Det där var väl inte så jävla smart pt II.

Stureplan är sällan smart....så började jag ett inlägg för några år sen och så börjar detta inlägg igen. Denna gången var det Spy Bar. Jag vet inte hur jag ska förklara hur fel jag är där, men en hint som kan återberättas är:
-Ahhh, det är ju du!!
-Joroserruatt, det är det...hej.
-Fan....cooooolt asså.
-Eller hur.... (?)
Här någonstans fattar jag att hon inte tror att jag kan vara där som vanlig människa, hon tror jag är en rockstjärna.
-Hur e de me dejj då? frågar jag.
-Ah, ja ba...fan coolt asså. Kul att du är här, ha're. Ses....wow!
-Japp, sa jag.

Inser att jag stött på en lantis som jag som tror att jag är en cool kändis, fast jag bara är lika lantis som hon.  Med fördelen att känna vakten sen hans Båstad-sejour.

Fina folket gjorde stooora ögon när jag och mitt rockslusk-sällskap gled förbi kön, med kindpussar på vägen...vakter och folk på denna plats (Stureplan) lever så i twilight att dom tror jag är en sååå stöööörtskön bruuud, frååån Båååstad, vip överallt!!!

Jorå tjena hej.

Även om jag kanske är det så önskar jag att dom bara söker sitt inre och slutar leva efter den absurda ytan.  Jag orkar inte förklara, och jag orkar inte skriva mer om sånna häringa saker :)

Musikalisk kuliss: Lite skön byhålemusik är på sin plats. Riktar denna låten till alla som ligger runt på stureplan: Magnus Uggla – Passionsfrukt

Nytt.

Om sju dagar gör jag förhoppningsvis något helt nytt för mig. Det är spännande och lite läskigt, men jag litar på den jag ska göra det med och känner att jag kommer alltid ångra att jag inte gjorde det, om jag inte gör det.

Håller tummarna för att det ska bli hur bra som helst. Det är en sak jag tänkt på men inte vågat förut. Nu vågar jag, känner mig stark och fin.

Kryptiskt, jag vet. Mer blir det inte idag.

Musikalisk kuliss: Black Rebel Motorcycle Club – Love Burns

Omedvetet.

Det kanske är bättre att bara ta det man får, hålla käften och sluta undra hur det skulle kännas att vara sådär lyckligt kär. För vilket är egentligen värst? Att inte veta hur det är att leva i lyckan, eller att ha gjort det och tappat kärleken på vägen?

Det kanske är bättre att aldrig veta. Och ta den där vackra saken till mig dom få tillfällen som erbjuds.

Musikalisk kuliss: Oholics – Tell Me

Reshat.

Hatar att resa när jag måste. Packa för att sova i Malmö i kväll, Västerås i morgon. Ska lära mig att hitta instruktionsmanualen till min hjärna. Ledarskapskurs kallas det.

Men i kväll hade jag nog bara velat sitta här hemma med min fru, diskutera och filosofera.
Vill inte åka.

Tjockdepp.

Provar kläder och känner mig jättetjock. Ingenting går runt längre. Alla tröjor är för små. Tittar i spegeln och konstaterar att magen står rakt ut. Antingen har jag ätit för mycket. Annars har jag en oinbjuden gäst där. En parasit som är lat. En latmask, så är det nog.

Här. Nu. Ärlig.

Det är ju ingen hemlighet att jag yogaandas då och då. Har någon bild att jag måste sköta mig, varför vet jag inte när alla andra gör som dom vill. Slänger konserver rakt i hushållsavfallet när dom borde ligga i metall. Sånt gör de andra. Det är för mig lite oärligt och tanklöst. Tanklösheten är värst, den som slutar tänka börjar helt plötsligt säga vad andra tycker:

-Men du kan ju inte på riktigt påstå att alla polacker som kommer till Båstad är kriminella?
-Men det har ju aldrig funnits blågråa hudtoner från Gdynia här...
-Dom gör ett ärligt jobb, jag lovar. Så sluta säg sånt.
-Vadå? Det var inte jag som tyckte det. Jag säger bara det alla tänker!

Men jag har haft en vecka full av konstruktiv ärlighet, sådan som alla säger att dom uppskattar men blir jobbig när den kommer nära in på. Jag slängde ut mitt hjärta och berättade för en man att jag är kär i honom. Jag fick ingen motreaktion. Alls. Det är läskigt.
Igår gick jag ner till en av mina äldsta vänner i Båstad och konfronterade honom med varför han försökte döda mig med ett strypgrepp i somras, och hur han kände för det. Det har inte varit sig likt mellan oss sen då. Jag var mycket nöjd med kvällen, vi kommer aldrig släppa varandra, vi är båda för sjuka i sinnet för att klara det. Att ryggsimma i självömkan är ibland är nyttigt. Att göra det med någon man tycker om är väldigt tillfredställande.

Och fastän jag borde skämmas, nästan lika mycket som den där gången Nirvana började spelas på en fräsig fest och mitt salongsberusade sällskap utbrister: -Metallica! och alla tystnar medans jag skäms, så skäms jag inte. Jag är inte ens rädd. Istället smågnolar jag på en Manu Chau-låt sådär surfaraktigt nonchalant och gillar lugnet i mitt inre. För idag är jag lugn och orädd. Jag har liksom gjort det jag kan, och nu ligger det bollar i andras händer. Och vill dom förvalta dom till stolpskott så kan jag inte göra något åt det. Vill dom sätta den i krysset blir jag glad.

Det enda som gör mig rädd är Dressman-männen. De bara finns där, välklädda zombier i märkliga miljöer. Som i en ständigt återkommande mardröm. Den hemska normaliseringsprocessen. Nej, då är det bättre att vara här och nu och ärlig. Och lite konstig i de andras ögon. Men ärlig.

Musikalisk kuliss: Manu Chao – Promiscuity

Ledig. Bra.

Ledig helg och inga planer, mer än att inte tänka så förbannat mycket. Att bara vara, att fika hos mamma, att gå en runda i skog med hund. Jodå, hopp finns. Det är ju synd att när jag hoppar hamnar jag ju mitt i pianot, att aldrig bara ta ett litet klavertramp, att alltid stå där och hoppa...mitt i pianot. Mais oui, c'est moi.

Och jag är ändå fin idag. En aning kantstött, men fin med patina. Som sig bör när solen skiner och kaffet är gott.

Musikalisk kuliss: Perssons Pack – Stenad I Stockholm (Med Annika Norlin)

Brända känslor.

Andas i fyrkant. Yogaandas, in genom näsan och ut genom munnen. Tre gånger, fyra gånger, blunda och tänka här och nu. Här och Nu. Motgångar är till för en konstruktiv lösning. Tänk nu Bella...tänk, och andas. Jag har inte fått semester när jag vill. Stort problem? Ja, just nu iallafall.

Jag har berättat för Messi att jag tycker om honom, längtar och vill ha. Om bara Messi inte vore Messi. Om Messi bara ville komma fram till mig och hålla om mig bakifrån. Knulla mig bakifrån. Snosa mig i nacken och kyssa mig på örat.
Men Messi är Messi och därför kommer det aldrig att hända. När saker jag vill ska hända inte gör det blir till slut orden inte snälla. Orden jag tänker asså. Inte säger. Inte snälla alls. De är inte så snälla nuförtiden, speciellt inte till mig själv. Orden är väsenskilda från de storslagna Orden jag en gång tänkte.

På den tiden visste jag bestämt vad jag ville och vad jag behövde, klart som korvspad. Skulle aldrig nöja mig med något mindre. Plötsligt en dag upptäcker jag att jag tycker det är ok med färdigköpta fiskpinnar. Usch och fy. Kanske var det då, när mat bara blev näring, snabbast möjliga, som Orden slutade vara snälla och min längtan inte lika kravfylld och storslagen. Sen kom Messi och min storslagna kravfyllda längtan slog tillbaka som en tecknad serie på julafton: -Det är honom jag vill ha!
Men han förstod ju aldrig det, och jag sa ju aldrig det. Nu slängde jag ner mitt hjärta i stekpannan, där det fräser på för hög värme och börjar redan anta en svart yta.

En kort stund funderar jag på om jag hade haft större närvaro och omsorg om jag hade panerat fiskpinnarna själv istället för att köpa färdiga. Hör Kockens röst:
-Det finns absolut ingen anledning att inte panera sin fisk själv!
-Tiden?
-Ahh, du, det tar max fem minuter extra. Som jag säger, absolut ingen anledning!
Och även om jag vet att fem minuter extra i själva verket är 20 minuter extra så kan jag inte bli kvitt känslan att mitt liv är lika vidbränt som dom färdigköpta fiskpinnarna.

Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara glad över det jag har? Vilket i och för sig inte är helt tydligt vad det nu består av, men något har jag ju. Väl? Yogaandas...in och ut, här och nu. Var här och nu. Jag är här och nu.

Det hjälper inte. Det är absurt, men proportioner är inte min starka sida just nu. Så pass mycket självinsikt har jag i alla fall.

Slänger dom vidbrända fiskpinnarna i soporna, det är ändå ingen som kan äta dom, och tänker att om det var så, och uppenbarligen är det så, måste jag hitta en mening med livet. En vardag där jag inte behöver yogaandas, en vardag som förhoppningsvis inkluderar Messi och egenpanerade fiskpinnar. Något annat, som tillåter min längtan vara storslagen. Fri från torktumlade normaliseringsprocesser och acceptans om en kärlekslös vardag. När jag sitter här hör jag mitt hjärta bulta uppfodrande, precis som det ska.
Allt annat betyder död.

Musikalisk kuliss: Eartha Kitt – I've Got That Lovin' Bug Itch - Original Mix

(o)ljud.

Nu kom det där ljudet igen. Det som jag inte kan precisera. Jag har funderat lite, det kan vara min granne som har en väldigt konstig sexakt. Det kan även vara en väldigt dålig musiksmak. På något vis hoppas jag det handlar om sex, även om tanken på min granne+sex är ganska vidrig men visst skulle han, en hårt arbetande man i den övre åldern med lite alkoholproblem till och från, förtjäna att ligga. Förtjänar vi inte alla det?

Egentligen är det inte så svårt, det är ju vi själva som gör det till det. Vi vill ju ligga med....den rätte. Pust. Det är då det plötsligt blir svårt, och lite besynnerligt.
Det hände för ett tag sen en märklig sak. Jag blev, hur ska jag säga...kåt på jobb. Det satt en man som jag blev helt tagen av på tåget. Och om man betänker att det var det närmaste sex jag kommit på ett bra tag så blir det genast lite tragiskt. Eller? Nu har jag lagt hans ansikte på min hornhinna och fantiserar ibland om hur det skulle vara att slicka på valda delar av hans kropp....och ja, jag stalkade honom via resenärslistan. Vi har en gemensam vän på facebook.

Så, hur tacky kan det vara att facebook-ragga? 

Musikalisk kuliss: Timo Räisänen – You Shook Me All Night Long 

Lite sen igen

Trycker på pausknappen i hjärnan. Play som fan om åtta timmar.

Min special

Att verkligen inte få gjort det jag ska börjar bli en förmåga jag utvecklar söndag by söndag. Overkligt duktig på det.