Get a grip. (Ta en grep å börja hysta)

Känner att jag har tappat något. Något odefinierbart. Något som fanns, en känsla, en värme och något självklart. Jag förstod inte att jag hade det då, men nu är det, som jag inte riktigt vet vad det är, borta. Vi träffades, och nu kanske jag får gå tillbaka, plocka upp och ge bort det jag hade.

Frugan har skaffat sig nya saker. Pojkvän. Och kanske ny fru. Jag kanske också borde våga. Våga säga:
"-Du, hej! Jag gillar hänga med dig, vill du hänga med mig?"

Men modet sviker och jag fastnar i fula, odefinierade tankar.
Bara att ta tag i det och inte fundera mer. Jag bestämmer över min egen lycka...jorå, så är det faktiskt.

Musikalisk kuliss: Electric Boys – Captain Of My Soul

Limited.

-Du går runt och småler. Det är lite läskigt, säger hon
-Jag vet, svarar jag
-Varför?
-Jag vet inte. Jag kanske är lite vårkär. Småkär. Lite okoncentrerad på nuet, mer i min fantasi.
-Räcker det inte med att du tittar på Sagan Om Ringen-filmerna?
-Äh, det spelar ändå ingen roll, varför skulle han vara intresserad av mig, jag är långt ifrån perfekt.
-Nä, men du är ju i alla fall limited edition...

En bild säger mer än tusen ord...

...eller? Jag sitter och tittar på en bild. På en man. Han är sådär vacker med karaktär. Han ser så obekymrad ut och i sitt rätta element. Han verkar nöjd. Och bilden andas sommar och kärlek till livet. Den är något år gammal och jag funderar på om han fortfarande är sådär otrasslig. Jag försöker hitta en bild där jag ser otrasslig ut och i en bekväm situation. Jag verkar inte vara en sådan person.

Men om Herr Glad och Fröken Blasé träffas, kommer jag se annorlunda ut då? Kommer jag trassla ut lite? Och kommer jag trassla och rufsa till i hans rätta element? För jag ska försöka att träffa honom igen och på något vackert sätt snirkla in mitt frustrerade sinne i hans. Om jag vågar. 

Och jag ska inte tjata.

Och jag ska inte vara sådär högljudd och full.

Och jag ska hålla käften om jag inte har något smart eller snällt att säga. Inte bitter.

Och jag ska inte skicka sms kl 04.36 på morgonen.

Och i något framtida familjealbum kanske det finns en bild på två vackra karaktärer som andas kärlek. Till livet och till varandra. En blick som säger: "Jag är hemma nu..." 

Jag ska ha detta som ett delmål på vägen mot döden. 

Musikalisk kuliss: Percy Mayfield – Two Hearts Are Greater Than One

Par i öl.

Han säger att han har två öl. "en till dig, en till mig". Vi delar lika, han är i ett bra flöde i sitt arbetsliv, det ger honom styrka. Min Vän. Min fina underbara bara vara. Vän. Vi höll om varandra hårt, länge, länge. Det är så skönt att veta att...vad som än händer finns Min Vän. Och vi behöver hålla hårt i varandra, som en påminnelse till allt annat som vi släpper för lätt. 

Han vill att jag ska sova hud mot hud. Det vill jag också, men gör det inte. Hudtillgänglighet gör mig sentimental. Och jag vill inte lösa mina problem med sex. För det är det han kommer försöka ha. Och jag kommer kapitulera. Vi är så lika där. Båda utnyttjar sex som en självbekräftelse, något man gör för sitt ego. Vi gör med varandra, det vi vill göra med någon annan. I brist på, och i överflöd.

När jag vaknar kommer jag ha en svag doft av tequila sipprandes ur min hud. För det är det jag dricker för att få stopp på tankarna. Nu vill jag dricka så mycket tequila att jag blir lesbisk. 

Och mina tankar för mig hela tiden till en man. En annan man, en som jag inte ens vågar chansa på. Förutsätter att han inte tänker på mig. Varför skulle han? 

Musikalisk kuliss: The Korgis – Everybody's Got To Learn Sometime (Re-Recorded Version)