrarna och jag har varit i torpet och vårstädat, sååå skönt. Och jag hade inte ens jacka med mig. Och hundarna var med...det är något med skogen...där ska liksom vara hundar. Och nu när systrarna har skaffat varsin känns det som en cirkel sluts. Mormor och morfar ler nog i sin himmel. Sen att det ska badas i sjön och min bil luktar våt hund, det får man ta. Jag gillar skogen.

Bonne printemps!!

Visdomstand...varför?

Reserv på basen mellan 9.00-19.00. En dag med skidor på tv, ca tio rökpauser och en visdomstand som ställer till det. Känner mig helt inflammerad i halva huvudet. Aj. Undrar vad vi ska ha dom där tänderna till egentligen, klarar ju sig lika bra utan. Visdom...my ass.

Lägger ytterligare en helt meningslös dag till handlingarna och hoppas på det det bättre. Den jävla tandvärken kan väl släppa iallafall, kraven är små när snöhelvetet faller och lönen är slut..

Otänkbart blir tänkbart, ang. träning.

Efter ett par veckor och ett par och lite flera träningspass senare konstaterar jag att man tvättar mycket när man tränar. Både kropp och kläder. Men kan jag bygga på några muskler på denna lilla blekfeta kroppen är det värt det. Detta hindrar mig dock inte från att sitta mitt i natten med lite vin och cigg som sällskap. Här ska inte överdrivas...

Och nej, jag skickade inte det där sms:et. Kanske imorgon. Kanske skickar jag ett sms någon helt annanstans. Kanske skiter jag i det.

Vetenskap. Vetskap.

Man vet att man definitivt är singel när en lördagkväll tillbringas med en MacBook i soffan, ett paket cigg, bag-in-box och 'Almost Famous' på tv. Klockan är 2.44. *suck*

Och vetskapen om att jag borde skicka ett sms till någon i Solna, för han kan vara fin om han inte hade blockerats av tanken på ett Messi-möte som aldrig kan bli, är påträngande. Jag borde skicka det där sms:et. Jag kanske gör det i morgon. Jag gör det. I morgon.

Att ha saker.

Jag har mycket. Och inget. Jag har en snygg bil, det är bättre än en moped. Jag har en snygg dator, det är bättre än en skrivmaskin. Jag har gott franskt rött vin i mitt glas, det är bättre än retsina. Jag har snygga piller som håller mig i nuet, det är bättre än sandkakor. Jag har ta mig tusan ljus med vaniljdoft. Bara det...

Ändå vill jag ha andra saker hela tiden, märkliga lilla jag vill bara ha och ha icke-materiella saker som inte kan fångas. Ibland får jag en snabb skymt, men när jag ska håva in så löses allt upp till konstiga fantasier om lycka och fjärilar i min mage.

Jag har vinter.

Musikalisk kuliss: Kim Wilde – Cambodia

Locket på.

Inget svar. Ingenting. Det blev som jag trodde.

Fan. Fan fan fan.

Boys are stupid. Throw rocks at them.

Karma strikes back

Glömde ju berätta om en av killarna som stal massa saker från mig i somras, b.la min kamera. Han är död. Tog en överdos, antagligen inte med vilje. Han blev 22 år. Jag har ingen aning om hur jag känner för det. Det värsta är väl att jag inte känner något alls, ingen sorg, ingen glädje.

Kanske Karma bara gör sitt jobb?

Messi-möte via sms

Jag får sms. Flera om dan. Allt från vardagliga till riktigt snuskiga. Och dom gör mig glad, ändå...vad vill han? Vi ska höras i morgon, han vill ses. Jag rusar i mitt huvud, jag vill äta middag med honom, jag vill prata och sen vill jag naturligtvis knulla med honom. Men tänk om han bara vill knulla? Tänk om han och jag ses, knullar och sen drar han? Ingen middag...inget prat.

Tanken är befogad. 'Ser han mig som sin spermabehållare?'

Eller tänk om han inte svarar alls, inte hör av sig? Lägger locket på. Då sitter jag här med min anklever och boeuf bourguignon och kommer att undra om mitt hjärta orkar mer. Varför handlade jag innan jag vet om han kommer hit? Du är ett pucko, bruden.

Nåja, i morgon kommer svaren. Sms: Just Like A Woman-Messi 88-76.

Eventuellt kommer den här lilla bloggen bli fluffig och rosa. Troligen kommer den fortsätta vara bitter och trött. Jag tror på det svarta och hoppas på det motsatta. Och tittar vidare på ett mms som inte föreställer hans ansikte...

Musikalisk kuliss: Kenny Rogers – Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)