-Men du kan ju inte på riktigt påstå att alla polacker som kommer till Båstad är kriminella?
-Men det har ju aldrig funnits blågråa hudtoner från Gdynia här...
-Dom gör ett ärligt jobb, jag lovar. Så sluta säg sånt.
-Vadå? Det var inte jag som tyckte det. Jag säger bara det alla tänker!
Men jag har haft en vecka full av konstruktiv ärlighet, sådan som alla säger att dom uppskattar men blir jobbig när den kommer nära in på. Jag slängde ut mitt hjärta och berättade för en man att jag är kär i honom. Jag fick ingen motreaktion. Alls. Det är läskigt.
Igår gick jag ner till en av mina äldsta vänner i Båstad och konfronterade honom med varför han försökte döda mig med ett strypgrepp i somras, och hur han kände för det. Det har inte varit sig likt mellan oss sen då. Jag var mycket nöjd med kvällen, vi kommer aldrig släppa varandra, vi är båda för sjuka i sinnet för att klara det. Att ryggsimma i självömkan är ibland är nyttigt. Att göra det med någon man tycker om är väldigt tillfredställande.
Och fastän jag borde skämmas, nästan lika mycket som den där gången Nirvana började spelas på en fräsig fest och mitt salongsberusade sällskap utbrister: -Metallica! och alla tystnar medans jag skäms, så skäms jag inte. Jag är inte ens rädd. Istället smågnolar jag på en Manu Chau-låt sådär surfaraktigt nonchalant och gillar lugnet i mitt inre. För idag är jag lugn och orädd. Jag har liksom gjort det jag kan, och nu ligger det bollar i andras händer. Och vill dom förvalta dom till stolpskott så kan jag inte göra något åt det. Vill dom sätta den i krysset blir jag glad.
Det enda som gör mig rädd är Dressman-männen. De bara finns där, välklädda zombier i märkliga miljöer. Som i en ständigt återkommande mardröm. Den hemska normaliseringsprocessen. Nej, då är det bättre att vara här och nu och ärlig. Och lite konstig i de andras ögon. Men ärlig.
Musikalisk kuliss: Manu Chao – Promiscuity
