Inte redo...va det, ja.

Jag vill bara möta trevliga människor i morgon. Har låst in mig i tre dagar och inte träffat en enda, varken trevlig eller otrevlig, människa. Det kommer kännas konstigt att gå ut i världen igen. Och lite läskigt naturligtvis...

Vet inte hur många timmar jag har suttit med telefonen i handen och varit nära att ringa honom. Prata i telefon, sådär som man gjorde förr. Sen tänker jag att det kanske är bättre att skicka ett sms. Eller kanske bara ett 'hej, hur är det?' på chatten i stället. Det slutar med ingenting. Hör hur hans '...näe, inte kär på det viset..'-mening ringer i mitt huvud. Vad betyder det egentligen? Men ändå vilja träffas? Knulla? Dricka?

Jag tänker att jag fyra gånger förut har hört dom exakta orden Inte Redo För En Relation. Och i alla fyra fallen har det slutat med att dom har hittat en flickvän inom ett halvår. Så det är bara att gratulera Dondylan (ja, jag tror han får heta det). Inom en snar framtid hittar han henne. Och det är enligt statistiken inte jag. 

Kato är förlovad sen fyra år tillbaka, han tänker jag aldrig på nuförtiden. Men vi likear varandra på facebook.

Messi ska ha barn vilken vecka som helst med sin arbetskollega. Han tänker jag bara på när jag tänker på hur jag inte vill känna igen. Ibland tänker jag på hans kuk, men då blir jag bara avtänd, så det är egentligen ganska korkat att tänka på den.

Instant är så upp över öronen kär och påpekar det hela tiden. Hela jävla tiden. Hur lycklig han är. Så kär han är. Och alla dessa jävla hjärtan på sociala medier. Men visst är jag faktiskt glad för hans skull, han har hittat den finaste tjejen, och han och jag var aldrig gjorda för varandra ändå. Bra att det upptäcktes i tid.

Och han som sa det först, lever numer i ett radhus i en väldigt tråkig småstad med både sina, hennes och gemensamma barn. Det kanske är hans paradis, vad vet jag. Eller, tja, han gjorde för några år sedan iaf. Det berättade hans syster i kön på ICA för mig. Vi ses eller hörs aldrig. Han finns inte alls i mitt kontaktnät, det är nästan som om han vore död. Borta. Lika bra. Det var en elak jävel.

Så vad spelar det för jävla roll vad Dondylan menar och säger? Jag har gett upp det här redan, kan inte vinna. Har funderat en hel del på vad det är jag vill ha med honom. Egentligen inte så mycket, och samtidigt allt. Jag vill ha en puss i nacken då och då, ett knull mot diskbänken utan förvarning, en tv-kväll och en trygghet i att veta att han tycker om mig. Mycket. Och jag vet vad jag inte vill. Jag vet att jag inte vill bli sambo med barn. Det vet han också, det har jag sagt. Jag vill inte klä mig likadant, och jag vill kunna gå på krogen själv utan någon korkad svartsjuka. Och det vill jag att han ska göra också. Jag vill inte uppfostra några tonåringar, och jag vill inte känna mig som en blöt liten loppa. Ganska enkelt. En enkel ärlig form av relation, det är det jag vill ha. Jag vill vara en liten del av hans liv, den delen som gör honom och mig kompletta.

Det är väl det vi alla vill. Om vi ska vara ärliga. 

Rundgång i tankarna.

Blundar. Försöker styra bort tankar och känslor.
Det har aldrig fungerat förut, men hoppet finns att denna gången, då jävlar.
Denna gången ska jag inte tillbaka dit.

Nej.

Men när jag spårar ur då?

Jag tillbringar mina dagar på multipelkopplade tåg. Försenade tåg. Tåg med galna resenärer. Och jag ler. Säger att -Självklart. Vi fixar det. Inga problem. Och jag ler. Säger att -Jo, jag förstår, men. Tyvärr. Besked kommer snart. Och jag ler. Men nog fan håller jag på att gå sönder av frustration. Och nog fan är leendet krystat. Och nog ser dom många pustar och ofrivilliga små utbrott riktade mot Trafikverket, mina resenärer. Dom som bara skäller på mig, fast jag gör allt för att hjälpa dom. Men vem hjälper mig?

Och när jag, tre timmar försenad, sätter mig i taxin från Helsingborg, (som jag tvingas åka med för att mitt sista tåg hem har lämnat perrongen för längesen) så ber jag chaffisen stänga radion och inte prata,  då blir tystnaden som ett slag i ansiktet. Det är verkligen bara bilens ljud som hörs, men tystnaden och avsaknaden av sorl slår så hårt mot mitt huvud. Det liksom trycker och mullrar i min hjärna och jag upprepar för mig själv att nu är det bara två dagar tills på fredag. Bara två dagars tåghelvete kvar. Och då ska vi ses, han och jag. Jag tänker att gud va skönt det ska bli att träffas, att inte behöva prata tåg. Att få ta en öl eller två. Kanske ett glas rött av riktigt bra kvalitet?

Som någon sorts telepati blinkar det i min telefon. Det är han. (yes.) Läser att han inte vill ses på fredag, att det blir splittrat. Att vi ska ses någon annan gång, i lugn och ro och prata. Någon gång när han inte spelar. Och medans jag läser känns det som om allt tryck och muller i min hjärna pressas ut ur ögonen, försöker hålla tillbaka tårarna, svarar för fort och bittert om vilken skitdag jag haft, trycker på send. Inser hur bitter och gnällig jag låter och skickar ett till...klart vi inte ska ses. Klart att vi kan ses någon annan gång. Trycker på send igen och tänker att det blir nog fan aldrig någon annan gång.

Kommer hem strax efter två-snåret nu i natt och min hjärna rusar, kan inte somna. Måste somna. För i morgon ringer klockan för 700 nya resenärer på Södra Stambanan som förväntar sig att jag ska curla ihjäl dom. För guuu va synd det är om dom, folket, i dessa förseningstider. Vad bra att jag är där då, och kan vända ut och in på mig själv för dom. Och få ett, 'Jag hatar SJ, och jag hatar dig!' tillbaka på min redan trasade självkänsla.

Och jag försöker att inte tänka på honom, han som inte vill se mig. Jag försöker att inte klandra mig själv och min idioti, mitt fruktansvärda beteende och min oförmåga att framföra med ord i sms vad jag egentligen vill, vad jag egentligen känner. Och jag försöker att inte låta tårarna rinna. Jag har bitit ihop så hårt, så många gånger dom senaste dagarna att jag har fått sår i underläppen. Om jag så ska bita sönder hela käken ska jag banne mig hålla ihop. Inte krasha. Det är inte värt det. Han är inte värd det. Resenärerna är inte värda det.

Banne mig.

(trots allt vill jag inte byta jobb, för vad skulle jag göra istället? När det är bra, är det ju så inåttahelvetsjävlabra)

Ålands äckliga hav.

-Om jag är kär...näe, inte på det viset, säger han. Men jag är glad att vi har träffats, du skön och cool och jag gillar verkligen att hänga med dig.
-Men det blir skevt, svarar jag. Jag tycker så mycket om dig, jag vill bli en del av ditt liv.
-Jag är inte redo för det. Jag är inte redo för en relation.

Och jag drack mig alldeles för berusad på champagne. Jag känner rädslan över att behöva må såhär igen, år ut och år in. Att inte få lov att bli älskad. Att tråna efter någon som använder mig som sin spermabehållare. Att vara kär utan gensvar. Jag vet inte om jag orkar utsätta mig för det igen.

Och jag kan inte sluta känna mig som en blöt liten fläck.. Och jag kan inte sluta tänka.

-Ses vi på fredag då? frågar han
-Absolut, svarar jag och känner hur tårarna vill fram. Går därifrån och låter dom komma. Skit samma om någon ser. Vi har väl alla gråtit, lite då och då.

Ligg nr 5

Han är fortfarande den vackraste jag vet. Klokare än så har jag inte blivit. Men det räcker, för nu i alla fall.