Sista ordet.

Önskar att jag hade tankekraft nog att göra dom sista orden här till brillianta, fantastiska, ord som kunde förändra. Förändra världen eller bara en endaste persons urholkade liv. Så kommer det inte bli kära du, jag är ledsen för det.
För igår visade jag dessa tusen och åter tusen orden som har skrivits endast för dig och mig själv min kära saknade mormor, jag visade dom för någon annan. Någon som gav mig mitt livs känslorus, men i samma sekund som jag gav honom tillträde till orden förstod jag ju att orden måste ta slut. Då jag inte kunde komma på ett enda ord att säga honom igår, för min hjärna står stilla när jag ser honom, så tryckte jag på send. And away.

Och så var det det där med impulskontrollen.

Han fick orden jag inte kan säga högt levererade från en telefon när jag gick genom ett iskallt Stockholm, han fick dom levererade när jag gick längs Tjärhovsgatan och var kall och död. Ångrar jag mig? Det spelar faktiskt ingen roll. För han ser en framtid med Finland. Så sa han. Ljög jag när jag önskade honom all lycka med Finland? Antagligen gjorde jag det. Och jag är så kass på att ljuga.

Han lyckades förnedra mig där, på galleriet igår, jag gick därifrån med en maktlöshet värdig vårt kungahus. Han testade, och resultatet var lyckat, att få av mig mina kläder. Hans fingrar fick mitt blod att rusa endast för att stanna precis innan lyckan, innan explosionen av rus sköljde över. Jag tror att han det gjorde det för sin egen bekräftelse. Han vet, han vet hur blåögd och lätt jag är. Han vet att han äger mig. Han vet att jag aldrig kommer sluta känna för honom. Han vet. Mitt pussel blev aldrig klart, som Thåström sa. Som en cigarett i mitt askfat.

Men hur ont det än gör så måste jag gå vidare till en ny adress, kanske blir det Köpenhamn, kanske inte. Det enda jag vet är att det blir inte Helsingfors. Inte ens Stockholm, staden jag älskar och hatar.
Det första jag gör är att flytta virtuellt, vart vet jag inte riktigt ännu, men det kommer nog av sig själv, någonstans måste ju orden av smärta få hitta sitt fäste. Dock inte här. Over and out, älskar dig, kära du.

Nu: Vin och misär. Och oljefärg.
Om ett par eller tusen dagar: Förhoppningsvis tuff nog att möta mina vänners kärlek. Och världen.
Så länge: Min trygghet och vän, den store tjocke med skägg. Han får rädda mig. Igen. Stackarn.

Finnkampen jag inte tränat inför.

Ett hat mot Finland sköljde över mig igår. Självklart är det felriktat. Men det får vara så nu. Jag hatar Finland.
En flaska bubbel för mycket på söderhaket, det borde stannat på två, det gjorde det inte. Sen misär, berusning, desperation och stanken av en patetisk lort. Det är jag som är den berusade, stinkande lorten. Även det kan nog vara felriktat, men även det får vara så nu. Sen ett jävla samtal till ilande isande mitt i natten. Sittande som den alkis jag blivit, i en port. Självklart ett mindre bra beslut, men det blev ändå en förklaring. Jag får ihop pusslet nu. Jag får min intuition bekräftad. Igen.

Den 2:e december skrev jag om en ljusnande framtid. Då skrev ilande isande om att bygga labyrinter av fingrar med mig. Dagen innan den 2:e december åkte han till min fars land. Efter det förändrades tonen, subtilt, men ändå. Det hände något där, i Frankernas land, det har jag ju förstått. Nu vet jag vad och det är därför jag hatar Finland. Jag har inget att sätta emot vackra, blonda finländskor med förmågan att bära lugg. Och hon är speciell, säger han. Det var något där, säger han. Och jag är en berusad, stinkande lort, säger jag tyst för mig själv samtidigt som jag tänker på halvsekunden av förakt i hans blick, där för ett par veckor sedan. Nu vet jag var den kom ifrån.

Och det är något i min ensamhet som är obarmhärtigt och självlysande. Jag kastar och kränger in och ut på mig själv. Jag minns och upplever. Jag hatar och älskar. Och i min ensamhet virvlar tornadon sakligt och distanserat genom min tillvaro. Ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Jag vill möta honom med kuslig praktisk nykterhet. Istället famlar mina labyrintlösa fingrar efter vinöppnaren, du vet, den som bär mina och ingen annans fingeravtryck. Vinöppnare öppnar vinflaskor, det är ju själva syftet, men vinet värmer dåligt i kväll.
Och mitt liv har blivit en svärtad, hjärtslitande satir över mig själv, jag som en gång hade alla förutsättningar att bli lyckad, fantastisk och fin. Mörkret och diset, det var där jag hamnade, det var dit jag sökte mig, och nu kan jag inte flytta därifrån. Förankrad i destruktiviteten utan reservdunk. Konstaterar krasst att energin tagit slut. Önskar mig ett oinskränkt psyke som kan hantera min maktlöshet och generera handlingskraft. Istället lägger jag mig platt, tänker elakt och dumt. Ligger ner och blir överkörd, av honom, av finländskor, av flickvännen och av mig själv. Om och om igen.

Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Jag lurade mig själv att tro att han mådde dåligt på grund av en arg flickvän. En våldsam flickvän. En kränkt flickvän, säkert en mycket sårad flickvän. Och jag skrev saker som att jag saknade honom. Att jag tänkte på honom. Att han var fin. Att jag fanns där om han behövde. Men han behöver ju inte mig, han har ju hela jävla Finland runt sin kuk.
Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Återigen.
Dags att uppdatera Tinder, köpa en ny rakhyvel och ta bort det för honom så viktiga könshåret.

Jag försöker låta tuff, det är jag inte.
Jag är en berusad, stinkande lort.
Och förvirrad.
Och rädd.
Fan.

Dödar främlingar och hopp.

Jag är så förvirrad. Ingenting är kul. Jag förstår ingenting, jag vet ingenting och jag tappar lite hopp till höger, lite hopp till vänster och hoppar undan och rätt ner i min förtvivlan.

Julen ringde:
-Jag är här snart...
-I helvete att du är, svarade jag och fortsatte med gäll röst, -Jag är inte redo, jag vet inte var jag är, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag är, men jag är trött...såinåttahelvetetrött.
-Ahh...well, jag kommer om 28 timmar vare sig du vill eller inte, sa Julen.
-Ska jag vara ärlig skiter jag i när du kommer, det enda jag bryr mig om är när ilande isande novermbergråblå ögon kommer. Och då ska han gärna göra det i mig.

Men jag är så förvirrad.
En novembermånad av åtrå, jorå, och då fanns det plats i tiden att ses hela tiden.
Nu en decembermånad av saknad, längtan och fan.
Och ingen plats i tiden.

Det nämndes något om ett slut.
Flickvännen var arg och full.
Det nämndes något om dåliga nerver och kass kista.
Något förlåt för kort svar.
Något om han är låg.

Jodu, det är vi alla. Låga.

Och en sida av mig förstår. Är som jag alltid är, vänlig. Försöker inte vara påflugen, jobbig brud. Snäll och säger saker som -Jag finns -Hör av dig om du vill prata -Saknar dig, och -Du är fin. Och på något vis förstår jag ju att han har det jobbigt, att fokus är på familjeidyllen och jag är i periferin. Men han hör inte av sig, vill inte ha mitt stöd.
Min andra sida väser:
-Jag dödar främlingar (resenärer), för jag vill inte döda dom jag tycker om. Men jag packar dynamit eftersom jag inte kan packa känslor. Jag har vapen, så spring, motherfucker, du borde springa som fan. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är irrationell. Blow me a kiss and I blow you to pieces.

En månads passion.
En månads tystnad.

Jag är förpassad till ett gallerikällarknull som han kan plocka fram när kuken behöver sitt. Det krossar mitt hjärta.




Fan.

Soppatorsken. Och trassel här och där.

I eftertankens kranka blekhet kan jag se vad jag gjort, men aldrig i själva situationen. Saken är ju den att jag rids av ångest, men kan ibland vara ganska sorgfri. Det finns ett barn i mig som aldrig förändras, som alltid är exakt samma.
Men oftast blir det sorgligt. Eller missuppfattat. Det är bara så.
Som en sanning han och ingen vill veta. Som varken han eller någon frågar efter. Som ses förbi, av han och alla. Men ibland borde jag säga sanningen.

Det är så det destruktiva går till, det finns inget beräknande, det bara händer. Som ett plötsligt motorstopp. Hade jag beräknat någonting hade jag ju antagligen haft en extra bensindunk där i kofferten. Men, nä, jag kör runt med tre tomma dunkar helt utan funktion. När det kommer till destruktivitet kör jag helt utan.

Bensin och självinsikter.

Ett mindre bra möte på söderhaket ledde till ingenting. Vi är inte jämlika. Jag har ett endorfinrus, han ett alkoholrus.
Jag bryr mig väldigt mycket om ilande isande grå. Det gör han också.

Vi missuppfattar varandra hela tiden. Alla människor och han och jag. Jag vill ha åtrå, jorå, massor. Istället otro och trassel. Trassel i alla hörn.
Och någon eller några gråter i kväll. Jag för mig själv, flickvännen i deras gemensamma säng. Hur ska jag, denna tornado-tös kunna bygga ett vindskydd mot mig själv?

Han säger att han kanske är borta nästa vecka.
Han säger att jag är cool.

Ändå ser jag ett snabbt förakt i de ilande isande grå, blicken. Tror knappt han hinner känna av det själv, men det var där i en halvsekund. Bara för jag tappar insikter måste jag inte tappa intuitioner. Om så bara för en blinkning, halvsekund, en snabb etsning.

Han vill bort.
Jag vill hitta hem i honom.

Fan.

Tänder på.

Tänder på, på pallar och bilar och lär mig att släcka bränderna. Med skum, med pulver, med kolsyra. Tänder på, på tygmänniskor och lär mig använda brandfilt.

Önskar att jag hade varit lika duktigt på att släcka mina inre bränder. Han gör mig knäpp. Galen. På riktigt kära du så känns det som jag fått en sinnessjukdom. Jag känner inte igen mig själv. Vad är det här? Om detta är att vara kär vill jag ringa 112. Det är inte kul.
Tystnaden driver mig till fultankar och sömnlöshet. Skäms över dumma små meddelanden under påverkan av sjukdom och vin som medicin.

Sätter en gryta på spisen och eldar. Snart kokar den nog, den tredje kaninen. Den vita och fluffiga. Den som begraver allt.
Kanske bäst.
För alla.

Det sitter en liten djävul och viskar tjugofyra7 att jag bara ska låta han vara lycklig med sin familj. För som hans ilande isande vackra sa; det är längesen han kände något. Något överhuvudtaget. Han sa det till mig men min djävul, som även läst psykologi på universitetsnivå verkar det som, tycker att nu när han hittat någon känsla så kanske han kan projicera den på sin flickvän och som den hjärt- och lung-räddning jag övade på idag, blåsa nytt liv i deras gemenskap. Deras åtrå.

Jag är knäpp. Jag vet.
Jag åberopar lätt sinnesförvirring.
Domen kommer om några hundra eller tusen dagar.
Tills dess: rock'n'roll

Thank God for sending demons.

Häller i mig lite här, lite där. Blandar whisky med självömkan, vin med sanningsmedicin. Dricker mig full och hoppas att jag inte ska drömma. Måste sluta drömma. Om framtid och önskningar. Om ett kanske och en livslust. För vad ska han med mig till? Han har ju redan.

Det ligger otäcka nedspolade odörer i diken mellan mina tankebanor och stinker fulord. Hon och Han. Han och Hon. Kyssar i nacken, hårda stönande djupa stötar som får honom att njuta på gränsen till medvetslöshet. En gemensam åtrå, ett gemensamt liv. En familj. En idyll. Han har ju det. 

Han pratar om separation och hon vill ligga. Så vad ska han då med mig till? Kanske är jag svartsjuk, kanske inte, men det hade varit mycket enklare att falla för någon singel, och inte en man som redan har en livskärlek hos sig, mamman till hans son, hans flickvän. Och ett hus på landet.

Händer som nästan når fram. Viskningar i en telefon. Några frågor och få svar. Därför blir varför och ljusstrålen i mitt hjärta avbryts av ett hyssjande moln. Kanske är det ett novembergrått moln. Han säger att jag är bra. Han säger att han tycker om mig. Jag är inte mottaglig i kväll, i mina öron klingar det ostämt och falskt. Sådant man bara säger sådär, sådant som inte ska få mig att drömma mig bort till åtrå och smekningar och frihet och kärlek och respekt. Sådant jag inte kommer få, sådant han inte kommer ge till mig, kanske till någon, men inte till denna vidriga lilla lorten. Förtjänar jag ens ett därför till mitt värsta varför? Någon gång kanske jag kommer att smeka minnet av denna fina människa, och inte gå sönder. 

Tittar ut. Dis, isbris och dripp och dropp. Mörkret är kvar därute och väntar på mig. Snart gör jag nog det sällskap igen. Ska bara...typ drömma lite.

Och den ljusnande framtid..

Han säger vackra saker. Han skriver vackra saker. Han är vacker och han kallar mig vacker. Han kommer tillbaka från min fars land om en vecka och vill bygga labyrinter av fingrar. Om han är redo.
Kanske.
Jag är rädd och glad och undrar ibland över hur det blir där. Där, om några hundra eller tusen dagar. Jag tillåter mig själv att tänka framtid. Det är bra, samtidigt har jag inte tänkt framtid på många långa söndertrasade år. Alla tankar är ovana, famlande och störda. Hur ska jag kunna hitta ett tryck, ett bett i livet utan min svärta? Vad gör jag då? Lever lycklig och har ett bra liv?  Nja. Det är långt från mitt hemkvarter. Men ändå, tänk att få väckas av den heta lusten som kallas åtrå och en vilja att vilja leva.

Det är detta jag längtat efter.
En evig stillbild av längtan.
Nu är jag här, där höst och vinter bryter bröd och dricker varandra till så ingen till slut bestämmer över årstiden. Jag har knappt märkt temperatursänkningen för jag går runt i mig själv och är varm.
Och älskade du, jag brinner. Brinner ner. Brinner upp. Bygger luftslott som jag kommer reklamera.

Och jag saknar honom. Hans ilande isande blick, hans fingrar, hans närvaro.
Hans tunga och hans bett i min underläpp.
Ja, jag vill leva.
Äntligen vill jag leva.

Framtiden får utvisa om det blir med en vacker, ilande, isande blick av kärlek vilande på mig eller om jag kommer fortsätta spela huvudrollen i "Clownen-vad du inte vill bli"-pjäsen. Fäst vid mörkret i för stora skor som är för trånga, skaver och är för små.

Släpper iväg några ballonger fyllda med ondska och drömmer.
Om honom.
Om åtrå.
Om otro.
Och oro.
Jorå.

Kokar kaniner.

Punkaren på stammishaket säger:
-Han ser lycklig ut. Du ser lycklig ut. Det blir bra det här, samtidigt som han ler
-Ser han verkligen lycklig ut? frågar jag samtidigt som jag blir lite varm.
-Haha, ja! Som du! Han ler med ögonen.
-..men det kan han inte göra. Jag gör ingen lycklig. Jag får folk att förstå vad det är dom hatar med människor.

Han går runt baren och ger mig en sådan där supervarm kram som bara han kan. På andra sidan fina Y-girls kram och jag sitter där i mitten i en kram av två fina människor och är varm.

-Alla som vet något älskar dig. Du förgyller vår arbetsdag varje gång du kommer hit. Och jag är lycklig när du är lycklig. Och när han är lycklig, så det kommer bli fint det här, ro det iland nu baby.

Ror jag iland det? Nope, jag ror ingenstans, jag sitter inte ens i en båt så jag börjar koka kaniner istället. Jag går till skitställen som har öppet till 03 bara för en bourbon till, när isande ilande gråblå ligger sjuk.

Först kokar jag en svart liten krabat: osäkerheten. Analyserar ord. Krasslig. Jorå, du läste rätt. Krasslig. Efter DonDylans användning av ordet krasslig är jag numer allergisk. Och Jim Beam viskar i mitt öra att isande ilande ligger nog inte alls sjuk. Han vill bara inte se mig, säger Jim. Han använder sig av ordet krasslig för att han inte orkar säga att jag är hemsk, äcklig och avskyvärd. Joho, så är det nog. Just där och då är det helt sant. Osäkerhetens fula tryne älskar att driva mig till vansinne. Då ska det skrivas patetiska sms. För långa, för dumma.

Sen kokar jag en brun kanin: falska insikten. Nu jävlar ska det ringas upp, klockan stängning på skitstället, för nu ska det förklaras. Att jag faktiskt förstått vad detta är. Att han inte alls gillar mig. Att jag har förstått att han träffar mig endast för att kuken ska få sitt. Att jag fattat att han inte har en tanke på att gå ifrån sin familjeidyll där han kysser sin älskling ömt i nacken där hon står vid diskbänken med nybryggt kaffe och är bedårande nyvaket vacker. Han ska fan inte tro att jag är kärlekslurad. Jag fattar, joho, för jag är inte dum, jag. Jag är smart. Såklart.

Till sist kokar jag den lilla vita kaninungen: besserwisser-bekräftelsen. Såklart att jag redan visste att det inte skulle bli något. Hur han föraktfullt tittar på mig och undrar hur det där oskyldiga ligget kunde förvandlas till en klängig och labil mardröm som hotar att rasera hans familjemys. Jag vet ju att jag skulle tänka att det var ju synd att det blev såhär igen, men det kunde ju inte ta någon annan väg. Han är ju fantastiskt utmanande, intelligent, vacker och magisk. Jag är antitesen, som han skulle sagt. Trist, korkad, lite tjock och otroligt ospännande. Och jag skulle ju säga att jag redan visste att det skulle bli så, för jag vet ju, jag fattar ju. Jag visste ju redan från början. Sådetså.

Den lilla vita kaninen är inte riktigt i grytan ännu. Nu har jag nyktrat till och skäms som vanligt över hur djävulens skål öppnar ett blodrött och öppet hjärta i min annars svarta ihålighet. Här är mitt svartsmutsade självsäkra singel-jag som med aggressiv sexualitet och intelligent slughet ska snärja konstnärssjälen och kanske kommer jag att få betala ett högt pris för min önskan att krossa familjeidyllen. Eller krossa mig själv. Jag försöker inte medvetet krossa någonting, men det kanske är oundvikligt. Något kommer bli slaget i bitar i alla fall. Tiden får utvisa om det är mitt vidöppna hjärta eller hans familj som får ta smällen.
Sex, otrohet och galenskap är inget nytt. Det har fascinerat kreativa själar i alla tider. Samtidigt är det inte hela världen, han och jag är just nu bara en beröring, och kanske ett bortstötande, från ett pågående flöde av samverkande livshändelser. Jag försöker verkligen intala mig det.

Men du vet att han är hela min värld just nu. Just därför jag borde sluta ta död på oskyldiga gnagare och gå vegan.
Det kommer jag aldrig göra.
Jag känner ju mig.
Jag kommer göra mitt bästa för att han ska tycka att jag är vidrig och galen.
Står han kvar efter den fasen...ja då är det ju inte mitt hjärta som gått i kras i alla fall. Det är något helt annat.


Kanske är vi det sämsta som kunde hända varandra.
Kanske är vi det bästa.

Åtrå.
Otro.
Jorå.

Beväpna dig med vingar – Thåström

Tystnaden.

Fyra dagar av total tystnad. Jag vet nog vad det innebär.
Men jag är tacksam för att han fick mig att rusa, känna. Den trodde jag var död, känslan. Började förlika mig med att mörkret tagit över och att mitt liv inte skulle bli så långt. Och helt plötsligt endorfinrus. Jag glömde smärtan. Kunde andas.

Men tystnaden.
Det kommer sällan något bra från den.

Fan.

Leva som om självaste livet brann.

Leva som om självaste livet brann.

Det är det jag vill, om någon skulle fråga mig vad jag vill. Om isande novembermolngråblå ögon skulle fråga mig. Antagligen skulle jag snurra in mig i tankar och svara fulldumt, det är ju det jag verkar vara när han och jag ses, fulldum och hysterisk och desperat. Men du vet ju att med mig krävs tålamod och säkerhetslina innan jag kan vara det jaget jag vet att jag är. Innan dess är det oftast bara en massa bourbon, bubbel och en korkad fasad. Den glada fasaden jag skapat mig för att passa in, hyfsat in. Eller ett annat jag. En del av mig, den delen som syns. Vi skippar fasad-ordet. En del av mig. Den till synes glada.
Jag är under ytan och över förväntningar här.

Och jag minnesglömmer, hör bara små fragment som jag vill höra igen, så att jag minns på riktigt. Hans livs musikaliska resa...jag minns att han sa det, minns orden han berättade, men jag minns inte musiken. Jag minns fragment av kuk-i-mun och åtrå och att jag lät för mycket när jag fick känna hans hud i mig. Hans hud, hans läppar, min svaghet. Och alltid berusande bourbon.

För visst vet jag hur man älskar. Berusning, katter och löneförhöjning. Det älskar jag, men jag har ingen aning om hur man älskar människor. Människor, och i detta fallet en specifik, vet jag intet om. Men han har sköljt över mig, och om jag hade vetat hur man älskar så hade han legat ganska högt på den listan, listan över människor jag antagligen älskar. Jag vet inte annars hur jag ska förklara mitt hjärta, min hjärna... Med signalsubstanser? Nä, inget är så enkelt som signalsubstanser.

Och jag kan ju inte svara, för jag vill ju så mycket. Jag vill ju att sanden som jämt och ständigt skaver bakom mina ögonlock förvandlas till blod, inte tårar. Känslor och liv som brinner. Jag vill ju att solen ska gå upp i väster och jag vill ju tiden ska stå still, jag vill ju att tiden ska tveka. Jag vill ju leva som om självaste livet brann. Tidslöst. Baklänges in i framtiden skrev han en gång till mig. Det är bullshit. Ska jag få en käftsmäll tänker jag ta den allt annat än baklänges, jag tar den up front. I framtiden.

Tittar på gryningen som klär på sig nattskrud. Somnar om, oroligt, men ändå en vakenlöshets sömn. Funderar och undrar och drömmer drömlösa drömmar. Drömmer om vidriga overkligheter och lycka och medvetenhetens fula eller vackra verkliga vidrighet. Är jag en musa, en kännare, eller bara en sexarbetande själlös kropp för honom? En spermabehållare i hans gallerikällare. En vacker framtid. Eller en icke-existerande framtid. Det enda som är säkert här är att jag kommer bära med mig minnesfragment av isande novembermolngråblås läppar och ögon och hud. Länge. Förhoppningsvis för alltid. Och jag vägrar gå baklänges.

Jag vet intet om i morgon, det är min enda tröst idag.

I kväll är det jag, Jim Beam, förkylningen, osäkerheten och Freddie Wadling. Om några hundra, eller tusen dagar är det förhoppningsvis han och jag och självaste livet som brinner. Om jag får som jag vill.
För svaret på frågan om vad jag vill, är att jag vill leva som om självaste livet brann. Sant.

Inspiration och musikalisk kuliss: Du och jag – Freddie Wadling, Anna Ternheim

No uterus, no opinion.

Manliga män, du vet, dom där mucho macho manliga männen. Dessa finns i alla kulturer överallt, och jag är trött, så trött på att försöka göra mig förstådd hos mucho macho män i allmänhet, och de med kass kvinnosyn i synnerhet. Är det gener? Det kan inte vara så enkelt, det borde vara mest miljö. Jag träffar dessa dagligen på tågen. Dom vill prata med chefen. -Jag är chefen, svarar jag och endast detta, att jag är kvinna och tar beslut, kan tydligen provocera till galenhet. Att jag dessutom väljer en rak och orädd konversation får dessa kryp att se rött. För jag ska ju veta min plats, fnittra fint eller vara tyst. Jag ska se upp till och dyrka; och hela min livmoder slår knut på sig själv. Allt annat gör mig hysterisk. Hysteria. Livmoder. En moder till liv, det är min plats. Att jag är barnfri beror endast på att ingen man vill ha en så "galen" kvinna. Ingen man vill ha den självständiga. Så sägs det i nätverken för mucho macho manliga män, och jag tröttnar så jag kräks i min egen mun, men orkar inte så jag sväljer ner kräket igen, en returbiljett till min egen magsäck.

Lördag, Kungsgatan 53, Stockholm:
Jag har beställt en taxi till söderhaket och ställer mig på trottoaren för att vänta, tänder en cigarett och ser en östeuroparegistrerad svart merca stanna ett par meter ifrån mig. Från passagerarfönstret häver sig en full mucho macho man av ryss-karaktär ut, vobblar liksom med sin tunga mellan sitt pekfinger och långfinger och vrålar -How muuuuuch? How much to fuck? Jag ger honom ett långfinger tillbaka och mumlar -Fuck you. Nothing here to pick up, asshole. En sekund senare har han öppnat bildörren och trycker upp mig mot Scandics vägg och skriker i mitt öra så jag känner fyllan och saliven  -I said how much, whore? Sen går det snabbt, tre unga killar rusar fram, sliter bort honom och han försvinner med tjutande däck i mercan upp mot Hötorget. Min taxi kommer, chauffören hoppar också ut och undrar vad som händer, alla kollar om jag är ok, och jag sätter mig förvånansvärt oberörd i bilen mot Folkungagatan. På söderhaket beställer jag två sexor bourbon, en vodka tonic och börjar skaka lite lätt.  Tänker tyst -Jävla ryssar.

Söndag, någonstans mellan Mjölby och Nässjö, tåg 543:
En kvinna, ung och med fantastiska guldögon, frågar om jag kan hjälpa henne med lite vatten till sitt barn. Jag hänvisar henne till min kollega i bistrovagnen och går vidare. När jag kommer tillbaka till bistron är det liv i luckan. Min kollega, med rötter i Jordanien och arabiska som modersmål förklarar sen för mig att kvinnan hade kommit och frågat efter vatten, tre steg efter hade hennes man rasande kommit efter och undrat, på arabiska, vad "-... som fått henne att gå ifrån sittplatsen bredvid honom utan att be om tillåtelse?" Hur kunde hon vara så dum? Hon hade förklarat att hon inte ville väcka honom och barnet var törstigt. Han hade svarat att hon förstod väl att detta skulle straffas. Min kollega försökte lugna och säga att det bara handlade om vatten till barnet, att det var lugnt. Mannen hade då lugnat sig, blivit glad för att Hassan, min arabkollega, förstod grejen, och att en man kan ju inte låta sin kvinna springa lös sådär. Han ville bonda, manliga araber emellan. Då blev min kollega lite sur och förklarade att kvinnor i Sverige visst får gå till en bistro utan sin man, att han måste lära sig att acceptera att saker inte är som i Mellanöstern, och att han inte kan bli arg på sin fru för en sådan liten sak. Mannen blir rasande igen. Det skriks snabbt och högt på arabiska när jag kommer in. Mannen hade bett om att få prata med Hassans chef och precis då kom jag. Hassan säger "- Detta är chefen" och pekar på mig. Då anser mannen att Hassan är kuklös, en skam, en vämjelse som jobbar med en kvinnlig chef. Efteråt förstod jag att dessa orden gick inte ens att översätta, för dom finns inte i arabiskan. Det finns endast ett genus på chef på arabiska. Jag satte mig med en kaffe och chokladboll i tjänstekupén och tänkte tyst -Jävla araber.

Idag, måndag. Köpenhamn, spår 26:
Det är sedvanlig ID-kontroll och en kille i 30-årsåldern, med flickvän som sällskap blir stoppad. Hans pass hade gått ut och han får inte komma in. Mannen har en mössa med ett stockholmslags logga på sig. I övrigt ett par combatbrallor av billig kvalitet och jag kan skymta en tribal på halsen. Mycket muskler, mycket intag av substanser som ska göra musklerna större. Mycket finnar i pannan. Känslan av trubbel är påtaglig. Att ID-kontrollanten är av kvinnligt kön verkar provocera bara det. Att han sen inte får komma med tåget, där jag, chefen med tuttar bestämmer, provocerar ännu mer. Efter mycket skrik och gap slår han tillslut sin flickvän rakt över käken så hennes läpp börjar blöda, hon som bara försökt att säga till honom att det löser sig, vi fixar detta och tar ett annat tåg. Hon trillar till marken och han vrålar att allt är hennes fel, varför i helvete hade hon inte kollat giltighetsdatum på hans pass?
Tid för avgång och ID-kontrollanten lovar att det är under kontroll, politi är på väg, åk ni. Jag vrider på central dörrstängning, kontrollerar perrongen och att alla fotsteg och dörrar är inne och stängda. Stänger min egen dörr och vrider på klart för avgång. Tänker tyst -Jävla svenskar.

Kommer hem sent och sätter mig med en riesling. Just denna flaskan har skruvkork så jag behöver inte ens leta upp vinöppnaren, du vet, den som är full av mina och ingen annans fingeravtryck. Funderar på varför jag lever. Vad är meningen? Varför ser jag dessa vidrigheter varje dag, och går vidare, i vidrigheten? Hur kan jag försvara mig själv? Att mucho macho män har blivit min vardag, min trötthet. Hur länge måste vi, som proggen proklamerade, höja våra röster?

Jag beslutar mig för att röka inne, vid matbordet, fastän Hitte i ren protest går från mitt knä. Stirrar just nu på sju fimpar.

Tiden går, jag börjar bli ostädad.

Snart sjutton fimpar. Skärp dig, det finns ett liv att levas där utanför.
Utanför lägenheten.
Utanför tågen.
Kom igen, fröken.
Våga.
Kör.

Fortunate Son – Cat Power

Vacklar.

Längtar så jag går sönder, efter hans hud och bekräftelse. Önskar annorlunda. Önskar ett vitt blad, en enkelhet. En trygg mark.

Men ord är bara ord just nu och rösten i mig själv levererar, med mörk stämma, endast ord som uppbrott, svek, gråt, otro och skrik och skit. Skitord, varendaste ett av dom. Jag vill inte vara en del av dom orden.

Vacklar, och tänker att det kanske är bäst att vackla bakåt. Lämna. Dö. Den största gåvan jag kan ge honom är kanske bara att försvinna, ur hans liv, in i mitt mörker. Mina trygga hemkvarter, den grå massan och mörkrets tomma gator.

Men ändå, längtan.
Han är fin.
Åtrå.
Jorå.

I kväll är det jag och Patti och ett högst modest intag av Bordeaux.
Imorgon är det jag och Södra Stambanan. Den bjuder sällan på modest.

Smells Like Teen Spirit - Radio Edit – Patti Smith

Fultänker och vaknar.

Dom kom från alla håll och kanter inom samma minut. Vännerna, telefonsamtalen, meddelandena. Frugan från Marocko rider på häst och har en oändlig terrass. Mr S från Uppsala hade drömt fint om mig och skickade ett hjärta. Himmelsblå fru K som jag bara pratar och pratar med. I oändlighet. Nu vet hon allt jag vet om dom isande blågrå. Äntligen.

Och tröttheten.

Rött vin och Billie Holiday och tröttheten.

Och jag ringde upp honom. Hans telefonsvarare säger bara hans namn. Inget mer, inget mindre. Jag undrade ett tag hur min telefonsvarare låter. Har en minnesbild, ett retroperspektiv på hjärnbarkens bioduk. Jag minns hur jag synade av mitt tåg, hittade klotter på toaletten; ett nummer som gick till någon som ville ligga....ringde upp och möttes bara av min egen telefonsvarare. Kommer inte ihåg när det var, men jag minns svaret: "Den du försöker nå är upptagen i ett annat samlag".
Isande blågrå ringer tillbaka, jag svarar och vi pratar struntheter som HillBilly, Dumbald och att han åker till landet, det unkna landet, med sin familj i helgen. Familjeidyllen.

Ser framför mig hur hon fixar morgonkaffe, där på landet, samtidigt som han vaknar, går upp och säger hey baby. Kommer upp bakifrån och trycker dom där fantastiska höftbenen mot henne, kanske känner hon att han är hård, kanske inte, när han nafsar henne lite i öronsnibben, kysser henne i nacken och trivs. Sonen sitter naturligtvis sådär som barn gör i reklamen och leker framför den öppna spisen, jollrande och förnöjt som om han var uppfödd med regnbågsbajsande enhörningar och jag fattar naturligtvis att jag fultänker och att verkligheten är långt ifrån det, men ändå, jag vacklar lite.

Jag vacklar, trillar, kanske medvetslös men troligen inte. Folk och löst anhang rusar fram:
"-Hela hennes system har kollapsat", sa någon
"-Så går det när man inte sätter gränser", sa någon annan
"-Äh, hon behöver bara lite andrum", sa en tredje

Själv sitter jag helt stilla, lugnt och medvetet, medans skuggan av min kropp vibrerar av skräck. Ingen av mina fina vänner ser att i skuggan döljer sig något jag nästan förlorat. Ingen av mina fina vänner ser hur min dåtida själ vred sig så hårt av mitt egna, och världens mörker. Ingen vet att jag ser en skarp gräns där ljuset börjar, och över den har jag inte tillträde. Som en sketen gränskontroll utan id-handlingar. Skuggan kommer aldrig vara värd kärleken. Skuggan får smugglas om natten. I gummibåt.

Ett bra tag var mörkret skönt för min själ. En lisa.
Men jag vill inte somna, jag vet att sanningsmardrömmarna kommer då.

Kanske somnar jag.

Vaknar jag då?

Musikalisk kuliss: Can't Find My Way Home – Blind Faith

Nikotin och åtrå. Dofter pt 1.

Det är rufsigt ute, och mörkt inne. När jag kommer hem tänder jag inte en enda lampa, det behövs inte. För rörelserna jag gör är vidrigt bekanta. Famlar lite efter flaskan, men sen går det snabbt, vinöppnaren hänger på millimetern där den ska, ett två tre fyra fem sex varv ner i korken, hävarmen, det bekanta ljudet av kork. Den bekanta doften av Bordeaux.

Öppnar köksskåpet, det andra från vänster, andra hyllan till vänster där står glaset. Jag har mina glas upp och ner, så när jag tar ner dom tar jag i det smala av foten och har tagit för vana att liksom rulla glaset ett halvt varv mellan mina fingrar innan jag sätter ner det. "-Allt är en vana" säger jag till Hitte, han säger "-eh-äh-äsch".

Sätter mig och stirrar ut i tomheten, mörkret. Ser ingenting men det behövs ju inte. Jag kan ju varenda millimeter av mitt hem, jag har inget behov av att se disken, smutstvätten och trasslet i hörnen. Lyssnar på stormen och delar av havet som stänker på fönsterrutan. Antagligen kommer det lite regndroppar också. Det vidrigt bekanta, tänker jag igen. Konsten att tomglo.
Men någonting är mindre bekant, jag är glad. Banne mig glad. Eller åtminstone mindre bitter, mindre svart. Och jag vet precis vems förtjänst det är. Isande, ilande novembermolngrå ögons förtjänst.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag lekt med tungspetsen mot ett litet sår, en liten svullnad på insidan av läppen, lite nere till vänster, och det ilar av lust i kroppen när tungan rör vid den metalliska blodsmaken, för jag vet exakt när hans kyss blev ett bett i min underläpp. Det borde inte vara möjligt att bli så påverkad av en annan människa, rent fysiskt. Än mindre intellektuellt, han utmanar mig, hans sinne tänder mig. Och jag är rädd. Inte för honom, men för vad han ställer till med hos mig. Jag är ju för fan glad!
På samma plan är jag rädd för mig själv, att inte duga, att det är en enkelriktad beundran. Osäkerheten. Den så otroligt ologiska osäkerheten. Kommer du ihåg när jag var lite vriden, lite vred? När jag står i den tomma manegen och vill bli sedd samtidigt som cirkustältet står i lågor runt mig och jag trillar och känner att alla skrattar åt mig, inte med? Det är fortfarande aktuellt.

Det tog emot att skölja av mig hans doft tidigare idag när jag duschade.
Lite sitter kvar i tröjan jag har tagit på mig, en förnimmelse av nikotin och åtrå.

Sista klunken ur glaset, flaskan tömdes för tio minuter sedan. Då borde det ha gått en timme drygt sen jag kom hem. Det brukar ta ungefär så lång tid att tänka slut en flaska. "Allt är en vana, även tid" säger jag till Hitte. Han har somnat bredvid mig, sådär djupt och rogivande bara riktigt gamla katter kan göra. Kanske lika bra att öppna en till. Famlar lite och det bekanta kommer tillbaka, ett två tre fyra fem och sex varv med en öppnare som är full av mina, och ingen annans fingeravtryck.

Trycker på knappen till radion, i natt P2. Tonerna kan vara Rachmaninoff. Eller, ja, det är troligtvis Rachmaninoff. Lite väl dramatiskt, tänker jag, men det får duga.
Kanske skulle skriva något, tänker jag sen.
Något jag kanske raderar.

Innan jag försvinner och blir ett med mörkret hinner jag mumla:
"-Sapiosexualitet, det är fan fina grejor det..."