Nikotin och åtrå. Dofter pt 1.

Det är rufsigt ute, och mörkt inne. När jag kommer hem tänder jag inte en enda lampa, det behövs inte. För rörelserna jag gör är vidrigt bekanta. Famlar lite efter flaskan, men sen går det snabbt, vinöppnaren hänger på millimetern där den ska, ett två tre fyra fem sex varv ner i korken, hävarmen, det bekanta ljudet av kork. Den bekanta doften av Bordeaux.

Öppnar köksskåpet, det andra från vänster, andra hyllan till vänster där står glaset. Jag har mina glas upp och ner, så när jag tar ner dom tar jag i det smala av foten och har tagit för vana att liksom rulla glaset ett halvt varv mellan mina fingrar innan jag sätter ner det. "-Allt är en vana" säger jag till Hitte, han säger "-eh-äh-äsch".

Sätter mig och stirrar ut i tomheten, mörkret. Ser ingenting men det behövs ju inte. Jag kan ju varenda millimeter av mitt hem, jag har inget behov av att se disken, smutstvätten och trasslet i hörnen. Lyssnar på stormen och delar av havet som stänker på fönsterrutan. Antagligen kommer det lite regndroppar också. Det vidrigt bekanta, tänker jag igen. Konsten att tomglo.
Men någonting är mindre bekant, jag är glad. Banne mig glad. Eller åtminstone mindre bitter, mindre svart. Och jag vet precis vems förtjänst det är. Isande, ilande novembermolngrå ögons förtjänst.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag lekt med tungspetsen mot ett litet sår, en liten svullnad på insidan av läppen, lite nere till vänster, och det ilar av lust i kroppen när tungan rör vid den metalliska blodsmaken, för jag vet exakt när hans kyss blev ett bett i min underläpp. Det borde inte vara möjligt att bli så påverkad av en annan människa, rent fysiskt. Än mindre intellektuellt, han utmanar mig, hans sinne tänder mig. Och jag är rädd. Inte för honom, men för vad han ställer till med hos mig. Jag är ju för fan glad!
På samma plan är jag rädd för mig själv, att inte duga, att det är en enkelriktad beundran. Osäkerheten. Den så otroligt ologiska osäkerheten. Kommer du ihåg när jag var lite vriden, lite vred? När jag står i den tomma manegen och vill bli sedd samtidigt som cirkustältet står i lågor runt mig och jag trillar och känner att alla skrattar åt mig, inte med? Det är fortfarande aktuellt.

Det tog emot att skölja av mig hans doft tidigare idag när jag duschade.
Lite sitter kvar i tröjan jag har tagit på mig, en förnimmelse av nikotin och åtrå.

Sista klunken ur glaset, flaskan tömdes för tio minuter sedan. Då borde det ha gått en timme drygt sen jag kom hem. Det brukar ta ungefär så lång tid att tänka slut en flaska. "Allt är en vana, även tid" säger jag till Hitte. Han har somnat bredvid mig, sådär djupt och rogivande bara riktigt gamla katter kan göra. Kanske lika bra att öppna en till. Famlar lite och det bekanta kommer tillbaka, ett två tre fyra fem och sex varv med en öppnare som är full av mina, och ingen annans fingeravtryck.

Trycker på knappen till radion, i natt P2. Tonerna kan vara Rachmaninoff. Eller, ja, det är troligtvis Rachmaninoff. Lite väl dramatiskt, tänker jag, men det får duga.
Kanske skulle skriva något, tänker jag sen.
Något jag kanske raderar.

Innan jag försvinner och blir ett med mörkret hinner jag mumla:
"-Sapiosexualitet, det är fan fina grejor det..."