Kokar kaniner.

Punkaren på stammishaket säger:
-Han ser lycklig ut. Du ser lycklig ut. Det blir bra det här, samtidigt som han ler
-Ser han verkligen lycklig ut? frågar jag samtidigt som jag blir lite varm.
-Haha, ja! Som du! Han ler med ögonen.
-..men det kan han inte göra. Jag gör ingen lycklig. Jag får folk att förstå vad det är dom hatar med människor.

Han går runt baren och ger mig en sådan där supervarm kram som bara han kan. På andra sidan fina Y-girls kram och jag sitter där i mitten i en kram av två fina människor och är varm.

-Alla som vet något älskar dig. Du förgyller vår arbetsdag varje gång du kommer hit. Och jag är lycklig när du är lycklig. Och när han är lycklig, så det kommer bli fint det här, ro det iland nu baby.

Ror jag iland det? Nope, jag ror ingenstans, jag sitter inte ens i en båt så jag börjar koka kaniner istället. Jag går till skitställen som har öppet till 03 bara för en bourbon till, när isande ilande gråblå ligger sjuk.

Först kokar jag en svart liten krabat: osäkerheten. Analyserar ord. Krasslig. Jorå, du läste rätt. Krasslig. Efter DonDylans användning av ordet krasslig är jag numer allergisk. Och Jim Beam viskar i mitt öra att isande ilande ligger nog inte alls sjuk. Han vill bara inte se mig, säger Jim. Han använder sig av ordet krasslig för att han inte orkar säga att jag är hemsk, äcklig och avskyvärd. Joho, så är det nog. Just där och då är det helt sant. Osäkerhetens fula tryne älskar att driva mig till vansinne. Då ska det skrivas patetiska sms. För långa, för dumma.

Sen kokar jag en brun kanin: falska insikten. Nu jävlar ska det ringas upp, klockan stängning på skitstället, för nu ska det förklaras. Att jag faktiskt förstått vad detta är. Att han inte alls gillar mig. Att jag har förstått att han träffar mig endast för att kuken ska få sitt. Att jag fattat att han inte har en tanke på att gå ifrån sin familjeidyll där han kysser sin älskling ömt i nacken där hon står vid diskbänken med nybryggt kaffe och är bedårande nyvaket vacker. Han ska fan inte tro att jag är kärlekslurad. Jag fattar, joho, för jag är inte dum, jag. Jag är smart. Såklart.

Till sist kokar jag den lilla vita kaninungen: besserwisser-bekräftelsen. Såklart att jag redan visste att det inte skulle bli något. Hur han föraktfullt tittar på mig och undrar hur det där oskyldiga ligget kunde förvandlas till en klängig och labil mardröm som hotar att rasera hans familjemys. Jag vet ju att jag skulle tänka att det var ju synd att det blev såhär igen, men det kunde ju inte ta någon annan väg. Han är ju fantastiskt utmanande, intelligent, vacker och magisk. Jag är antitesen, som han skulle sagt. Trist, korkad, lite tjock och otroligt ospännande. Och jag skulle ju säga att jag redan visste att det skulle bli så, för jag vet ju, jag fattar ju. Jag visste ju redan från början. Sådetså.

Den lilla vita kaninen är inte riktigt i grytan ännu. Nu har jag nyktrat till och skäms som vanligt över hur djävulens skål öppnar ett blodrött och öppet hjärta i min annars svarta ihålighet. Här är mitt svartsmutsade självsäkra singel-jag som med aggressiv sexualitet och intelligent slughet ska snärja konstnärssjälen och kanske kommer jag att få betala ett högt pris för min önskan att krossa familjeidyllen. Eller krossa mig själv. Jag försöker inte medvetet krossa någonting, men det kanske är oundvikligt. Något kommer bli slaget i bitar i alla fall. Tiden får utvisa om det är mitt vidöppna hjärta eller hans familj som får ta smällen.
Sex, otrohet och galenskap är inget nytt. Det har fascinerat kreativa själar i alla tider. Samtidigt är det inte hela världen, han och jag är just nu bara en beröring, och kanske ett bortstötande, från ett pågående flöde av samverkande livshändelser. Jag försöker verkligen intala mig det.

Men du vet att han är hela min värld just nu. Just därför jag borde sluta ta död på oskyldiga gnagare och gå vegan.
Det kommer jag aldrig göra.
Jag känner ju mig.
Jag kommer göra mitt bästa för att han ska tycka att jag är vidrig och galen.
Står han kvar efter den fasen...ja då är det ju inte mitt hjärta som gått i kras i alla fall. Det är något helt annat.


Kanske är vi det sämsta som kunde hända varandra.
Kanske är vi det bästa.

Åtrå.
Otro.
Jorå.

Beväpna dig med vingar – Thåström

Tystnaden.

Fyra dagar av total tystnad. Jag vet nog vad det innebär.
Men jag är tacksam för att han fick mig att rusa, känna. Den trodde jag var död, känslan. Började förlika mig med att mörkret tagit över och att mitt liv inte skulle bli så långt. Och helt plötsligt endorfinrus. Jag glömde smärtan. Kunde andas.

Men tystnaden.
Det kommer sällan något bra från den.

Fan.

Leva som om självaste livet brann.

Leva som om självaste livet brann.

Det är det jag vill, om någon skulle fråga mig vad jag vill. Om isande novembermolngråblå ögon skulle fråga mig. Antagligen skulle jag snurra in mig i tankar och svara fulldumt, det är ju det jag verkar vara när han och jag ses, fulldum och hysterisk och desperat. Men du vet ju att med mig krävs tålamod och säkerhetslina innan jag kan vara det jaget jag vet att jag är. Innan dess är det oftast bara en massa bourbon, bubbel och en korkad fasad. Den glada fasaden jag skapat mig för att passa in, hyfsat in. Eller ett annat jag. En del av mig, den delen som syns. Vi skippar fasad-ordet. En del av mig. Den till synes glada.
Jag är under ytan och över förväntningar här.

Och jag minnesglömmer, hör bara små fragment som jag vill höra igen, så att jag minns på riktigt. Hans livs musikaliska resa...jag minns att han sa det, minns orden han berättade, men jag minns inte musiken. Jag minns fragment av kuk-i-mun och åtrå och att jag lät för mycket när jag fick känna hans hud i mig. Hans hud, hans läppar, min svaghet. Och alltid berusande bourbon.

För visst vet jag hur man älskar. Berusning, katter och löneförhöjning. Det älskar jag, men jag har ingen aning om hur man älskar människor. Människor, och i detta fallet en specifik, vet jag intet om. Men han har sköljt över mig, och om jag hade vetat hur man älskar så hade han legat ganska högt på den listan, listan över människor jag antagligen älskar. Jag vet inte annars hur jag ska förklara mitt hjärta, min hjärna... Med signalsubstanser? Nä, inget är så enkelt som signalsubstanser.

Och jag kan ju inte svara, för jag vill ju så mycket. Jag vill ju att sanden som jämt och ständigt skaver bakom mina ögonlock förvandlas till blod, inte tårar. Känslor och liv som brinner. Jag vill ju att solen ska gå upp i väster och jag vill ju tiden ska stå still, jag vill ju att tiden ska tveka. Jag vill ju leva som om självaste livet brann. Tidslöst. Baklänges in i framtiden skrev han en gång till mig. Det är bullshit. Ska jag få en käftsmäll tänker jag ta den allt annat än baklänges, jag tar den up front. I framtiden.

Tittar på gryningen som klär på sig nattskrud. Somnar om, oroligt, men ändå en vakenlöshets sömn. Funderar och undrar och drömmer drömlösa drömmar. Drömmer om vidriga overkligheter och lycka och medvetenhetens fula eller vackra verkliga vidrighet. Är jag en musa, en kännare, eller bara en sexarbetande själlös kropp för honom? En spermabehållare i hans gallerikällare. En vacker framtid. Eller en icke-existerande framtid. Det enda som är säkert här är att jag kommer bära med mig minnesfragment av isande novembermolngråblås läppar och ögon och hud. Länge. Förhoppningsvis för alltid. Och jag vägrar gå baklänges.

Jag vet intet om i morgon, det är min enda tröst idag.

I kväll är det jag, Jim Beam, förkylningen, osäkerheten och Freddie Wadling. Om några hundra, eller tusen dagar är det förhoppningsvis han och jag och självaste livet som brinner. Om jag får som jag vill.
För svaret på frågan om vad jag vill, är att jag vill leva som om självaste livet brann. Sant.

Inspiration och musikalisk kuliss: Du och jag – Freddie Wadling, Anna Ternheim

No uterus, no opinion.

Manliga män, du vet, dom där mucho macho manliga männen. Dessa finns i alla kulturer överallt, och jag är trött, så trött på att försöka göra mig förstådd hos mucho macho män i allmänhet, och de med kass kvinnosyn i synnerhet. Är det gener? Det kan inte vara så enkelt, det borde vara mest miljö. Jag träffar dessa dagligen på tågen. Dom vill prata med chefen. -Jag är chefen, svarar jag och endast detta, att jag är kvinna och tar beslut, kan tydligen provocera till galenhet. Att jag dessutom väljer en rak och orädd konversation får dessa kryp att se rött. För jag ska ju veta min plats, fnittra fint eller vara tyst. Jag ska se upp till och dyrka; och hela min livmoder slår knut på sig själv. Allt annat gör mig hysterisk. Hysteria. Livmoder. En moder till liv, det är min plats. Att jag är barnfri beror endast på att ingen man vill ha en så "galen" kvinna. Ingen man vill ha den självständiga. Så sägs det i nätverken för mucho macho manliga män, och jag tröttnar så jag kräks i min egen mun, men orkar inte så jag sväljer ner kräket igen, en returbiljett till min egen magsäck.

Lördag, Kungsgatan 53, Stockholm:
Jag har beställt en taxi till söderhaket och ställer mig på trottoaren för att vänta, tänder en cigarett och ser en östeuroparegistrerad svart merca stanna ett par meter ifrån mig. Från passagerarfönstret häver sig en full mucho macho man av ryss-karaktär ut, vobblar liksom med sin tunga mellan sitt pekfinger och långfinger och vrålar -How muuuuuch? How much to fuck? Jag ger honom ett långfinger tillbaka och mumlar -Fuck you. Nothing here to pick up, asshole. En sekund senare har han öppnat bildörren och trycker upp mig mot Scandics vägg och skriker i mitt öra så jag känner fyllan och saliven  -I said how much, whore? Sen går det snabbt, tre unga killar rusar fram, sliter bort honom och han försvinner med tjutande däck i mercan upp mot Hötorget. Min taxi kommer, chauffören hoppar också ut och undrar vad som händer, alla kollar om jag är ok, och jag sätter mig förvånansvärt oberörd i bilen mot Folkungagatan. På söderhaket beställer jag två sexor bourbon, en vodka tonic och börjar skaka lite lätt.  Tänker tyst -Jävla ryssar.

Söndag, någonstans mellan Mjölby och Nässjö, tåg 543:
En kvinna, ung och med fantastiska guldögon, frågar om jag kan hjälpa henne med lite vatten till sitt barn. Jag hänvisar henne till min kollega i bistrovagnen och går vidare. När jag kommer tillbaka till bistron är det liv i luckan. Min kollega, med rötter i Jordanien och arabiska som modersmål förklarar sen för mig att kvinnan hade kommit och frågat efter vatten, tre steg efter hade hennes man rasande kommit efter och undrat, på arabiska, vad "-... som fått henne att gå ifrån sittplatsen bredvid honom utan att be om tillåtelse?" Hur kunde hon vara så dum? Hon hade förklarat att hon inte ville väcka honom och barnet var törstigt. Han hade svarat att hon förstod väl att detta skulle straffas. Min kollega försökte lugna och säga att det bara handlade om vatten till barnet, att det var lugnt. Mannen hade då lugnat sig, blivit glad för att Hassan, min arabkollega, förstod grejen, och att en man kan ju inte låta sin kvinna springa lös sådär. Han ville bonda, manliga araber emellan. Då blev min kollega lite sur och förklarade att kvinnor i Sverige visst får gå till en bistro utan sin man, att han måste lära sig att acceptera att saker inte är som i Mellanöstern, och att han inte kan bli arg på sin fru för en sådan liten sak. Mannen blir rasande igen. Det skriks snabbt och högt på arabiska när jag kommer in. Mannen hade bett om att få prata med Hassans chef och precis då kom jag. Hassan säger "- Detta är chefen" och pekar på mig. Då anser mannen att Hassan är kuklös, en skam, en vämjelse som jobbar med en kvinnlig chef. Efteråt förstod jag att dessa orden gick inte ens att översätta, för dom finns inte i arabiskan. Det finns endast ett genus på chef på arabiska. Jag satte mig med en kaffe och chokladboll i tjänstekupén och tänkte tyst -Jävla araber.

Idag, måndag. Köpenhamn, spår 26:
Det är sedvanlig ID-kontroll och en kille i 30-årsåldern, med flickvän som sällskap blir stoppad. Hans pass hade gått ut och han får inte komma in. Mannen har en mössa med ett stockholmslags logga på sig. I övrigt ett par combatbrallor av billig kvalitet och jag kan skymta en tribal på halsen. Mycket muskler, mycket intag av substanser som ska göra musklerna större. Mycket finnar i pannan. Känslan av trubbel är påtaglig. Att ID-kontrollanten är av kvinnligt kön verkar provocera bara det. Att han sen inte får komma med tåget, där jag, chefen med tuttar bestämmer, provocerar ännu mer. Efter mycket skrik och gap slår han tillslut sin flickvän rakt över käken så hennes läpp börjar blöda, hon som bara försökt att säga till honom att det löser sig, vi fixar detta och tar ett annat tåg. Hon trillar till marken och han vrålar att allt är hennes fel, varför i helvete hade hon inte kollat giltighetsdatum på hans pass?
Tid för avgång och ID-kontrollanten lovar att det är under kontroll, politi är på väg, åk ni. Jag vrider på central dörrstängning, kontrollerar perrongen och att alla fotsteg och dörrar är inne och stängda. Stänger min egen dörr och vrider på klart för avgång. Tänker tyst -Jävla svenskar.

Kommer hem sent och sätter mig med en riesling. Just denna flaskan har skruvkork så jag behöver inte ens leta upp vinöppnaren, du vet, den som är full av mina och ingen annans fingeravtryck. Funderar på varför jag lever. Vad är meningen? Varför ser jag dessa vidrigheter varje dag, och går vidare, i vidrigheten? Hur kan jag försvara mig själv? Att mucho macho män har blivit min vardag, min trötthet. Hur länge måste vi, som proggen proklamerade, höja våra röster?

Jag beslutar mig för att röka inne, vid matbordet, fastän Hitte i ren protest går från mitt knä. Stirrar just nu på sju fimpar.

Tiden går, jag börjar bli ostädad.

Snart sjutton fimpar. Skärp dig, det finns ett liv att levas där utanför.
Utanför lägenheten.
Utanför tågen.
Kom igen, fröken.
Våga.
Kör.

Fortunate Son – Cat Power

Vacklar.

Längtar så jag går sönder, efter hans hud och bekräftelse. Önskar annorlunda. Önskar ett vitt blad, en enkelhet. En trygg mark.

Men ord är bara ord just nu och rösten i mig själv levererar, med mörk stämma, endast ord som uppbrott, svek, gråt, otro och skrik och skit. Skitord, varendaste ett av dom. Jag vill inte vara en del av dom orden.

Vacklar, och tänker att det kanske är bäst att vackla bakåt. Lämna. Dö. Den största gåvan jag kan ge honom är kanske bara att försvinna, ur hans liv, in i mitt mörker. Mina trygga hemkvarter, den grå massan och mörkrets tomma gator.

Men ändå, längtan.
Han är fin.
Åtrå.
Jorå.

I kväll är det jag och Patti och ett högst modest intag av Bordeaux.
Imorgon är det jag och Södra Stambanan. Den bjuder sällan på modest.

Smells Like Teen Spirit - Radio Edit – Patti Smith

Fultänker och vaknar.

Dom kom från alla håll och kanter inom samma minut. Vännerna, telefonsamtalen, meddelandena. Frugan från Marocko rider på häst och har en oändlig terrass. Mr S från Uppsala hade drömt fint om mig och skickade ett hjärta. Himmelsblå fru K som jag bara pratar och pratar med. I oändlighet. Nu vet hon allt jag vet om dom isande blågrå. Äntligen.

Och tröttheten.

Rött vin och Billie Holiday och tröttheten.

Och jag ringde upp honom. Hans telefonsvarare säger bara hans namn. Inget mer, inget mindre. Jag undrade ett tag hur min telefonsvarare låter. Har en minnesbild, ett retroperspektiv på hjärnbarkens bioduk. Jag minns hur jag synade av mitt tåg, hittade klotter på toaletten; ett nummer som gick till någon som ville ligga....ringde upp och möttes bara av min egen telefonsvarare. Kommer inte ihåg när det var, men jag minns svaret: "Den du försöker nå är upptagen i ett annat samlag".
Isande blågrå ringer tillbaka, jag svarar och vi pratar struntheter som HillBilly, Dumbald och att han åker till landet, det unkna landet, med sin familj i helgen. Familjeidyllen.

Ser framför mig hur hon fixar morgonkaffe, där på landet, samtidigt som han vaknar, går upp och säger hey baby. Kommer upp bakifrån och trycker dom där fantastiska höftbenen mot henne, kanske känner hon att han är hård, kanske inte, när han nafsar henne lite i öronsnibben, kysser henne i nacken och trivs. Sonen sitter naturligtvis sådär som barn gör i reklamen och leker framför den öppna spisen, jollrande och förnöjt som om han var uppfödd med regnbågsbajsande enhörningar och jag fattar naturligtvis att jag fultänker och att verkligheten är långt ifrån det, men ändå, jag vacklar lite.

Jag vacklar, trillar, kanske medvetslös men troligen inte. Folk och löst anhang rusar fram:
"-Hela hennes system har kollapsat", sa någon
"-Så går det när man inte sätter gränser", sa någon annan
"-Äh, hon behöver bara lite andrum", sa en tredje

Själv sitter jag helt stilla, lugnt och medvetet, medans skuggan av min kropp vibrerar av skräck. Ingen av mina fina vänner ser att i skuggan döljer sig något jag nästan förlorat. Ingen av mina fina vänner ser hur min dåtida själ vred sig så hårt av mitt egna, och världens mörker. Ingen vet att jag ser en skarp gräns där ljuset börjar, och över den har jag inte tillträde. Som en sketen gränskontroll utan id-handlingar. Skuggan kommer aldrig vara värd kärleken. Skuggan får smugglas om natten. I gummibåt.

Ett bra tag var mörkret skönt för min själ. En lisa.
Men jag vill inte somna, jag vet att sanningsmardrömmarna kommer då.

Kanske somnar jag.

Vaknar jag då?

Musikalisk kuliss: Can't Find My Way Home – Blind Faith

Nikotin och åtrå. Dofter pt 1.

Det är rufsigt ute, och mörkt inne. När jag kommer hem tänder jag inte en enda lampa, det behövs inte. För rörelserna jag gör är vidrigt bekanta. Famlar lite efter flaskan, men sen går det snabbt, vinöppnaren hänger på millimetern där den ska, ett två tre fyra fem sex varv ner i korken, hävarmen, det bekanta ljudet av kork. Den bekanta doften av Bordeaux.

Öppnar köksskåpet, det andra från vänster, andra hyllan till vänster där står glaset. Jag har mina glas upp och ner, så när jag tar ner dom tar jag i det smala av foten och har tagit för vana att liksom rulla glaset ett halvt varv mellan mina fingrar innan jag sätter ner det. "-Allt är en vana" säger jag till Hitte, han säger "-eh-äh-äsch".

Sätter mig och stirrar ut i tomheten, mörkret. Ser ingenting men det behövs ju inte. Jag kan ju varenda millimeter av mitt hem, jag har inget behov av att se disken, smutstvätten och trasslet i hörnen. Lyssnar på stormen och delar av havet som stänker på fönsterrutan. Antagligen kommer det lite regndroppar också. Det vidrigt bekanta, tänker jag igen. Konsten att tomglo.
Men någonting är mindre bekant, jag är glad. Banne mig glad. Eller åtminstone mindre bitter, mindre svart. Och jag vet precis vems förtjänst det är. Isande, ilande novembermolngrå ögons förtjänst.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag lekt med tungspetsen mot ett litet sår, en liten svullnad på insidan av läppen, lite nere till vänster, och det ilar av lust i kroppen när tungan rör vid den metalliska blodsmaken, för jag vet exakt när hans kyss blev ett bett i min underläpp. Det borde inte vara möjligt att bli så påverkad av en annan människa, rent fysiskt. Än mindre intellektuellt, han utmanar mig, hans sinne tänder mig. Och jag är rädd. Inte för honom, men för vad han ställer till med hos mig. Jag är ju för fan glad!
På samma plan är jag rädd för mig själv, att inte duga, att det är en enkelriktad beundran. Osäkerheten. Den så otroligt ologiska osäkerheten. Kommer du ihåg när jag var lite vriden, lite vred? När jag står i den tomma manegen och vill bli sedd samtidigt som cirkustältet står i lågor runt mig och jag trillar och känner att alla skrattar åt mig, inte med? Det är fortfarande aktuellt.

Det tog emot att skölja av mig hans doft tidigare idag när jag duschade.
Lite sitter kvar i tröjan jag har tagit på mig, en förnimmelse av nikotin och åtrå.

Sista klunken ur glaset, flaskan tömdes för tio minuter sedan. Då borde det ha gått en timme drygt sen jag kom hem. Det brukar ta ungefär så lång tid att tänka slut en flaska. "Allt är en vana, även tid" säger jag till Hitte. Han har somnat bredvid mig, sådär djupt och rogivande bara riktigt gamla katter kan göra. Kanske lika bra att öppna en till. Famlar lite och det bekanta kommer tillbaka, ett två tre fyra fem och sex varv med en öppnare som är full av mina, och ingen annans fingeravtryck.

Trycker på knappen till radion, i natt P2. Tonerna kan vara Rachmaninoff. Eller, ja, det är troligtvis Rachmaninoff. Lite väl dramatiskt, tänker jag, men det får duga.
Kanske skulle skriva något, tänker jag sen.
Något jag kanske raderar.

Innan jag försvinner och blir ett med mörkret hinner jag mumla:
"-Sapiosexualitet, det är fan fina grejor det..."