Det här kommer ta tid. Det var inte riktigt det jag tänkte. Att komma över han som kan sin blues. Som stavar rätt. Som använder synonymer. Som har händer mjukare än silke. Som glittrar i ögonen. Vars kyssar fick mig att bubbla över. Han.
Det går inte så bra.
Jag försöker förtränga, förneka och och få han att försvinna, försvinna ur mitt huvud. Mitt hjärta. Men det slutar bara med att jag försummar mig själv. Och det gör mig förbannad att han inte kunde förstå. Förstå att tillsammans med honom var jag förträfflig. Men mina försök till lycka och hud är förutbestämda att misslyckas. Verkar det som.
Förtränger.
Förnekar.
Försvinner.
Försummar.
Förbannat.
Förstått.
Förträffligt.
Förutbestämt.
Fan.
Och det som får tårarna att rinna över är tanken på att han antagligen inte tänker på mig alls. Att han fortsätter, och mår bra och säger tjo och tjenare till livet. Själv säger jag ingenting alls. Absolut ingenting. Låser in mig och är övertygad om att ingen vill umgås med mig. Tänkte ringa en ytlig bekant på besök i storstan, för att ta en öl eller två, men tänkte sen att "Äh, varför skulle hon vilja göra det, jag är ju Ingen. Nobody. Menlös och Tråkig."
Fast Hitte gillar mig. Och fina TT i dom djupa skogarna också. Hur meningslös jag än är. Det är alltid något.
Ett ganska stort något.
Men tid kommer det ta, och nu snackar vi inte en stund. Det kommer krävas flera hundratusentals varv att ta sig runt. Av den lilla visaren. Och dom heterokromiska glittrande ögonen kommer jag bära med mig resten av livet, det vet jag redan nu. Och det är helt ok.
Sveper ett glas champagne såhär på en tisdagkväll och tänker ta, kanske inte ett nytt, men i allafall ett tag. Ett grepp om det vi kallar liv. Japp, så är det.
Musikalisk kuliss: Man Man – Steak Knives
skip to main |
skip to sidebar
