Som fallen från skyarna, född på en annan planet. Så känns det att stå där inför Js flickvän och inte kunna förmå sig att hälsa. Jo ett litet hej blev det men...va fan. Jag har ju inga verkliga åtråkänslor för J så va fan är på problemet? Varför ska det tittas så konstigt på mig? Och nuförtiden ser jag det med mina klarsynta ögon...nyktert. Det är inget vackert.
Jag är en främmande fågel, vinklig och sårad men omöjlig att bura in. Jag är vaken om natten, natten är dyrbar för då är jag ensam och stark. Där hittar jag min plats där alla inte måste tänka likadant. Men så ser jag det fula dagsljuset och möter andras blickar. Där tar det vackra alltid slut. Men känslan av att slå emot rutan, ta mig upp, titta med mina klarsynta ögon och konstatera att jag kan dansa i ett solregn. Här i natten. Ensam och stark. Bra känsla.
Vill jag?
När dagen är slut vill jag att Dante kommer till min säng. Men då försvinner den starka natten från mig.
Ska jag?
Nej, natten följs av dag och då ser vi allt det fula igen. Kanske till och med måste möta varandras blickar och låta det vackra försvinna.
Så har den drabbat mig igen. Den stora ensamheten. Jag kan inte förklara varför. Ful känsla.
Tack Lisa
skip to main |
skip to sidebar
