I eftertankens kranka blekhet kan jag se vad jag gjort, men aldrig i själva situationen. Saken är ju den att jag rids av ångest, men kan ibland vara ganska sorgfri. Det finns ett barn i mig som aldrig förändras, som alltid är exakt samma.
Men oftast blir det sorgligt. Eller missuppfattat. Det är bara så.
Som en sanning han och ingen vill veta. Som varken han eller någon frågar efter. Som ses förbi, av han och alla. Men ibland borde jag säga sanningen.
Det är så det destruktiva går till, det finns inget beräknande, det bara händer. Som ett plötsligt motorstopp. Hade jag beräknat någonting hade jag ju antagligen haft en extra bensindunk där i kofferten. Men, nä, jag kör runt med tre tomma dunkar helt utan funktion. När det kommer till destruktivitet kör jag helt utan.
Bensin och självinsikter.
Ett mindre bra möte på söderhaket ledde till ingenting. Vi är inte jämlika. Jag har ett endorfinrus, han ett alkoholrus.
Jag bryr mig väldigt mycket om ilande isande grå. Det gör han också.
Vi missuppfattar varandra hela tiden. Alla människor och han och jag. Jag vill ha åtrå, jorå, massor. Istället otro och trassel. Trassel i alla hörn.
Och någon eller några gråter i kväll. Jag för mig själv, flickvännen i deras gemensamma säng. Hur ska jag, denna tornado-tös kunna bygga ett vindskydd mot mig själv?
Han säger att han kanske är borta nästa vecka.
Han säger att jag är cool.
Ändå ser jag ett snabbt förakt i de ilande isande grå, blicken. Tror knappt han hinner känna av det själv, men det var där i en halvsekund. Bara för jag tappar insikter måste jag inte tappa intuitioner. Om så bara för en blinkning, halvsekund, en snabb etsning.
Han vill bort.
Jag vill hitta hem i honom.
Fan.
skip to main |
skip to sidebar
