Kokar kaniner.

Punkaren på stammishaket säger:
-Han ser lycklig ut. Du ser lycklig ut. Det blir bra det här, samtidigt som han ler
-Ser han verkligen lycklig ut? frågar jag samtidigt som jag blir lite varm.
-Haha, ja! Som du! Han ler med ögonen.
-..men det kan han inte göra. Jag gör ingen lycklig. Jag får folk att förstå vad det är dom hatar med människor.

Han går runt baren och ger mig en sådan där supervarm kram som bara han kan. På andra sidan fina Y-girls kram och jag sitter där i mitten i en kram av två fina människor och är varm.

-Alla som vet något älskar dig. Du förgyller vår arbetsdag varje gång du kommer hit. Och jag är lycklig när du är lycklig. Och när han är lycklig, så det kommer bli fint det här, ro det iland nu baby.

Ror jag iland det? Nope, jag ror ingenstans, jag sitter inte ens i en båt så jag börjar koka kaniner istället. Jag går till skitställen som har öppet till 03 bara för en bourbon till, när isande ilande gråblå ligger sjuk.

Först kokar jag en svart liten krabat: osäkerheten. Analyserar ord. Krasslig. Jorå, du läste rätt. Krasslig. Efter DonDylans användning av ordet krasslig är jag numer allergisk. Och Jim Beam viskar i mitt öra att isande ilande ligger nog inte alls sjuk. Han vill bara inte se mig, säger Jim. Han använder sig av ordet krasslig för att han inte orkar säga att jag är hemsk, äcklig och avskyvärd. Joho, så är det nog. Just där och då är det helt sant. Osäkerhetens fula tryne älskar att driva mig till vansinne. Då ska det skrivas patetiska sms. För långa, för dumma.

Sen kokar jag en brun kanin: falska insikten. Nu jävlar ska det ringas upp, klockan stängning på skitstället, för nu ska det förklaras. Att jag faktiskt förstått vad detta är. Att han inte alls gillar mig. Att jag har förstått att han träffar mig endast för att kuken ska få sitt. Att jag fattat att han inte har en tanke på att gå ifrån sin familjeidyll där han kysser sin älskling ömt i nacken där hon står vid diskbänken med nybryggt kaffe och är bedårande nyvaket vacker. Han ska fan inte tro att jag är kärlekslurad. Jag fattar, joho, för jag är inte dum, jag. Jag är smart. Såklart.

Till sist kokar jag den lilla vita kaninungen: besserwisser-bekräftelsen. Såklart att jag redan visste att det inte skulle bli något. Hur han föraktfullt tittar på mig och undrar hur det där oskyldiga ligget kunde förvandlas till en klängig och labil mardröm som hotar att rasera hans familjemys. Jag vet ju att jag skulle tänka att det var ju synd att det blev såhär igen, men det kunde ju inte ta någon annan väg. Han är ju fantastiskt utmanande, intelligent, vacker och magisk. Jag är antitesen, som han skulle sagt. Trist, korkad, lite tjock och otroligt ospännande. Och jag skulle ju säga att jag redan visste att det skulle bli så, för jag vet ju, jag fattar ju. Jag visste ju redan från början. Sådetså.

Den lilla vita kaninen är inte riktigt i grytan ännu. Nu har jag nyktrat till och skäms som vanligt över hur djävulens skål öppnar ett blodrött och öppet hjärta i min annars svarta ihålighet. Här är mitt svartsmutsade självsäkra singel-jag som med aggressiv sexualitet och intelligent slughet ska snärja konstnärssjälen och kanske kommer jag att få betala ett högt pris för min önskan att krossa familjeidyllen. Eller krossa mig själv. Jag försöker inte medvetet krossa någonting, men det kanske är oundvikligt. Något kommer bli slaget i bitar i alla fall. Tiden får utvisa om det är mitt vidöppna hjärta eller hans familj som får ta smällen.
Sex, otrohet och galenskap är inget nytt. Det har fascinerat kreativa själar i alla tider. Samtidigt är det inte hela världen, han och jag är just nu bara en beröring, och kanske ett bortstötande, från ett pågående flöde av samverkande livshändelser. Jag försöker verkligen intala mig det.

Men du vet att han är hela min värld just nu. Just därför jag borde sluta ta död på oskyldiga gnagare och gå vegan.
Det kommer jag aldrig göra.
Jag känner ju mig.
Jag kommer göra mitt bästa för att han ska tycka att jag är vidrig och galen.
Står han kvar efter den fasen...ja då är det ju inte mitt hjärta som gått i kras i alla fall. Det är något helt annat.


Kanske är vi det sämsta som kunde hända varandra.
Kanske är vi det bästa.

Åtrå.
Otro.
Jorå.

Beväpna dig med vingar – Thåström