Med bismak i champagnen. (Inledning)

Nu är det ett dygn kvar till den pissigaste aftonen på året. Som vanligt kommer jag äta middag, dricka champagne och lyssna på musik med Hittekatt. Att sitta ofrivilligt själv på nyår kan vara det jobbigaste som finns. Men den brutala sanningen är att jag har inte fått en enda inbjudan till något kalas. Så jag tänkte tvärtom och bjöd in några stycken. Ingen ville komma och äta lite hos mig. Ingen bjöd med på någon annan festlighet. Hade det inte varit för att jag ska jobba nyårsdag hade jag dragit iväg på en sista-minuten. Kollade på allvar Jordanien. Men plikttrogen är jag, och att sjukanmäla mig på nyårsdag finns inte. Tyvärr.

Men jag har ju suttit själv många år förut, och det verkar ju som om man överlever. Antagligen gör jag det igen. Men fan asså...ångesten och känslan av att vara fullständigt oälskad, misslyckad och vämjelig blir sällan så påtaglig som på den där jävla magiska nyårsnatten. Hur mycket jag än försöker styra bort tankarna.

Jag hoppas att regnet kommer vräka ner i morgon. Riktigt mycket. Speciellt runt midnatt.

Musikalisk kuliss: Bob Dylan – A Hard Rain's A-Gonna Fall

Julienne. Less.

Jag är så less. Borde vara nöjd och sådär julmysig, men är bara less. På mig själv, på stöket och på oron. Less på hälsofrugan och hennes gröna alger, gröna te och rödbetsknäcke. Sockerfritt, alkoholfritt och Gud förbjude; vitt mjöl.... Less på Dondylan och hans ovilja att ses. Less på att vara ensam, och less på mina besvikelsetårar. Less på min tjocka mage och aldrig duga som jag är. Vill ju falla sådär lyckligt, men less på att ständigt falla fel.

Att oses.

Han och jag ses inte. Han och jag oses. Han och jag sa att han och jag måste ses. Ses för att reda ut vad fan han och jag nu håller på med. Och det bestäms när, och planerna stormas bort. Det återbestäms och det cancelleras. Jag skickar ett gnälligt sms om min arbetssituation. Jag ångrar det nanosekunden efter att fingret tryckt send. Och jag känner att jag är inte jag längre. Jag framställer mig själv som en självömkande liten loppa. Det är jag inte. Egentligen. Men jag är inte jag just nu. Är då han fortfarande han? I icke-relation till?

Händelser, förnuft och situationer säger "-NEJ....nej, nej, nej...."
Kroppen orkar inte. Förutom den lilla delen som heter hjärta. Det säger fortfarande "-Ja, jajajajajaja...ja!"

Och han skickar ett sms där det står att vi satsar på kvalitet, inte på kvantitet. Sju små ord som inte ska analyseras mer. Alls. Ändå känns dom två bokstäverna v och i irriterande. Som ett hån. Något befängt.

Han och jag planerar för att ses på det så kallade jullovet. Inte mitt jullov då, hans. Det får vara en plan, tills vidare. Och jag behöver ligga. Sexlös. Tidlös. Känslolös. Lösaktigt desperat. Behöver känna den mannens hud. Allt annat är en bonus.

And on and on it goes...

Polisassistans och loskor i pannan.
Väntan.
Förseningar.
Indragen personal. Personalbrist.
Storm.
Växelfel.
Haveri.
Påkörningar.
Signalfel.
Enkelspår.
Fyllon.
Kollapser och frustration.

Något är skevt med min arbetsplats. Varenda minut på tåget känns som att gå in i Tolkiens värld. En verklighet utan verklighetsförankring. Att ständigt vara på helspänn. Att ständigt vara beredd. Och samtidigt jobba för två eller tre personer. Var det verkligen kaospilot jag ville ha som yrkestitel? Stod det inte tågvärd, där i annonsen?

Jag bara undrar.