Lite vred. Lite tyst.

Jag stjäl ord av främlingar, men vågar helt enkelt inte be om lov. Eller så kommer det helt enkelt inga ord ur munnen. Kanske har dom frusit fast. Antagligen vet jag inte hur man gör för har jag inte pratat med någon på flera dar. Flera år. Båstad är bra om man inte vill vara med. Båstad är bra på att samla snö och frysa fast. Svargrå snö. Slask.

Jag står i snöslasket. Frusen och jävlig. Och jag minns er, dessa dagar, dessa månader. Ni skitdagar som gjort mig till er clown. Jag står i snön med läckande och för stora skor. Känns som om jag håller slokande rosor som egentligen är spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp. Röker jag? Vet inte. Kanske har jag en sprutande blomma i kavajslaget - dess sprut, ett sprut om året eller så - hånar mig igen. Ett hån som egentligen går inåt, kallt och ofiltrerat. Ett påklistrat skratt med kollegerna som blöts upp och rinner ner i avloppet tillsammans med min sminkade, leende mun och för gammalt kaffe. Kanske är det så att ingen skrattar när jag trillar? Inte jag, inte Dondylan. Och jag ser filmen framför mig, hur jag står ensam i manegen, omgiven av ingenting samtidigt som cirkustältet brinner. Fast den filmen finns nog mest som manusutkast i mitt huvud.

Och jag äter. Äter upp sorgen efter ännu en förlorad biljett till kärlekens och lyckans land. Läser tidtabellen som glad lektyr. Synar av mitt tåg och ser ett nedklottrat nummer på en toalett, det går till någon som vill ligga. Ringer upp och möts bara av min egen telefonsvarare. Köper inga biljetter, fripassagerar och köper flaskor istället. Flaskor som tröstar när jag ger upp. Min inre röst som talar med anden i flaskan och ber den hellre ge mig tre klunkar till än tre önskningar. Funderar på om det verkligen är min röst. Är det? Fyller mitt huvud med tingeling och ingenting.

Hoppas på att mitt liv bara är en skröna, att det inte finns. Att livet jag lever bara finns i min kokongverklighet. Att ingen ser, eller tja...vad finns det och se? Konstaterar mer att att ingen ser. Det är synd, egentligen vill jag ju ses. Det fina i mig vill upp i manegen, osminkat och underbart. Och min publik är Dondylan. Och jag ser att han skrattar när jag trillar. Inte åt, med.
Istället står jag saltstodad på perrongen och känner hur hans närvaro klistrat sig fast i min fjäderdräkt likt BP-olja som läcker och inte går att stoppa. Kan inte lyfta vingarna, kan inte trilla mer. Verkar inte finnas någon saneringsmetod. Kan bara dra runt på min väska som inte varit någonstans, men ändå slits och nötts ned.

I natt drömmer jag om att långa tåg ska ta mig långt långt bort.

Musikalisk kuliss: Thåström – Främling överallt

Men män...

-Han borde faktiskt fatta att jag vill att han hör av sig.
-Det gör han inte. Han är man.
-Men om jag hör av mig är vi där igen...alltid jag som hör av mig, alltid första meddelandet. Det får mig att känna mig som en påträngande brudjävel.
-Det är det vanliga, även bland dom som varit gifta i 30 år, i dom fallen är kvinnan knappast påträngande, snarare livsnödvändig för mannen.
-Åh, vad jag tycker du är jobbig när du resonerar så.
-Jag med. Men en man hade inte fattat det.

Nytt år. Ingenting ändras.

Hummersoppa

med halstrade pilgimsmusslor och hummerstjärtar

Bollinger, Champagne

***

Grönpepparpaté

med rödlöksmarmelad

Sigtuna organic ale

***

Älgryggbiff

med jordärtskockpuré, gräddsås på cognac, semi-torkade

cocktailtomater och granatäpplekärnor

Nebbiolo Langhe, Fontanafredda, Piemonte

***

Saffranspannacotta

täckt med stelnad granatäpplejuice  och passionsfrukt

Bollinger, Champagne

***

Jag lagade, åt och njöt av alla favoriter jag kunde komma på. Själv. En bittersöt meny, serverad med ångest och självömkan. En bra meny, om jag får säga det själv. Och det är ju just det, att jag får säga det själv, som stör. Som skapar oreda i min själ. Gott-nytt-år-sms:en, tre stycken. Ett från frugan, ett från Stora E och ett från Dondylan. Jag svarade på alla tre. Vänligt. Inte bittert. Bara ett tack fina ni, ni är bra, typ. 

Och det pratas om det nya året, in med det nya och ut med det gamla, men jag vet ju att ingenting ändras. Och kom inte med den bullshiten om att jag har fel inställning, att det bara är jag som kan ändra på min livssituation, att det bara är jag som kan bryta mina tankar. Tro mig, det har jag försökt, och försöker fortfarande varje dag, men förändringen har inte kommit på flera års försök, och jag känner att jag famlar runt, på en gata som jag kan, en riktig hemmagata, i kvarter jag känner för väl. Sitter och skrapar på den där jävla lotten, om och om igen tills det går hål på den, vill inte inse att det var en nitlott jag drog i livets fittlotteri. Om jag skrapar liiite till kanske den förvandlas till en vinst?

Skickade iväg ett meddelande till Dondylan om att ses. Han kunde inte. Var sjuk. Har barn. Sa han. Jag läser det som ett fett jävla VILL INTE! Och varför skulle han vilja träffa en nitlott, egentligen. Klandrar mig själv för att jag tillät mig falla, låta dopaminet rusa fritt. Att jag tillät min kropp tråna, åtrå, vilja ha.

Jag önskar att jag låtit honom passera som en fyra-timmars-kuk. En festivalförströelse. Ett fylleknull där i Karlstad. Det är lätt att vara efterklok.

I går gick jag till den lilla sketna lokalpuben. Mission: ligga med någon. Bara få frustrationen ur kroppen. 

Hittade en liten söt sak, ung, blond och allt Dondylan inte är. Men när det kom till kritan...det gick inte. Jag ville inte. Jag blev helt enkelt inte kåt. Fan ta känslor. Jag vill inte ha dom längre. Skickade hem pojken med ett "sköt om dig, hoppas vi inte ses" "det är lugnt, jag drar till Vemdalen om två dar, säsong" "bra" svarade jag. Sen kände jag mig vidrig. Lite smutsig, men mest vidrig. Jag är en vidrig människa. Vriden och vidrig. 

Musikalisk kuliss: Olle Ljungström – Rock'n Roll