Simone och rötjut

Stormen som dom döpt till Simone drar in över lilla Båstad. Och jag är långt ifrån kaxig. Strömmen är borta och jag känner mig väldigt, väldigt ensam helt plötsligt. Jag vet att jag har en granne några meter ifrån mig och att fönstren antagligen håller. Men ändå...ensam. Tänker på Simone de Beauvoir. Denna "man föds inte till kvinna, man blir det"-Simone. Kvinnan som har en mans hjärna. Och jag tänker på genus. Samtidigt kommer strömmen tillbaka och jag får ett meddelande från den fina mannen långt härifrån...han har varit och tittat på Fröken Julie. Och jag tänker ännu mer på manligt vs kvinnligt. Tar ett glas rött till. Har under hela stormen önskat att jag hade den fina att hålla i handen, istället höll jag hårt i en bag in box och försökte få alkoholen att inverka lugnande på mina nerver. Nu tog jag glas nummer sju. Typ. Och tänkte på hur kvinnlig jag är. Jag är ganska tjock. Just nu väldigt tjock och lite ful. Det är så jag ser mig i min spegel...Det gör mig mindre kvinnlig. Mindre attraktiv. Mindre av allt utom fett och kroppsligt kött.

Och på onsdag ska jag träffa honom igen. Och jag tänker att det kommer ju inte att undgå honom att jag tappat min kvinnlighet. Kommer han reagera på detta? Kommer han säga något? Kommer han i sin manshjärna tänka att hon är ingen snygg kvinna längre, jag drar nu? För visst hänger den första attraktionen på ytan? På hur man ser ut? Det är ju det vi faller för, eller hur? Det är så Simone tänkte, på skillnaden, och jag tänker att det inte borde vara så.

Jag tycker han är väldigt vacker. Men jag tror nog att hans hjärna är ännu vackrare. Det är därför jag litar på att han kommer tycka om mig vare sig jag väger 50 kg eller 75kg. För hjärnan och det faktum att vi existerar gör det så mycket enklare. Eller?

Att existera är det viktigaste. Kanske.

I alla tankar och inlåst med 52 tända ljus blev jag tokig och utmanade ödet genom att gå ner till piren. Kom på att det var längesen jag var där...Simone visade fortfarande lite krafter, men dom var döende. Och jag stod där och tänkte att blåser jag ner i havet kanske det helt enkelt bara var meningen att min existens skulle upphöra. Men jag kände bara havsstänk mot mitt ansikte, kyla och en jävla urblåsning av tankar. Ja, herrejävlar vad jag har saknat den totala urblåsningen. Och havets krafter. Ingen bestämmer över Moder Jord. Tack för det.

Nu sitter jag här med det sista, trettonde glaset rötjut i min hand och önskar mig själv en uns kärlek. Jag behöver det.

Och Lou Reed är död. Jävligt trist.

Musikalisk kuliss:  Lou Reed – Rock And Roll Heart

Fultänker pt II

Nej, ingen dejt i morgon heller. Min dopaminhalt rubbas, det är inte kul att vara kär längre, det är faktiskt bara jobbigt. Och jag tänker att det finns ju massor av barnvakter...snälla, kan han inte prioritera mig framför sina barn...bara för ett par timmar? Men det är sådana fultankar som får alla föräldrar att utbrista "Haha, det märks att du inte har några egna barn...idiot."

Och jag tänker fula tankar om tvåbarnsfarsan. Eller, för att var ärlig, om hans barn. Jag är banne mig svartsjuk på hans barn. Nu sitter jag här och skämmes ta mig fan. Tankar som aldrig får talas ut. Det enda jag ville ha var lite av hans tid. Men den dyrbara tiden läggs på viktigare saker. Som barn. Och jag kanske ska lägga min tid på annat än kärlek och dumheter. Antagligen passar vi inte alls ihop.

Men dopaminet, för i helvete. Det rusar runt och gör mig dum. Ge mig mer serotin och jag fixar det här oxå. Lägger ner, dels för att jag inte vill bli ett trånande patetiskt vrak, och dels för mitt schema de närmsta månaderna gör det omöjligt. Inte för mig, men för honom.

Fan.
Precis när jag upptäckte att jag kunde känna igen.
Fan.

Går tillbaka till min läkare. Hon har piller mot känslor, det vet jag. Och dom ska jag äta.

Fan.

Inaktivt läge aktiverat

Idag verkar jag bara gå runt i mitt röriga hem och dricka kaffe. Och röka i solen på balkongen. Det är en sådan dag helt enkelt. Man får ha det också.

Fultänker

Det finns saker jag tänker som jag aldrig skulle säga, det gäller nog för alla människor. Vårt fula ego speglar sig och man tänker något, och säger sen tvärtom. Inget konstigt med det, inget jag ska skämmas över. Förväntningar och en längtan som spricker främjar det. Han säger han är sjuk. Jag tänker att vill han verkligen är det skit samma. Jag säger Krya på dig :) . Han säger Tack bejbi. Jag tänker Fuck you. Och sluta kalla mig bejbi, jag är inte din bejbi, då hade du velat se mig. Han säger att han ska på middag. Någon annanstans. Jag tänker att nu passar det tydligen, för 12 timmar sen var du dödssjuk, antagligen mitt sällskap som inte passar herrn. Jag säger Ha en trevlig middag.

Och jag skäms. Över mig själv. Att jag ens tillåter mig själv att tänka så bittert, egoistiskt och självnedvärderande. Det är inte rättvist mot honom. Som jag har träffat fyra gånger, som jag inte känner, som har ett liv som räcker till för minst tre personer. Men som den kärlekskranka spillra jag är fultänker jag. Och det får stanna här.

Men faktum är att jag inte fått titta på det där härliga leendet på en månad. Har inte fått känna på hans hud, inte fått känna på någons hud alls. Och jag har fixat med mina turer, bytt och offrat tid hemifrån för att det ska vara så optimalt som möjligt för en dejt nr fem. Men nej. Gång på gång nej. På lördag kommer jag upp till stan på perfekt dejtingtid och har sovmorgon dagen efter. Säger han nej igen, så kommer jag fultänka så mycket att jag till slut tvingar mig att inte tänka på honom igen. Mitt känslocentra fixar inte mer trån, frustration och längtan, då återgår jag hellre till mitt känslolösa sexliv med små pojkar och låter drömmen om kärlek begravas. Det blir enklare så. Just nu är jag ju ändå bara förälskad i en bild av honom som jag själv har skapat i mitt huvud. För inte kan jag vara förälskad i en man jag träffat fyra berusade gånger. Nope, men någonting triggar han ju bevisligen igång.

Och egentligen tänker jag ju såhär för att jag gillar honom mycket. Jättemycket. Vill vara där han är. Så jag väljer att inte skämmas för mina fula tankar. Så länge jag inte gör om dom till ord bara.

Ska gå och lägga mig i min egen säng, i mitt egna hem, med en pälskille snart. Bara det är lycka i min arbetssituation idag. Och i morgon ska jag banne mig göra ägg med bacon till frukost. Det du!

En kärlekslåt från då: Sammy Davis Jr. – As Long As She Needs Me

Cancellerad.

Det var det. Hade sett fram emot och planerat något fint. Och så blir han sjuk. När jag är sjuk vill jag bli ompysslad, mest av allt av någon jag tycker om. (Även om det aldrig har hänt, har jag fantiserat om det) Men han vill ligga i sin icke-existerande soffa och inte ses.
Och den lilla osäkra klumpen som bor i min mage får vatten på sin kvarn och väser: "-haha, du blir lurad igen. Lika gott åt dig, du kommer aldrig duga som du är, klart han ställer in, han vill ju inte se dig, haha, vem skulle vilja det? Det enda han vill är att använda dig som sin spermabehållare, och det gör han när han känner för det."
Men min vän Logiken kommer in i spelet och slår på klumpen. Hårt."-Klart han vill träffa henne, hon är fantastisk. Man kan faktiskt inte hjälpa att man blir krasslig. Det kommer fler tillfällen!!"

Men visst är det tråkigt när man sett fram emot något som inte blir av. Två minuters besvikelsetårar, inte en sekund mer. Det har jag varken tid eller lust med. Känner mig ändå glad och tuff idag, oplanerad sovmorgon och kaffe på balkongen i solen i oktober. Slå det om du kan. Sämre start kan man få på sin arbetsdag.

Kenta Gustafsson – Just idag är jag stark

Nervöstoppar

Ensam oplanerad lördag spenderas vid datorn. Plötsligt ser jag mina hårtoppar, dom är så fruktansvärt slitna att jag blir nervös. Efter två flaskor cava beslutar jag mig för att klippa mig själv. Med kökssaxen. Bara lite. Det är jag däremot helt onervös inför.

Skulle bara...

Jag fick syn på lite smuts. Smutsen satt på en skåpslucka i köket. När jag skulle ta bort den såg jag att hyllan med tallrikar också var smutsig. Ut med tallrikarna. Sen såg jag att det var ganska oorganiserat. Ut med allt i det skåpet. Skura och organisera. Kom på att jag kanske skulle få bättre plats om jag flyttade över lite saker i det andra skåpet. Jorå, det var smuts där också. Ut med alla glas. Lika bra att flytta in lite saker från tredje skåpet i det andra....och, ja du fattar. Nu sitter jag här mitt i natten med massa udda porslin, saker som borde ha en partner osv. runt mig. Och jag som ska ställa klockan på sju. Kaos. Sådär lite lagom, för mycket, kaos iallafall.

Men jag skulle ju verkligen bara torka bort den där smutsfläcken...

Och samtidigt tänker jag att det är kanske detta jag behöver. En rejäl jävla utrensning. Rensa tankarna, rensa livet. Ena sekunden tjockdeppar jag och gråter. Nästa känner jag energi och glädje och en lust till livet som jag inte känt på ett tag. Anledningen är att jag har slutat med mina psyktabletter. Har inte sagt det till någon, bara gjort det för att kolla om jag funkar. Och jorå, visst svajjar det ibland, men att känna något igen är ju en fantastisk känsla. Samtidigt kommer utbrotten som på beställning. Men kanske kan jag leva med dom, så länge jag känner något? Frågan är bara om folk runtomkring mig kan det. Ska fortsätta rensa. Lite i skåpen, lite i mitt liv. Har börjat rensat bland mina FB-vänner. Det är en bra start.

Musikalisk kuliss: Black Rebel Motorcycle Club – Hate The Taste

Är som jag är.

Jag antar att jag är lite för på. Lite tjatig. Lite efterhängsen. Men det är bara för honom att ta. Jag är ju sån. Och det är ju dumt att försöka vara någon man inte är.

Vem vet, kanske han på något vis tycker det är lite gulligt med mina dagliga meddelanden. Han svarar ju iallafall. Eller så är han bara artig.

Jag var så förvirrad. Förlåt.

Är mellan mil och tid.

Idag gick jag på en k-brunn. Då sa jag hans namn högt.

Ibland känns det som om jag är fjorton år och förälskad i killen på gymnasiet. Att han är sådär snygg och cool och sexig och inte vet vem jag är. Det är väl pusslet som gör det. Att vi inte ses så ofta. En del folk säger att det är bra att man längtar, då blir det bättre när man väl ses. Jag tror en del folk inte vet vad dom pratar om.

Musikalisk kuliss: U2 – Desire