Finnkampen jag inte tränat inför.

Ett hat mot Finland sköljde över mig igår. Självklart är det felriktat. Men det får vara så nu. Jag hatar Finland.
En flaska bubbel för mycket på söderhaket, det borde stannat på två, det gjorde det inte. Sen misär, berusning, desperation och stanken av en patetisk lort. Det är jag som är den berusade, stinkande lorten. Även det kan nog vara felriktat, men även det får vara så nu. Sen ett jävla samtal till ilande isande mitt i natten. Sittande som den alkis jag blivit, i en port. Självklart ett mindre bra beslut, men det blev ändå en förklaring. Jag får ihop pusslet nu. Jag får min intuition bekräftad. Igen.

Den 2:e december skrev jag om en ljusnande framtid. Då skrev ilande isande om att bygga labyrinter av fingrar med mig. Dagen innan den 2:e december åkte han till min fars land. Efter det förändrades tonen, subtilt, men ändå. Det hände något där, i Frankernas land, det har jag ju förstått. Nu vet jag vad och det är därför jag hatar Finland. Jag har inget att sätta emot vackra, blonda finländskor med förmågan att bära lugg. Och hon är speciell, säger han. Det var något där, säger han. Och jag är en berusad, stinkande lort, säger jag tyst för mig själv samtidigt som jag tänker på halvsekunden av förakt i hans blick, där för ett par veckor sedan. Nu vet jag var den kom ifrån.

Och det är något i min ensamhet som är obarmhärtigt och självlysande. Jag kastar och kränger in och ut på mig själv. Jag minns och upplever. Jag hatar och älskar. Och i min ensamhet virvlar tornadon sakligt och distanserat genom min tillvaro. Ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Jag vill möta honom med kuslig praktisk nykterhet. Istället famlar mina labyrintlösa fingrar efter vinöppnaren, du vet, den som bär mina och ingen annans fingeravtryck. Vinöppnare öppnar vinflaskor, det är ju själva syftet, men vinet värmer dåligt i kväll.
Och mitt liv har blivit en svärtad, hjärtslitande satir över mig själv, jag som en gång hade alla förutsättningar att bli lyckad, fantastisk och fin. Mörkret och diset, det var där jag hamnade, det var dit jag sökte mig, och nu kan jag inte flytta därifrån. Förankrad i destruktiviteten utan reservdunk. Konstaterar krasst att energin tagit slut. Önskar mig ett oinskränkt psyke som kan hantera min maktlöshet och generera handlingskraft. Istället lägger jag mig platt, tänker elakt och dumt. Ligger ner och blir överkörd, av honom, av finländskor, av flickvännen och av mig själv. Om och om igen.

Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Jag lurade mig själv att tro att han mådde dåligt på grund av en arg flickvän. En våldsam flickvän. En kränkt flickvän, säkert en mycket sårad flickvän. Och jag skrev saker som att jag saknade honom. Att jag tänkte på honom. Att han var fin. Att jag fanns där om han behövde. Men han behöver ju inte mig, han har ju hela jävla Finland runt sin kuk.
Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Återigen.
Dags att uppdatera Tinder, köpa en ny rakhyvel och ta bort det för honom så viktiga könshåret.

Jag försöker låta tuff, det är jag inte.
Jag är en berusad, stinkande lort.
Och förvirrad.
Och rädd.
Fan.

Dödar främlingar och hopp.

Jag är så förvirrad. Ingenting är kul. Jag förstår ingenting, jag vet ingenting och jag tappar lite hopp till höger, lite hopp till vänster och hoppar undan och rätt ner i min förtvivlan.

Julen ringde:
-Jag är här snart...
-I helvete att du är, svarade jag och fortsatte med gäll röst, -Jag är inte redo, jag vet inte var jag är, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag är, men jag är trött...såinåttahelvetetrött.
-Ahh...well, jag kommer om 28 timmar vare sig du vill eller inte, sa Julen.
-Ska jag vara ärlig skiter jag i när du kommer, det enda jag bryr mig om är när ilande isande novermbergråblå ögon kommer. Och då ska han gärna göra det i mig.

Men jag är så förvirrad.
En novembermånad av åtrå, jorå, och då fanns det plats i tiden att ses hela tiden.
Nu en decembermånad av saknad, längtan och fan.
Och ingen plats i tiden.

Det nämndes något om ett slut.
Flickvännen var arg och full.
Det nämndes något om dåliga nerver och kass kista.
Något förlåt för kort svar.
Något om han är låg.

Jodu, det är vi alla. Låga.

Och en sida av mig förstår. Är som jag alltid är, vänlig. Försöker inte vara påflugen, jobbig brud. Snäll och säger saker som -Jag finns -Hör av dig om du vill prata -Saknar dig, och -Du är fin. Och på något vis förstår jag ju att han har det jobbigt, att fokus är på familjeidyllen och jag är i periferin. Men han hör inte av sig, vill inte ha mitt stöd.
Min andra sida väser:
-Jag dödar främlingar (resenärer), för jag vill inte döda dom jag tycker om. Men jag packar dynamit eftersom jag inte kan packa känslor. Jag har vapen, så spring, motherfucker, du borde springa som fan. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är irrationell. Blow me a kiss and I blow you to pieces.

En månads passion.
En månads tystnad.

Jag är förpassad till ett gallerikällarknull som han kan plocka fram när kuken behöver sitt. Det krossar mitt hjärta.




Fan.

Soppatorsken. Och trassel här och där.

I eftertankens kranka blekhet kan jag se vad jag gjort, men aldrig i själva situationen. Saken är ju den att jag rids av ångest, men kan ibland vara ganska sorgfri. Det finns ett barn i mig som aldrig förändras, som alltid är exakt samma.
Men oftast blir det sorgligt. Eller missuppfattat. Det är bara så.
Som en sanning han och ingen vill veta. Som varken han eller någon frågar efter. Som ses förbi, av han och alla. Men ibland borde jag säga sanningen.

Det är så det destruktiva går till, det finns inget beräknande, det bara händer. Som ett plötsligt motorstopp. Hade jag beräknat någonting hade jag ju antagligen haft en extra bensindunk där i kofferten. Men, nä, jag kör runt med tre tomma dunkar helt utan funktion. När det kommer till destruktivitet kör jag helt utan.

Bensin och självinsikter.

Ett mindre bra möte på söderhaket ledde till ingenting. Vi är inte jämlika. Jag har ett endorfinrus, han ett alkoholrus.
Jag bryr mig väldigt mycket om ilande isande grå. Det gör han också.

Vi missuppfattar varandra hela tiden. Alla människor och han och jag. Jag vill ha åtrå, jorå, massor. Istället otro och trassel. Trassel i alla hörn.
Och någon eller några gråter i kväll. Jag för mig själv, flickvännen i deras gemensamma säng. Hur ska jag, denna tornado-tös kunna bygga ett vindskydd mot mig själv?

Han säger att han kanske är borta nästa vecka.
Han säger att jag är cool.

Ändå ser jag ett snabbt förakt i de ilande isande grå, blicken. Tror knappt han hinner känna av det själv, men det var där i en halvsekund. Bara för jag tappar insikter måste jag inte tappa intuitioner. Om så bara för en blinkning, halvsekund, en snabb etsning.

Han vill bort.
Jag vill hitta hem i honom.

Fan.

Tänder på.

Tänder på, på pallar och bilar och lär mig att släcka bränderna. Med skum, med pulver, med kolsyra. Tänder på, på tygmänniskor och lär mig använda brandfilt.

Önskar att jag hade varit lika duktigt på att släcka mina inre bränder. Han gör mig knäpp. Galen. På riktigt kära du så känns det som jag fått en sinnessjukdom. Jag känner inte igen mig själv. Vad är det här? Om detta är att vara kär vill jag ringa 112. Det är inte kul.
Tystnaden driver mig till fultankar och sömnlöshet. Skäms över dumma små meddelanden under påverkan av sjukdom och vin som medicin.

Sätter en gryta på spisen och eldar. Snart kokar den nog, den tredje kaninen. Den vita och fluffiga. Den som begraver allt.
Kanske bäst.
För alla.

Det sitter en liten djävul och viskar tjugofyra7 att jag bara ska låta han vara lycklig med sin familj. För som hans ilande isande vackra sa; det är längesen han kände något. Något överhuvudtaget. Han sa det till mig men min djävul, som även läst psykologi på universitetsnivå verkar det som, tycker att nu när han hittat någon känsla så kanske han kan projicera den på sin flickvän och som den hjärt- och lung-räddning jag övade på idag, blåsa nytt liv i deras gemenskap. Deras åtrå.

Jag är knäpp. Jag vet.
Jag åberopar lätt sinnesförvirring.
Domen kommer om några hundra eller tusen dagar.
Tills dess: rock'n'roll

Thank God for sending demons.

Häller i mig lite här, lite där. Blandar whisky med självömkan, vin med sanningsmedicin. Dricker mig full och hoppas att jag inte ska drömma. Måste sluta drömma. Om framtid och önskningar. Om ett kanske och en livslust. För vad ska han med mig till? Han har ju redan.

Det ligger otäcka nedspolade odörer i diken mellan mina tankebanor och stinker fulord. Hon och Han. Han och Hon. Kyssar i nacken, hårda stönande djupa stötar som får honom att njuta på gränsen till medvetslöshet. En gemensam åtrå, ett gemensamt liv. En familj. En idyll. Han har ju det. 

Han pratar om separation och hon vill ligga. Så vad ska han då med mig till? Kanske är jag svartsjuk, kanske inte, men det hade varit mycket enklare att falla för någon singel, och inte en man som redan har en livskärlek hos sig, mamman till hans son, hans flickvän. Och ett hus på landet.

Händer som nästan når fram. Viskningar i en telefon. Några frågor och få svar. Därför blir varför och ljusstrålen i mitt hjärta avbryts av ett hyssjande moln. Kanske är det ett novembergrått moln. Han säger att jag är bra. Han säger att han tycker om mig. Jag är inte mottaglig i kväll, i mina öron klingar det ostämt och falskt. Sådant man bara säger sådär, sådant som inte ska få mig att drömma mig bort till åtrå och smekningar och frihet och kärlek och respekt. Sådant jag inte kommer få, sådant han inte kommer ge till mig, kanske till någon, men inte till denna vidriga lilla lorten. Förtjänar jag ens ett därför till mitt värsta varför? Någon gång kanske jag kommer att smeka minnet av denna fina människa, och inte gå sönder. 

Tittar ut. Dis, isbris och dripp och dropp. Mörkret är kvar därute och väntar på mig. Snart gör jag nog det sällskap igen. Ska bara...typ drömma lite.

Och den ljusnande framtid..

Han säger vackra saker. Han skriver vackra saker. Han är vacker och han kallar mig vacker. Han kommer tillbaka från min fars land om en vecka och vill bygga labyrinter av fingrar. Om han är redo.
Kanske.
Jag är rädd och glad och undrar ibland över hur det blir där. Där, om några hundra eller tusen dagar. Jag tillåter mig själv att tänka framtid. Det är bra, samtidigt har jag inte tänkt framtid på många långa söndertrasade år. Alla tankar är ovana, famlande och störda. Hur ska jag kunna hitta ett tryck, ett bett i livet utan min svärta? Vad gör jag då? Lever lycklig och har ett bra liv?  Nja. Det är långt från mitt hemkvarter. Men ändå, tänk att få väckas av den heta lusten som kallas åtrå och en vilja att vilja leva.

Det är detta jag längtat efter.
En evig stillbild av längtan.
Nu är jag här, där höst och vinter bryter bröd och dricker varandra till så ingen till slut bestämmer över årstiden. Jag har knappt märkt temperatursänkningen för jag går runt i mig själv och är varm.
Och älskade du, jag brinner. Brinner ner. Brinner upp. Bygger luftslott som jag kommer reklamera.

Och jag saknar honom. Hans ilande isande blick, hans fingrar, hans närvaro.
Hans tunga och hans bett i min underläpp.
Ja, jag vill leva.
Äntligen vill jag leva.

Framtiden får utvisa om det blir med en vacker, ilande, isande blick av kärlek vilande på mig eller om jag kommer fortsätta spela huvudrollen i "Clownen-vad du inte vill bli"-pjäsen. Fäst vid mörkret i för stora skor som är för trånga, skaver och är för små.

Släpper iväg några ballonger fyllda med ondska och drömmer.
Om honom.
Om åtrå.
Om otro.
Och oro.
Jorå.