Kombinationer.

Sömnpiller eller vin? Jag tvekar inte, tar bägge.

Cementerade skor.

Nog tar jag tid på mig, tid att hitta mig. Ingen kan säga något annat. Jag är där borta och på andra sidan samtidigt. Överallt utom här. Och dom glittrande ögonen är borta. På mig och ur mitt liv. Jag sa att det kommer ta tid, och jag hade rätt. Det tar fortfarande tid. Han finns men jag har inte hört, sett eller rört honom alls. Däremot känner jag honom varje dag, han sitter på andra sidan av tårarna, precis där innanför ögonlocken, river och skrapar och jävlas. Jävla jävla han. Jävla DonDylan.

Och på något sätt vet jag ju att jag måste börja leva mitt liv innan jag blir för gammal, för bitter, för farlig, för farligt vuxen, förfärlig. Månader av terapi och sjukskrivning har inte ändrat så mycket på det.

Samtidigt står mitt fysiska jag stilla, en flytande grå stillhet. Ibland försöker jag ta ett par stapplande danssteg. Men det är inte så lätt att dansa när skorna är gjorda av cement.

I morgon ska jag gå på julkalas med jobbet. Då ska jag inte dansa. Det blir nog inte så bra.

Musikalisk kuliss:

Kan inte komma över honom (snabbt nog)

Dret som hon i Värmland hade sagt.

Jamenså kom igen tiden, du ligger efter i tidtabellen. 

Jag vill att du läker. 

Nu. 

(och lik förbannat  saknar jag honom)

*stor suck* -Det här kommer ta tid.

Fan. 

Ordbrutalitet.

Hennes ord är brutala, men väldigt sanna.

"-Mäh, äsch...sluta nu. För honom var du ju ändå bara en fling."
Och hon fortsätter:
"-Tänk på hur många flings du har haft....jag vet att du inte ens kommer ihåg namnet på vissa killar du legat med genom åren. Jag vet det. Så egentligen ska du bara vara glad att han kommer ihåg vad du heter."
"-Nu är du bara taskig....du kan inte jämföra..."
"-Kan jag inte?" avbryter hon snabbt.

Nä, det kan du inte tänker jag, och lägger till ett bitch i min tanke. Sen tänker jag tvärtom.



Fling. Kanske det fulaste ordet vi har i svenskan.

Fan ta "Tiden läker alla sår".

Det här kommer ta tid. Det var inte riktigt det jag tänkte. Att komma över han som kan sin blues. Som stavar rätt. Som använder synonymer. Som har händer mjukare än silke. Som glittrar i ögonen. Vars kyssar fick mig att bubbla över. Han.

Det går inte så bra.

Jag försöker förtränga, förneka och och få han att försvinna, försvinna ur mitt huvud. Mitt hjärta. Men det slutar bara med att jag försummar mig själv. Och det gör mig förbannad att han inte kunde förstå. Förstå att tillsammans med honom var jag förträfflig. Men mina försök till lycka och hud är förutbestämda att misslyckas. Verkar det som.

Förtränger.
Förnekar.
Försvinner.
Försummar.

Förbannat.
Förstått.
Förträffligt.
Förutbestämt.

Fan.

Och det som får tårarna att rinna över är tanken på att han antagligen inte tänker på mig alls. Att han fortsätter, och mår bra och säger tjo och tjenare till livet. Själv säger jag ingenting alls. Absolut ingenting. Låser in mig och är övertygad om att ingen vill umgås med mig. Tänkte ringa en ytlig bekant på besök i storstan, för att ta en öl eller två, men tänkte sen att "Äh, varför skulle hon vilja göra det, jag är ju Ingen. Nobody. Menlös och Tråkig."

Fast Hitte gillar mig. Och fina TT i dom djupa skogarna också. Hur meningslös jag än är. Det är alltid något.
Ett ganska stort något.
Men tid kommer det ta, och nu snackar vi inte en stund. Det kommer krävas flera hundratusentals varv att ta sig runt. Av den lilla visaren. Och dom heterokromiska glittrande ögonen kommer jag bära med mig resten av livet, det vet jag redan nu. Och det är helt ok.

Sveper ett glas champagne såhär på en tisdagkväll och tänker ta, kanske inte ett nytt, men i allafall ett tag. Ett grepp om det vi kallar liv. Japp, så är det.

Musikalisk kuliss: Man Man – Steak Knives

På repeat.

Tillåter mig själv att ynka mig. Det gjorde dom redan "back then".

Musikalisk kuliss (på repeat): Smokey Robinson & The Miracles – Won't You Take Me Back och Smokey Robinson & The Miracles – Who's Lovin' You

Motorstopp.

Så, då var tystnaden bruten. Dondylan vill inte ses som lovers. Han vill vara polare. På det sa jag nej. Artighetsfraser är överflödiga. Och han gjorde det på fb-chatten. Inte ens ett telefonsamtal var jag värd.

Så nu står jag här på vägen med motorstopp, inväntar bärgning. Problemet är att det är upptaget när jag ringer. Får väl stå kvar här ett tag då.

Fan.

Musikalisk kuliss: Scott H. Biram – Still Drunk, Still Crazy, Still Blue

Lördag. Grått.

Känslan av Söndag. Känslan av energiförlust. Dagen efter den där hjärtansdagen, dagen som är tyst. Han är fortfarande tyst. Och jag vet vad det betyder. Jag vet. Men önskar annorlunda.

Tjocka magen hånar mig.
Dammet i hörnen hånar mig.
Förkylning och avsaknad av lust.

Frugan vill kolla på schlager. Det vill verkligen inte jag, men så kommer det antagligen bli. Det blir oftast som hon vill, annars går hon bara iväg. Jag önskar att jag också skulle kunna vara sådär svart/vit.

Istället är jag bara grå.

Penistänk.

Jag jobbar (normalt), äter (för mycket), sover (för lite), och dör en smula i min kreativitet. Och jag snyter mig. Det är en flod av slem som har öppnat sig och tar vägen ut ur näsan. Men det tänker jag förneka. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har inte råd att vara sjuk. Jag tänker rulla på som en maskin och döva alla prosits och snörvels. Jag har vår och värme som mål, och på vägen dit tänker jag inte vika av. Jag är beredd att trampa på pensionärer och barn för att själv överleva. (Däremot kan jag inte trampa på några djur).

Och när jag tillåter mig tänka på saker så tänker jag på penisar. Jag vill ha en egen. En specifik. Jag vill ligga.

Over and out.

Hur tyst är tyst?

Jag funderar igen och ställer frågan en gång till. Hur tyst är tyst? Som i ingenting? Som allt?

Jag och mina jävla fingrar på tangentbordet. "-Så vad tycker du? Ska vi ses igen?"
Sen blev det tyst. Och självklart förstår jag vad tystnaden säger, att hans läppar är på någon annans läppar, hans ögon glittrar i andra ögon. (Heterokromiska ögon). Kanske inte just nu, men snart. Min intuition brukar vara exeptionell. Han vet antagligen inte om det själv ännu. Men snart så...är han där, där jag är, fast inte hos mig. Jag och mina patenterade patetiska försök till kär lek som vill bli kärlek.

-Hej!
-Hej, men nej!

Hur tyst är en talande tystnad?

Lite vred. Lite tyst.

Jag stjäl ord av främlingar, men vågar helt enkelt inte be om lov. Eller så kommer det helt enkelt inga ord ur munnen. Kanske har dom frusit fast. Antagligen vet jag inte hur man gör för har jag inte pratat med någon på flera dar. Flera år. Båstad är bra om man inte vill vara med. Båstad är bra på att samla snö och frysa fast. Svargrå snö. Slask.

Jag står i snöslasket. Frusen och jävlig. Och jag minns er, dessa dagar, dessa månader. Ni skitdagar som gjort mig till er clown. Jag står i snön med läckande och för stora skor. Känns som om jag håller slokande rosor som egentligen är spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp. Röker jag? Vet inte. Kanske har jag en sprutande blomma i kavajslaget - dess sprut, ett sprut om året eller så - hånar mig igen. Ett hån som egentligen går inåt, kallt och ofiltrerat. Ett påklistrat skratt med kollegerna som blöts upp och rinner ner i avloppet tillsammans med min sminkade, leende mun och för gammalt kaffe. Kanske är det så att ingen skrattar när jag trillar? Inte jag, inte Dondylan. Och jag ser filmen framför mig, hur jag står ensam i manegen, omgiven av ingenting samtidigt som cirkustältet brinner. Fast den filmen finns nog mest som manusutkast i mitt huvud.

Och jag äter. Äter upp sorgen efter ännu en förlorad biljett till kärlekens och lyckans land. Läser tidtabellen som glad lektyr. Synar av mitt tåg och ser ett nedklottrat nummer på en toalett, det går till någon som vill ligga. Ringer upp och möts bara av min egen telefonsvarare. Köper inga biljetter, fripassagerar och köper flaskor istället. Flaskor som tröstar när jag ger upp. Min inre röst som talar med anden i flaskan och ber den hellre ge mig tre klunkar till än tre önskningar. Funderar på om det verkligen är min röst. Är det? Fyller mitt huvud med tingeling och ingenting.

Hoppas på att mitt liv bara är en skröna, att det inte finns. Att livet jag lever bara finns i min kokongverklighet. Att ingen ser, eller tja...vad finns det och se? Konstaterar mer att att ingen ser. Det är synd, egentligen vill jag ju ses. Det fina i mig vill upp i manegen, osminkat och underbart. Och min publik är Dondylan. Och jag ser att han skrattar när jag trillar. Inte åt, med.
Istället står jag saltstodad på perrongen och känner hur hans närvaro klistrat sig fast i min fjäderdräkt likt BP-olja som läcker och inte går att stoppa. Kan inte lyfta vingarna, kan inte trilla mer. Verkar inte finnas någon saneringsmetod. Kan bara dra runt på min väska som inte varit någonstans, men ändå slits och nötts ned.

I natt drömmer jag om att långa tåg ska ta mig långt långt bort.

Musikalisk kuliss: Thåström – Främling överallt

Men män...

-Han borde faktiskt fatta att jag vill att han hör av sig.
-Det gör han inte. Han är man.
-Men om jag hör av mig är vi där igen...alltid jag som hör av mig, alltid första meddelandet. Det får mig att känna mig som en påträngande brudjävel.
-Det är det vanliga, även bland dom som varit gifta i 30 år, i dom fallen är kvinnan knappast påträngande, snarare livsnödvändig för mannen.
-Åh, vad jag tycker du är jobbig när du resonerar så.
-Jag med. Men en man hade inte fattat det.

Nytt år. Ingenting ändras.

Hummersoppa

med halstrade pilgimsmusslor och hummerstjärtar

Bollinger, Champagne

***

Grönpepparpaté

med rödlöksmarmelad

Sigtuna organic ale

***

Älgryggbiff

med jordärtskockpuré, gräddsås på cognac, semi-torkade

cocktailtomater och granatäpplekärnor

Nebbiolo Langhe, Fontanafredda, Piemonte

***

Saffranspannacotta

täckt med stelnad granatäpplejuice  och passionsfrukt

Bollinger, Champagne

***

Jag lagade, åt och njöt av alla favoriter jag kunde komma på. Själv. En bittersöt meny, serverad med ångest och självömkan. En bra meny, om jag får säga det själv. Och det är ju just det, att jag får säga det själv, som stör. Som skapar oreda i min själ. Gott-nytt-år-sms:en, tre stycken. Ett från frugan, ett från Stora E och ett från Dondylan. Jag svarade på alla tre. Vänligt. Inte bittert. Bara ett tack fina ni, ni är bra, typ. 

Och det pratas om det nya året, in med det nya och ut med det gamla, men jag vet ju att ingenting ändras. Och kom inte med den bullshiten om att jag har fel inställning, att det bara är jag som kan ändra på min livssituation, att det bara är jag som kan bryta mina tankar. Tro mig, det har jag försökt, och försöker fortfarande varje dag, men förändringen har inte kommit på flera års försök, och jag känner att jag famlar runt, på en gata som jag kan, en riktig hemmagata, i kvarter jag känner för väl. Sitter och skrapar på den där jävla lotten, om och om igen tills det går hål på den, vill inte inse att det var en nitlott jag drog i livets fittlotteri. Om jag skrapar liiite till kanske den förvandlas till en vinst?

Skickade iväg ett meddelande till Dondylan om att ses. Han kunde inte. Var sjuk. Har barn. Sa han. Jag läser det som ett fett jävla VILL INTE! Och varför skulle han vilja träffa en nitlott, egentligen. Klandrar mig själv för att jag tillät mig falla, låta dopaminet rusa fritt. Att jag tillät min kropp tråna, åtrå, vilja ha.

Jag önskar att jag låtit honom passera som en fyra-timmars-kuk. En festivalförströelse. Ett fylleknull där i Karlstad. Det är lätt att vara efterklok.

I går gick jag till den lilla sketna lokalpuben. Mission: ligga med någon. Bara få frustrationen ur kroppen. 

Hittade en liten söt sak, ung, blond och allt Dondylan inte är. Men när det kom till kritan...det gick inte. Jag ville inte. Jag blev helt enkelt inte kåt. Fan ta känslor. Jag vill inte ha dom längre. Skickade hem pojken med ett "sköt om dig, hoppas vi inte ses" "det är lugnt, jag drar till Vemdalen om två dar, säsong" "bra" svarade jag. Sen kände jag mig vidrig. Lite smutsig, men mest vidrig. Jag är en vidrig människa. Vriden och vidrig. 

Musikalisk kuliss: Olle Ljungström – Rock'n Roll