Brända känslor.

Andas i fyrkant. Yogaandas, in genom näsan och ut genom munnen. Tre gånger, fyra gånger, blunda och tänka här och nu. Här och Nu. Motgångar är till för en konstruktiv lösning. Tänk nu Bella...tänk, och andas. Jag har inte fått semester när jag vill. Stort problem? Ja, just nu iallafall.

Jag har berättat för Messi att jag tycker om honom, längtar och vill ha. Om bara Messi inte vore Messi. Om Messi bara ville komma fram till mig och hålla om mig bakifrån. Knulla mig bakifrån. Snosa mig i nacken och kyssa mig på örat.
Men Messi är Messi och därför kommer det aldrig att hända. När saker jag vill ska hända inte gör det blir till slut orden inte snälla. Orden jag tänker asså. Inte säger. Inte snälla alls. De är inte så snälla nuförtiden, speciellt inte till mig själv. Orden är väsenskilda från de storslagna Orden jag en gång tänkte.

På den tiden visste jag bestämt vad jag ville och vad jag behövde, klart som korvspad. Skulle aldrig nöja mig med något mindre. Plötsligt en dag upptäcker jag att jag tycker det är ok med färdigköpta fiskpinnar. Usch och fy. Kanske var det då, när mat bara blev näring, snabbast möjliga, som Orden slutade vara snälla och min längtan inte lika kravfylld och storslagen. Sen kom Messi och min storslagna kravfyllda längtan slog tillbaka som en tecknad serie på julafton: -Det är honom jag vill ha!
Men han förstod ju aldrig det, och jag sa ju aldrig det. Nu slängde jag ner mitt hjärta i stekpannan, där det fräser på för hög värme och börjar redan anta en svart yta.

En kort stund funderar jag på om jag hade haft större närvaro och omsorg om jag hade panerat fiskpinnarna själv istället för att köpa färdiga. Hör Kockens röst:
-Det finns absolut ingen anledning att inte panera sin fisk själv!
-Tiden?
-Ahh, du, det tar max fem minuter extra. Som jag säger, absolut ingen anledning!
Och även om jag vet att fem minuter extra i själva verket är 20 minuter extra så kan jag inte bli kvitt känslan att mitt liv är lika vidbränt som dom färdigköpta fiskpinnarna.

Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara glad över det jag har? Vilket i och för sig inte är helt tydligt vad det nu består av, men något har jag ju. Väl? Yogaandas...in och ut, här och nu. Var här och nu. Jag är här och nu.

Det hjälper inte. Det är absurt, men proportioner är inte min starka sida just nu. Så pass mycket självinsikt har jag i alla fall.

Slänger dom vidbrända fiskpinnarna i soporna, det är ändå ingen som kan äta dom, och tänker att om det var så, och uppenbarligen är det så, måste jag hitta en mening med livet. En vardag där jag inte behöver yogaandas, en vardag som förhoppningsvis inkluderar Messi och egenpanerade fiskpinnar. Något annat, som tillåter min längtan vara storslagen. Fri från torktumlade normaliseringsprocesser och acceptans om en kärlekslös vardag. När jag sitter här hör jag mitt hjärta bulta uppfodrande, precis som det ska.
Allt annat betyder död.

Musikalisk kuliss: Eartha Kitt – I've Got That Lovin' Bug Itch - Original Mix