Att oses.

Han och jag ses inte. Han och jag oses. Han och jag sa att han och jag måste ses. Ses för att reda ut vad fan han och jag nu håller på med. Och det bestäms när, och planerna stormas bort. Det återbestäms och det cancelleras. Jag skickar ett gnälligt sms om min arbetssituation. Jag ångrar det nanosekunden efter att fingret tryckt send. Och jag känner att jag är inte jag längre. Jag framställer mig själv som en självömkande liten loppa. Det är jag inte. Egentligen. Men jag är inte jag just nu. Är då han fortfarande han? I icke-relation till?

Händelser, förnuft och situationer säger "-NEJ....nej, nej, nej...."
Kroppen orkar inte. Förutom den lilla delen som heter hjärta. Det säger fortfarande "-Ja, jajajajajaja...ja!"

Och han skickar ett sms där det står att vi satsar på kvalitet, inte på kvantitet. Sju små ord som inte ska analyseras mer. Alls. Ändå känns dom två bokstäverna v och i irriterande. Som ett hån. Något befängt.

Han och jag planerar för att ses på det så kallade jullovet. Inte mitt jullov då, hans. Det får vara en plan, tills vidare. Och jag behöver ligga. Sexlös. Tidlös. Känslolös. Lösaktigt desperat. Behöver känna den mannens hud. Allt annat är en bonus.