Leva som om självaste livet brann.

Leva som om självaste livet brann.

Det är det jag vill, om någon skulle fråga mig vad jag vill. Om isande novembermolngråblå ögon skulle fråga mig. Antagligen skulle jag snurra in mig i tankar och svara fulldumt, det är ju det jag verkar vara när han och jag ses, fulldum och hysterisk och desperat. Men du vet ju att med mig krävs tålamod och säkerhetslina innan jag kan vara det jaget jag vet att jag är. Innan dess är det oftast bara en massa bourbon, bubbel och en korkad fasad. Den glada fasaden jag skapat mig för att passa in, hyfsat in. Eller ett annat jag. En del av mig, den delen som syns. Vi skippar fasad-ordet. En del av mig. Den till synes glada.
Jag är under ytan och över förväntningar här.

Och jag minnesglömmer, hör bara små fragment som jag vill höra igen, så att jag minns på riktigt. Hans livs musikaliska resa...jag minns att han sa det, minns orden han berättade, men jag minns inte musiken. Jag minns fragment av kuk-i-mun och åtrå och att jag lät för mycket när jag fick känna hans hud i mig. Hans hud, hans läppar, min svaghet. Och alltid berusande bourbon.

För visst vet jag hur man älskar. Berusning, katter och löneförhöjning. Det älskar jag, men jag har ingen aning om hur man älskar människor. Människor, och i detta fallet en specifik, vet jag intet om. Men han har sköljt över mig, och om jag hade vetat hur man älskar så hade han legat ganska högt på den listan, listan över människor jag antagligen älskar. Jag vet inte annars hur jag ska förklara mitt hjärta, min hjärna... Med signalsubstanser? Nä, inget är så enkelt som signalsubstanser.

Och jag kan ju inte svara, för jag vill ju så mycket. Jag vill ju att sanden som jämt och ständigt skaver bakom mina ögonlock förvandlas till blod, inte tårar. Känslor och liv som brinner. Jag vill ju att solen ska gå upp i väster och jag vill ju tiden ska stå still, jag vill ju att tiden ska tveka. Jag vill ju leva som om självaste livet brann. Tidslöst. Baklänges in i framtiden skrev han en gång till mig. Det är bullshit. Ska jag få en käftsmäll tänker jag ta den allt annat än baklänges, jag tar den up front. I framtiden.

Tittar på gryningen som klär på sig nattskrud. Somnar om, oroligt, men ändå en vakenlöshets sömn. Funderar och undrar och drömmer drömlösa drömmar. Drömmer om vidriga overkligheter och lycka och medvetenhetens fula eller vackra verkliga vidrighet. Är jag en musa, en kännare, eller bara en sexarbetande själlös kropp för honom? En spermabehållare i hans gallerikällare. En vacker framtid. Eller en icke-existerande framtid. Det enda som är säkert här är att jag kommer bära med mig minnesfragment av isande novembermolngråblås läppar och ögon och hud. Länge. Förhoppningsvis för alltid. Och jag vägrar gå baklänges.

Jag vet intet om i morgon, det är min enda tröst idag.

I kväll är det jag, Jim Beam, förkylningen, osäkerheten och Freddie Wadling. Om några hundra, eller tusen dagar är det förhoppningsvis han och jag och självaste livet som brinner. Om jag får som jag vill.
För svaret på frågan om vad jag vill, är att jag vill leva som om självaste livet brann. Sant.

Inspiration och musikalisk kuliss: Du och jag – Freddie Wadling, Anna Ternheim