[çä:rle:k]

Kärlek.

Vad kan vi om sånt.

Jag tänkte att han var så ung att jag skulle vara hans evighet. Men tider förändras, och på det som förr var en generation går det nu fyra. Tinder, Insta, Facebook, happypancake.....punkt se.
Klart han inte svarade när jag ställde frågan, du vet, den där "-vill du ses igen...?"

För han är ju fyra generationer ifrån mig, och jag är ju bara där stofilerna är och runkar till sin egen förträfflighet.

Och nej, det var inte kärlek. Det var en misslyckad Tinder-dejt. Ändå ser jag det som ännu en missad chans till lycka och regnbågsbajsande enhörningar.

Vi är alla ihåliga, banne mig.

Elefanter och kråkor.

Jag vet att jag skriver av mig lika ofta som en elefant knullar nuförtiden. Och jag inser att jag knullar lika ofta som en elefant. Det är bara det att livet är på rundgång, och har varit så i många år nu. Det blir liksom samma sak hela tiden. Samma ord. Nya saker händer, nya människor kommer och går i min närhet, samtidigt är dom, händelserna, liksom redan upplevda. Dom nya människorna är egentligen bara nysminkade.

-Hej, det var inte igår, Bella, hur är det?
-Tja, det rullar på.

Det har varit mitt standardsvar länge nu. Det rullar på. Och det gör det ju...jag går ju fortfarande upp på morgonen, borstar tänderna (mer sällan dock) och konfronterar någon typ av verklighet. Jag krashar efter jobb med ett glas vin i handen och katt på magen. Jag funderar och känner mig som kråkorna i trädet som jag har perfekt vy över ifrån balkongen. Dom sitter där och styr i trädet, luggslitna och grå. Ibland flyr dom i märkliga formationer, men återvänder alltid till det ointressanta trädet, flaxar å tjattrar, ensamma och bortglömda.

Och det är klart att jag känner mig förbrukad och bränd.
I övrigt känner jag sällan någonting alls.
Det var tråkigt att det skulle bli såhär, tänker jag. Igen.