Tystnaden.

Fyra dagar av total tystnad. Jag vet nog vad det innebär.
Men jag är tacksam för att han fick mig att rusa, känna. Den trodde jag var död, känslan. Började förlika mig med att mörkret tagit över och att mitt liv inte skulle bli så långt. Och helt plötsligt endorfinrus. Jag glömde smärtan. Kunde andas.

Men tystnaden.
Det kommer sällan något bra från den.

Fan.