Vet inte hur många timmar jag har suttit med telefonen i handen och varit nära att ringa honom. Prata i telefon, sådär som man gjorde förr. Sen tänker jag att det kanske är bättre att skicka ett sms. Eller kanske bara ett 'hej, hur är det?' på chatten i stället. Det slutar med ingenting. Hör hur hans '...näe, inte kär på det viset..'-mening ringer i mitt huvud. Vad betyder det egentligen? Men ändå vilja träffas? Knulla? Dricka?
Jag tänker att jag fyra gånger förut har hört dom exakta orden Inte Redo För En Relation. Och i alla fyra fallen har det slutat med att dom har hittat en flickvän inom ett halvår. Så det är bara att gratulera Dondylan (ja, jag tror han får heta det). Inom en snar framtid hittar han henne. Och det är enligt statistiken inte jag.
Kato är förlovad sen fyra år tillbaka, han tänker jag aldrig på nuförtiden. Men vi likear varandra på facebook.
Messi ska ha barn vilken vecka som helst med sin arbetskollega. Han tänker jag bara på när jag tänker på hur jag inte vill känna igen. Ibland tänker jag på hans kuk, men då blir jag bara avtänd, så det är egentligen ganska korkat att tänka på den.
Instant är så upp över öronen kär och påpekar det hela tiden. Hela jävla tiden. Hur lycklig han är. Så kär han är. Och alla dessa jävla hjärtan på sociala medier. Men visst är jag faktiskt glad för hans skull, han har hittat den finaste tjejen, och han och jag var aldrig gjorda för varandra ändå. Bra att det upptäcktes i tid.
Och han som sa det först, lever numer i ett radhus i en väldigt tråkig småstad med både sina, hennes och gemensamma barn. Det kanske är hans paradis, vad vet jag. Eller, tja, han gjorde för några år sedan iaf. Det berättade hans syster i kön på ICA för mig. Vi ses eller hörs aldrig. Han finns inte alls i mitt kontaktnät, det är nästan som om han vore död. Borta. Lika bra. Det var en elak jävel.
Så vad spelar det för jävla roll vad Dondylan menar och säger? Jag har gett upp det här redan, kan inte vinna. Har funderat en hel del på vad det är jag vill ha med honom. Egentligen inte så mycket, och samtidigt allt. Jag vill ha en puss i nacken då och då, ett knull mot diskbänken utan förvarning, en tv-kväll och en trygghet i att veta att han tycker om mig. Mycket. Och jag vet vad jag inte vill. Jag vet att jag inte vill bli sambo med barn. Det vet han också, det har jag sagt. Jag vill inte klä mig likadant, och jag vill kunna gå på krogen själv utan någon korkad svartsjuka. Och det vill jag att han ska göra också. Jag vill inte uppfostra några tonåringar, och jag vill inte känna mig som en blöt liten loppa. Ganska enkelt. En enkel ärlig form av relation, det är det jag vill ha. Jag vill vara en liten del av hans liv, den delen som gör honom och mig kompletta.
Det är väl det vi alla vill. Om vi ska vara ärliga.
