Cementerade skor.

Nog tar jag tid på mig, tid att hitta mig. Ingen kan säga något annat. Jag är där borta och på andra sidan samtidigt. Överallt utom här. Och dom glittrande ögonen är borta. På mig och ur mitt liv. Jag sa att det kommer ta tid, och jag hade rätt. Det tar fortfarande tid. Han finns men jag har inte hört, sett eller rört honom alls. Däremot känner jag honom varje dag, han sitter på andra sidan av tårarna, precis där innanför ögonlocken, river och skrapar och jävlas. Jävla jävla han. Jävla DonDylan.

Och på något sätt vet jag ju att jag måste börja leva mitt liv innan jag blir för gammal, för bitter, för farlig, för farligt vuxen, förfärlig. Månader av terapi och sjukskrivning har inte ändrat så mycket på det.

Samtidigt står mitt fysiska jag stilla, en flytande grå stillhet. Ibland försöker jag ta ett par stapplande danssteg. Men det är inte så lätt att dansa när skorna är gjorda av cement.

I morgon ska jag gå på julkalas med jobbet. Då ska jag inte dansa. Det blir nog inte så bra.

Musikalisk kuliss: