Middag.

Ni vet alla dom som lägger upp matbilder på Facebook och sätter status: Idag falukorv, yummi!
Jag hatar dom människorna. Men nu kanske jag kan förstå en aning, när jag nu sitter här med en sjukt god middag, lagad med kärlek, och ingen att dela med. Det är kanske då man delar det på FB. Inte för att jag ska göra det, men det är lite synd att ingen får se vilken möda jag har lagt ner. Ingen får smaka. Bara jag. Och Hittekatt.

Virrig

Är på ett mycket märkligt humör. Bara lite skakis idag, inte särskilt rädd för någonting, ändå kan jag inte gå utanför dörren. Varför?

Tar en kopp kaffe på balkongen och tänker inte tänka så mycket. Det blir ändå som det blir. Känner mig virrig och har glömt hur man tar på sig ett par jeans.

........?

Min vän. Gör aldrig så mot mig igen.

Bemvindo Brasil.

Hör trummorna samtidigt som en myra envist ska krypa på min rygg. Glädjen, dansen, trummorna. Två män dansar. Capoeira. En liten flicka blir påkörd av en bil. Ambulanser...tre stycken. Hon lever. Männens hud glänser som den vackraste koppar. Solen skiner och jag svettas lite. Är det värmen, männen eller nervositeten? Vet inte, skiter i varför.

Och jag borde känna något. En kall öl i skuggan med en gammal man, en vänlig själ. Hela tiden känner jag mig lite fel. Men annars känner jag ingenting alls. Borde känna glädjen, samban, gemenskapen. Borde känna sorgen, smärtan hos flickan. Så mycket jag borde. Det jag inte borde göra är att ta ett glas vin och känna hur meningslösheten drar sig tillbaka i en vrå. Men det är precis det jag gör. Ett glas vin istället för mat. Mat har ändå bara blivit näring. Ett borde. Men i dag skiter jag i mat.

Och vad var det där jag såg i min väns ögon när han hälsade? Ett förakt? Eller en skräck? Något registrerade jag. Antagligen har han fått umgängesförbud med mig. Men han anser nog att det är ok, annars skulle han inte stanna i det förhållandet. Jag anser ingenting om den saken.

Ut. In.

Det bara snurrar och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Om jag ska göra något. Att lägga sig ner och självdö är inget alternativ, det har jag försökt flera dagar nu. Det funkar inte. Jag vet varken ut eller in. Dom som vet säger att jag ska motionera. Dom vet inget om mig.

Och jag tröstar mig med små pojkar. Vackra, charmiga players som går när jag vill det. Tyvärr går dom även när jag inte vill det. Och den jag verkligen vill med vill inte med mig. Någon som har hört den förut?
Men jag skulle aldrig ligga med någon där jag inte känner känslan, åtrån. Jag har insett att jag aldrig kommer ha ett förhållande, men jag vill helt enkelt inte missa sexet för det. Letar kort kärlek där jag kan få den, och tar den.

Igår blev det återvinning av den fina från Kattvik. Han med charmen, men som är lika romantisk som ett övertrasserat kreditkort. Men för en gångs skull var det han som ringde. Jag är sex. Men aldrig flickvän. Inte konstigt jag måste äta psyktabletter.

Nattliga möten.
Nattlig tårlös gråt.

Musikalisk kuliss: Sufjan Stevens – Kill

Ihålig

Som ett stort tomt hål befinner sig innanför bröstet och ner i magen. Skakig. Så är dagens status. Och apatin äter upp mig.

Fan.

Men i morgon kommer mina kolleger och jävlar vad det känns bra. Hoppas bara att det blir det oxå.

Kan dansa i solregn

Som fallen från skyarna, född på en annan planet. Så känns det att stå där inför Js flickvän och inte kunna förmå sig att hälsa. Jo ett litet hej blev det men...va fan. Jag har ju inga verkliga åtråkänslor för J så va fan är på problemet? Varför ska det tittas så konstigt på mig? Och nuförtiden ser jag det med mina klarsynta ögon...nyktert. Det är inget vackert.

Jag är en främmande fågel, vinklig och sårad men omöjlig att bura in. Jag är vaken om natten, natten är dyrbar för då är jag ensam och stark. Där hittar jag min plats där alla inte måste tänka likadant. Men så ser jag det fula dagsljuset och möter andras blickar. Där tar det vackra alltid slut. Men känslan av att slå emot rutan, ta mig upp, titta med mina klarsynta ögon och konstatera att jag kan dansa i ett solregn. Här i natten. Ensam och stark. Bra känsla.

Vill jag?
När dagen är slut vill jag att Dante kommer till min säng. Men då försvinner den starka natten från mig.
Ska jag?
Nej, natten följs av dag och då ser vi allt det fula igen. Kanske till och med måste möta varandras blickar och låta det vackra försvinna.

Så har den drabbat mig igen. Den stora ensamheten. Jag kan inte förklara varför. Ful känsla.

Tack Lisa

Drömmar

Vi har alla drömmar, drömmar om att leva lyckligt, att vinna på lotto, att hitta vår själsfrände. Men det blir inte som i drömmarna. Annars skulle vi inte drömma om det. Fakta: jag är 36 år och det enda jag har är mina drömmar. Jag är inte lycklig, har inte vunnit på någonting och min jakt på någon form av själsfrände går inte bra.

Dante ligger med en liten menlös brud, jag vill verkligen inte att dom blir tillsammans. Hon var väldigt genomskinlig när jag träffade henne. Helt utan karaktär. Fling...det var så hans vän sa att hon var. Dantes fling. Fling. Vilket jävla ord.
Och tårar fälls över något jag aldrig haft. På riktigt alltså, i mina drömmar har jag haft honom om och om igen. Och det är så fint där i drömmen. Och det är så fult där i verkligheten.

Surferboy har jag inte sett röken av på länge, länge. Han är inte i byn.
Men Js flickvän är här. Om hon nu är hans flickvän, det verkar inte som om någon vet, i alla fall inte J. Hon ringde mig en kväll, jag svarade inte, undrar vad hon ville. Vi har egentligen inte pratat någon gång, så numret har hon fått från J. Antagligen ville hon bara skälla och säga till mig att hålla tassarna från sin pojkvän. Om han nu är det. Flickvänner brukar se mig som ett hot vilket jag finner lite märkligt.  Jag lyckas ju inte ens få till en dejt med en singelkille.

Men mina drömmar ska jag fortsätta ha, även om det gör ont när jag inser att det bara var en dröm.

Musikalisk kuliss: Julee Cruise – The Nightingale

Är dom små får man ta två

Överallt jag tittar ser jag ordet NORMAL. Tillåme nu när jag skriver och tittar i dom små fönstren på skärmen: normal, rubrik, underrubrik, liten rubrik. Jag väljer normal. Det är jag inte. Jag är inte ens en underrubrik. Jag är totalt fucked up. Nu har jag slutat dricka sprit, det kan vara ett av sätten. Istället har min hunger på bekräftelse resulterat i att jag tar hem små pojkar och ligger med dom. Summan av alla laster verkar banne mig vara konstant.

Messi är glömd, det är skönt. Jag har faktiskt börjat höja blicken och titta åt annat. Och det som började med ännu en bekräftelse, ligga lite, slutade med att jag faktiskt började känna mitt hjärta igen. Och sen låg vi igen. Och jag funderade lite...och lite till. Nu är det hans ansikte jag ser framför mig, hans hud jag känner, när jag tar hem dom små. Sexiga små smilgropar och med en jävla attityd. Vi kan kalla honom Dante. Och han är allt jag inte ville ha. Allt som går emot förnuftet. Men jag ser och känner honom när en liten brat försöker blidka mig. Den här gången ska jag vara ärlig och öppen från början, så jag inte kommer lida helvetet i två år, -Här får du mig, vill du ha mig?

Och jag bara hoppas att jag kan ta mig samman, få den hjälp jag behöver och kunna börja jobba snart igen. För det här är inte en skön sommar. Det här är en sjukt regnig sommar. Och jag måste komma över känslan av att dö. Att börja andas. Att skratta med hela kroppen. Det kommer bli en lång resa, men jag hoppas den är värd det i slutet.

Musikalisk kuliss: Jason Charles Miller – You Get What You Pay For