Han säger vackra saker. Han skriver vackra saker. Han är vacker och han kallar mig vacker. Han kommer tillbaka från min fars land om en vecka och vill bygga labyrinter av fingrar. Om han är redo.
Kanske.
Jag är rädd och glad och undrar ibland över hur det blir där. Där, om några hundra eller tusen dagar. Jag tillåter mig själv att tänka framtid. Det är bra, samtidigt har jag inte tänkt framtid på många långa söndertrasade år. Alla tankar är ovana, famlande och störda. Hur ska jag kunna hitta ett tryck, ett bett i livet utan min svärta? Vad gör jag då? Lever lycklig och har ett bra liv? Nja. Det är långt från mitt hemkvarter. Men ändå, tänk att få väckas av den heta lusten som kallas åtrå och en vilja att vilja leva.
Det är detta jag längtat efter.
En evig stillbild av längtan.
Nu är jag här, där höst och vinter bryter bröd och dricker varandra till så ingen till slut bestämmer över årstiden. Jag har knappt märkt temperatursänkningen för jag går runt i mig själv och är varm.
Och älskade du, jag brinner. Brinner ner. Brinner upp. Bygger luftslott som jag kommer reklamera.
Och jag saknar honom. Hans ilande isande blick, hans fingrar, hans närvaro.
Hans tunga och hans bett i min underläpp.
Ja, jag vill leva.
Äntligen vill jag leva.
Framtiden får utvisa om det blir med en vacker, ilande, isande blick av kärlek vilande på mig eller om jag kommer fortsätta spela huvudrollen i "Clownen-vad du inte vill bli"-pjäsen. Fäst vid mörkret i för stora skor som är för trånga, skaver och är för små.
Släpper iväg några ballonger fyllda med ondska och drömmer.
Om honom.
Om åtrå.
Om otro.
Och oro.
Jorå.
skip to main |
skip to sidebar
