Jag har för många röster i mig just nu...snacket gör mig döv. Attack, attack, attack och inget försvar...för vem behöver försvar om man ständigt attackerar utan motivering?
Ondskan kom från vänster? Nej, höger? Nej, brunt va ju grönt nyss och batikhäxorna var faktiskt mina enda allierade där för ett tag. För i krig är vi, jag mest med mig själv, resten av världen mot resten av världen.
Ett kuddkrig med betongfjädrar.
Ett automatiskt atomkrig.
Själv tar jag ett hungrigt bett av min vän côte de rhone och känner mig full och ostädad. Och frugan som sover där i vardagsrummet dricker sitt gröna te och frågar aldrig. Hon liksom bara tuggar på en alg och verkar ta smällarna utan att ens veta om det. På det är jag avundsjuk.
Svammel, och tack.
Musikalisk kuliss:
fredag 20 november 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
