Överallt jag tittar ser jag ordet NORMAL. Tillåme nu när jag skriver och tittar i dom små fönstren på skärmen: normal, rubrik, underrubrik, liten rubrik. Jag väljer normal. Det är jag inte. Jag är inte ens en underrubrik. Jag är totalt fucked up. Nu har jag slutat dricka sprit, det kan vara ett av sätten. Istället har min hunger på bekräftelse resulterat i att jag tar hem små pojkar och ligger med dom. Summan av alla laster verkar banne mig vara konstant.
Messi är glömd, det är skönt. Jag har faktiskt börjat höja blicken och titta åt annat. Och det som började med ännu en bekräftelse, ligga lite, slutade med att jag faktiskt började känna mitt hjärta igen. Och sen låg vi igen. Och jag funderade lite...och lite till. Nu är det hans ansikte jag ser framför mig, hans hud jag känner, när jag tar hem dom små. Sexiga små smilgropar och med en jävla attityd. Vi kan kalla honom Dante. Och han är allt jag inte ville ha. Allt som går emot förnuftet. Men jag ser och känner honom när en liten brat försöker blidka mig. Den här gången ska jag vara ärlig och öppen från början, så jag inte kommer lida helvetet i två år, -Här får du mig, vill du ha mig?
Och jag bara hoppas att jag kan ta mig samman, få den hjälp jag behöver och kunna börja jobba snart igen. För det här är inte en skön sommar. Det här är en sjukt regnig sommar. Och jag måste komma över känslan av att dö. Att börja andas. Att skratta med hela kroppen. Det kommer bli en lång resa, men jag hoppas den är värd det i slutet.
Musikalisk kuliss: Jason Charles Miller – You Get What You Pay For
skip to main |
skip to sidebar
