Med bismak i champagnen. (Inledning)

Nu är det ett dygn kvar till den pissigaste aftonen på året. Som vanligt kommer jag äta middag, dricka champagne och lyssna på musik med Hittekatt. Att sitta ofrivilligt själv på nyår kan vara det jobbigaste som finns. Men den brutala sanningen är att jag har inte fått en enda inbjudan till något kalas. Så jag tänkte tvärtom och bjöd in några stycken. Ingen ville komma och äta lite hos mig. Ingen bjöd med på någon annan festlighet. Hade det inte varit för att jag ska jobba nyårsdag hade jag dragit iväg på en sista-minuten. Kollade på allvar Jordanien. Men plikttrogen är jag, och att sjukanmäla mig på nyårsdag finns inte. Tyvärr.

Men jag har ju suttit själv många år förut, och det verkar ju som om man överlever. Antagligen gör jag det igen. Men fan asså...ångesten och känslan av att vara fullständigt oälskad, misslyckad och vämjelig blir sällan så påtaglig som på den där jävla magiska nyårsnatten. Hur mycket jag än försöker styra bort tankarna.

Jag hoppas att regnet kommer vräka ner i morgon. Riktigt mycket. Speciellt runt midnatt.

Musikalisk kuliss: Bob Dylan – A Hard Rain's A-Gonna Fall

Julienne. Less.

Jag är så less. Borde vara nöjd och sådär julmysig, men är bara less. På mig själv, på stöket och på oron. Less på hälsofrugan och hennes gröna alger, gröna te och rödbetsknäcke. Sockerfritt, alkoholfritt och Gud förbjude; vitt mjöl.... Less på Dondylan och hans ovilja att ses. Less på att vara ensam, och less på mina besvikelsetårar. Less på min tjocka mage och aldrig duga som jag är. Vill ju falla sådär lyckligt, men less på att ständigt falla fel.

Att oses.

Han och jag ses inte. Han och jag oses. Han och jag sa att han och jag måste ses. Ses för att reda ut vad fan han och jag nu håller på med. Och det bestäms när, och planerna stormas bort. Det återbestäms och det cancelleras. Jag skickar ett gnälligt sms om min arbetssituation. Jag ångrar det nanosekunden efter att fingret tryckt send. Och jag känner att jag är inte jag längre. Jag framställer mig själv som en självömkande liten loppa. Det är jag inte. Egentligen. Men jag är inte jag just nu. Är då han fortfarande han? I icke-relation till?

Händelser, förnuft och situationer säger "-NEJ....nej, nej, nej...."
Kroppen orkar inte. Förutom den lilla delen som heter hjärta. Det säger fortfarande "-Ja, jajajajajaja...ja!"

Och han skickar ett sms där det står att vi satsar på kvalitet, inte på kvantitet. Sju små ord som inte ska analyseras mer. Alls. Ändå känns dom två bokstäverna v och i irriterande. Som ett hån. Något befängt.

Han och jag planerar för att ses på det så kallade jullovet. Inte mitt jullov då, hans. Det får vara en plan, tills vidare. Och jag behöver ligga. Sexlös. Tidlös. Känslolös. Lösaktigt desperat. Behöver känna den mannens hud. Allt annat är en bonus.

And on and on it goes...

Polisassistans och loskor i pannan.
Väntan.
Förseningar.
Indragen personal. Personalbrist.
Storm.
Växelfel.
Haveri.
Påkörningar.
Signalfel.
Enkelspår.
Fyllon.
Kollapser och frustration.

Något är skevt med min arbetsplats. Varenda minut på tåget känns som att gå in i Tolkiens värld. En verklighet utan verklighetsförankring. Att ständigt vara på helspänn. Att ständigt vara beredd. Och samtidigt jobba för två eller tre personer. Var det verkligen kaospilot jag ville ha som yrkestitel? Stod det inte tågvärd, där i annonsen?

Jag bara undrar.

Inte redo...va det, ja.

Jag vill bara möta trevliga människor i morgon. Har låst in mig i tre dagar och inte träffat en enda, varken trevlig eller otrevlig, människa. Det kommer kännas konstigt att gå ut i världen igen. Och lite läskigt naturligtvis...

Vet inte hur många timmar jag har suttit med telefonen i handen och varit nära att ringa honom. Prata i telefon, sådär som man gjorde förr. Sen tänker jag att det kanske är bättre att skicka ett sms. Eller kanske bara ett 'hej, hur är det?' på chatten i stället. Det slutar med ingenting. Hör hur hans '...näe, inte kär på det viset..'-mening ringer i mitt huvud. Vad betyder det egentligen? Men ändå vilja träffas? Knulla? Dricka?

Jag tänker att jag fyra gånger förut har hört dom exakta orden Inte Redo För En Relation. Och i alla fyra fallen har det slutat med att dom har hittat en flickvän inom ett halvår. Så det är bara att gratulera Dondylan (ja, jag tror han får heta det). Inom en snar framtid hittar han henne. Och det är enligt statistiken inte jag. 

Kato är förlovad sen fyra år tillbaka, han tänker jag aldrig på nuförtiden. Men vi likear varandra på facebook.

Messi ska ha barn vilken vecka som helst med sin arbetskollega. Han tänker jag bara på när jag tänker på hur jag inte vill känna igen. Ibland tänker jag på hans kuk, men då blir jag bara avtänd, så det är egentligen ganska korkat att tänka på den.

Instant är så upp över öronen kär och påpekar det hela tiden. Hela jävla tiden. Hur lycklig han är. Så kär han är. Och alla dessa jävla hjärtan på sociala medier. Men visst är jag faktiskt glad för hans skull, han har hittat den finaste tjejen, och han och jag var aldrig gjorda för varandra ändå. Bra att det upptäcktes i tid.

Och han som sa det först, lever numer i ett radhus i en väldigt tråkig småstad med både sina, hennes och gemensamma barn. Det kanske är hans paradis, vad vet jag. Eller, tja, han gjorde för några år sedan iaf. Det berättade hans syster i kön på ICA för mig. Vi ses eller hörs aldrig. Han finns inte alls i mitt kontaktnät, det är nästan som om han vore död. Borta. Lika bra. Det var en elak jävel.

Så vad spelar det för jävla roll vad Dondylan menar och säger? Jag har gett upp det här redan, kan inte vinna. Har funderat en hel del på vad det är jag vill ha med honom. Egentligen inte så mycket, och samtidigt allt. Jag vill ha en puss i nacken då och då, ett knull mot diskbänken utan förvarning, en tv-kväll och en trygghet i att veta att han tycker om mig. Mycket. Och jag vet vad jag inte vill. Jag vet att jag inte vill bli sambo med barn. Det vet han också, det har jag sagt. Jag vill inte klä mig likadant, och jag vill kunna gå på krogen själv utan någon korkad svartsjuka. Och det vill jag att han ska göra också. Jag vill inte uppfostra några tonåringar, och jag vill inte känna mig som en blöt liten loppa. Ganska enkelt. En enkel ärlig form av relation, det är det jag vill ha. Jag vill vara en liten del av hans liv, den delen som gör honom och mig kompletta.

Det är väl det vi alla vill. Om vi ska vara ärliga. 

Rundgång i tankarna.

Blundar. Försöker styra bort tankar och känslor.
Det har aldrig fungerat förut, men hoppet finns att denna gången, då jävlar.
Denna gången ska jag inte tillbaka dit.

Nej.

Men när jag spårar ur då?

Jag tillbringar mina dagar på multipelkopplade tåg. Försenade tåg. Tåg med galna resenärer. Och jag ler. Säger att -Självklart. Vi fixar det. Inga problem. Och jag ler. Säger att -Jo, jag förstår, men. Tyvärr. Besked kommer snart. Och jag ler. Men nog fan håller jag på att gå sönder av frustration. Och nog fan är leendet krystat. Och nog ser dom många pustar och ofrivilliga små utbrott riktade mot Trafikverket, mina resenärer. Dom som bara skäller på mig, fast jag gör allt för att hjälpa dom. Men vem hjälper mig?

Och när jag, tre timmar försenad, sätter mig i taxin från Helsingborg, (som jag tvingas åka med för att mitt sista tåg hem har lämnat perrongen för längesen) så ber jag chaffisen stänga radion och inte prata,  då blir tystnaden som ett slag i ansiktet. Det är verkligen bara bilens ljud som hörs, men tystnaden och avsaknaden av sorl slår så hårt mot mitt huvud. Det liksom trycker och mullrar i min hjärna och jag upprepar för mig själv att nu är det bara två dagar tills på fredag. Bara två dagars tåghelvete kvar. Och då ska vi ses, han och jag. Jag tänker att gud va skönt det ska bli att träffas, att inte behöva prata tåg. Att få ta en öl eller två. Kanske ett glas rött av riktigt bra kvalitet?

Som någon sorts telepati blinkar det i min telefon. Det är han. (yes.) Läser att han inte vill ses på fredag, att det blir splittrat. Att vi ska ses någon annan gång, i lugn och ro och prata. Någon gång när han inte spelar. Och medans jag läser känns det som om allt tryck och muller i min hjärna pressas ut ur ögonen, försöker hålla tillbaka tårarna, svarar för fort och bittert om vilken skitdag jag haft, trycker på send. Inser hur bitter och gnällig jag låter och skickar ett till...klart vi inte ska ses. Klart att vi kan ses någon annan gång. Trycker på send igen och tänker att det blir nog fan aldrig någon annan gång.

Kommer hem strax efter två-snåret nu i natt och min hjärna rusar, kan inte somna. Måste somna. För i morgon ringer klockan för 700 nya resenärer på Södra Stambanan som förväntar sig att jag ska curla ihjäl dom. För guuu va synd det är om dom, folket, i dessa förseningstider. Vad bra att jag är där då, och kan vända ut och in på mig själv för dom. Och få ett, 'Jag hatar SJ, och jag hatar dig!' tillbaka på min redan trasade självkänsla.

Och jag försöker att inte tänka på honom, han som inte vill se mig. Jag försöker att inte klandra mig själv och min idioti, mitt fruktansvärda beteende och min oförmåga att framföra med ord i sms vad jag egentligen vill, vad jag egentligen känner. Och jag försöker att inte låta tårarna rinna. Jag har bitit ihop så hårt, så många gånger dom senaste dagarna att jag har fått sår i underläppen. Om jag så ska bita sönder hela käken ska jag banne mig hålla ihop. Inte krasha. Det är inte värt det. Han är inte värd det. Resenärerna är inte värda det.

Banne mig.

(trots allt vill jag inte byta jobb, för vad skulle jag göra istället? När det är bra, är det ju så inåttahelvetsjävlabra)

Ålands äckliga hav.

-Om jag är kär...näe, inte på det viset, säger han. Men jag är glad att vi har träffats, du skön och cool och jag gillar verkligen att hänga med dig.
-Men det blir skevt, svarar jag. Jag tycker så mycket om dig, jag vill bli en del av ditt liv.
-Jag är inte redo för det. Jag är inte redo för en relation.

Och jag drack mig alldeles för berusad på champagne. Jag känner rädslan över att behöva må såhär igen, år ut och år in. Att inte få lov att bli älskad. Att tråna efter någon som använder mig som sin spermabehållare. Att vara kär utan gensvar. Jag vet inte om jag orkar utsätta mig för det igen.

Och jag kan inte sluta känna mig som en blöt liten fläck.. Och jag kan inte sluta tänka.

-Ses vi på fredag då? frågar han
-Absolut, svarar jag och känner hur tårarna vill fram. Går därifrån och låter dom komma. Skit samma om någon ser. Vi har väl alla gråtit, lite då och då.

Ligg nr 5

Han är fortfarande den vackraste jag vet. Klokare än så har jag inte blivit. Men det räcker, för nu i alla fall.

Simone och rötjut

Stormen som dom döpt till Simone drar in över lilla Båstad. Och jag är långt ifrån kaxig. Strömmen är borta och jag känner mig väldigt, väldigt ensam helt plötsligt. Jag vet att jag har en granne några meter ifrån mig och att fönstren antagligen håller. Men ändå...ensam. Tänker på Simone de Beauvoir. Denna "man föds inte till kvinna, man blir det"-Simone. Kvinnan som har en mans hjärna. Och jag tänker på genus. Samtidigt kommer strömmen tillbaka och jag får ett meddelande från den fina mannen långt härifrån...han har varit och tittat på Fröken Julie. Och jag tänker ännu mer på manligt vs kvinnligt. Tar ett glas rött till. Har under hela stormen önskat att jag hade den fina att hålla i handen, istället höll jag hårt i en bag in box och försökte få alkoholen att inverka lugnande på mina nerver. Nu tog jag glas nummer sju. Typ. Och tänkte på hur kvinnlig jag är. Jag är ganska tjock. Just nu väldigt tjock och lite ful. Det är så jag ser mig i min spegel...Det gör mig mindre kvinnlig. Mindre attraktiv. Mindre av allt utom fett och kroppsligt kött.

Och på onsdag ska jag träffa honom igen. Och jag tänker att det kommer ju inte att undgå honom att jag tappat min kvinnlighet. Kommer han reagera på detta? Kommer han säga något? Kommer han i sin manshjärna tänka att hon är ingen snygg kvinna längre, jag drar nu? För visst hänger den första attraktionen på ytan? På hur man ser ut? Det är ju det vi faller för, eller hur? Det är så Simone tänkte, på skillnaden, och jag tänker att det inte borde vara så.

Jag tycker han är väldigt vacker. Men jag tror nog att hans hjärna är ännu vackrare. Det är därför jag litar på att han kommer tycka om mig vare sig jag väger 50 kg eller 75kg. För hjärnan och det faktum att vi existerar gör det så mycket enklare. Eller?

Att existera är det viktigaste. Kanske.

I alla tankar och inlåst med 52 tända ljus blev jag tokig och utmanade ödet genom att gå ner till piren. Kom på att det var längesen jag var där...Simone visade fortfarande lite krafter, men dom var döende. Och jag stod där och tänkte att blåser jag ner i havet kanske det helt enkelt bara var meningen att min existens skulle upphöra. Men jag kände bara havsstänk mot mitt ansikte, kyla och en jävla urblåsning av tankar. Ja, herrejävlar vad jag har saknat den totala urblåsningen. Och havets krafter. Ingen bestämmer över Moder Jord. Tack för det.

Nu sitter jag här med det sista, trettonde glaset rötjut i min hand och önskar mig själv en uns kärlek. Jag behöver det.

Och Lou Reed är död. Jävligt trist.

Musikalisk kuliss:  Lou Reed – Rock And Roll Heart

Fultänker pt II

Nej, ingen dejt i morgon heller. Min dopaminhalt rubbas, det är inte kul att vara kär längre, det är faktiskt bara jobbigt. Och jag tänker att det finns ju massor av barnvakter...snälla, kan han inte prioritera mig framför sina barn...bara för ett par timmar? Men det är sådana fultankar som får alla föräldrar att utbrista "Haha, det märks att du inte har några egna barn...idiot."

Och jag tänker fula tankar om tvåbarnsfarsan. Eller, för att var ärlig, om hans barn. Jag är banne mig svartsjuk på hans barn. Nu sitter jag här och skämmes ta mig fan. Tankar som aldrig får talas ut. Det enda jag ville ha var lite av hans tid. Men den dyrbara tiden läggs på viktigare saker. Som barn. Och jag kanske ska lägga min tid på annat än kärlek och dumheter. Antagligen passar vi inte alls ihop.

Men dopaminet, för i helvete. Det rusar runt och gör mig dum. Ge mig mer serotin och jag fixar det här oxå. Lägger ner, dels för att jag inte vill bli ett trånande patetiskt vrak, och dels för mitt schema de närmsta månaderna gör det omöjligt. Inte för mig, men för honom.

Fan.
Precis när jag upptäckte att jag kunde känna igen.
Fan.

Går tillbaka till min läkare. Hon har piller mot känslor, det vet jag. Och dom ska jag äta.

Fan.

Inaktivt läge aktiverat

Idag verkar jag bara gå runt i mitt röriga hem och dricka kaffe. Och röka i solen på balkongen. Det är en sådan dag helt enkelt. Man får ha det också.

Fultänker

Det finns saker jag tänker som jag aldrig skulle säga, det gäller nog för alla människor. Vårt fula ego speglar sig och man tänker något, och säger sen tvärtom. Inget konstigt med det, inget jag ska skämmas över. Förväntningar och en längtan som spricker främjar det. Han säger han är sjuk. Jag tänker att vill han verkligen är det skit samma. Jag säger Krya på dig :) . Han säger Tack bejbi. Jag tänker Fuck you. Och sluta kalla mig bejbi, jag är inte din bejbi, då hade du velat se mig. Han säger att han ska på middag. Någon annanstans. Jag tänker att nu passar det tydligen, för 12 timmar sen var du dödssjuk, antagligen mitt sällskap som inte passar herrn. Jag säger Ha en trevlig middag.

Och jag skäms. Över mig själv. Att jag ens tillåter mig själv att tänka så bittert, egoistiskt och självnedvärderande. Det är inte rättvist mot honom. Som jag har träffat fyra gånger, som jag inte känner, som har ett liv som räcker till för minst tre personer. Men som den kärlekskranka spillra jag är fultänker jag. Och det får stanna här.

Men faktum är att jag inte fått titta på det där härliga leendet på en månad. Har inte fått känna på hans hud, inte fått känna på någons hud alls. Och jag har fixat med mina turer, bytt och offrat tid hemifrån för att det ska vara så optimalt som möjligt för en dejt nr fem. Men nej. Gång på gång nej. På lördag kommer jag upp till stan på perfekt dejtingtid och har sovmorgon dagen efter. Säger han nej igen, så kommer jag fultänka så mycket att jag till slut tvingar mig att inte tänka på honom igen. Mitt känslocentra fixar inte mer trån, frustration och längtan, då återgår jag hellre till mitt känslolösa sexliv med små pojkar och låter drömmen om kärlek begravas. Det blir enklare så. Just nu är jag ju ändå bara förälskad i en bild av honom som jag själv har skapat i mitt huvud. För inte kan jag vara förälskad i en man jag träffat fyra berusade gånger. Nope, men någonting triggar han ju bevisligen igång.

Och egentligen tänker jag ju såhär för att jag gillar honom mycket. Jättemycket. Vill vara där han är. Så jag väljer att inte skämmas för mina fula tankar. Så länge jag inte gör om dom till ord bara.

Ska gå och lägga mig i min egen säng, i mitt egna hem, med en pälskille snart. Bara det är lycka i min arbetssituation idag. Och i morgon ska jag banne mig göra ägg med bacon till frukost. Det du!

En kärlekslåt från då: Sammy Davis Jr. – As Long As She Needs Me

Cancellerad.

Det var det. Hade sett fram emot och planerat något fint. Och så blir han sjuk. När jag är sjuk vill jag bli ompysslad, mest av allt av någon jag tycker om. (Även om det aldrig har hänt, har jag fantiserat om det) Men han vill ligga i sin icke-existerande soffa och inte ses.
Och den lilla osäkra klumpen som bor i min mage får vatten på sin kvarn och väser: "-haha, du blir lurad igen. Lika gott åt dig, du kommer aldrig duga som du är, klart han ställer in, han vill ju inte se dig, haha, vem skulle vilja det? Det enda han vill är att använda dig som sin spermabehållare, och det gör han när han känner för det."
Men min vän Logiken kommer in i spelet och slår på klumpen. Hårt."-Klart han vill träffa henne, hon är fantastisk. Man kan faktiskt inte hjälpa att man blir krasslig. Det kommer fler tillfällen!!"

Men visst är det tråkigt när man sett fram emot något som inte blir av. Två minuters besvikelsetårar, inte en sekund mer. Det har jag varken tid eller lust med. Känner mig ändå glad och tuff idag, oplanerad sovmorgon och kaffe på balkongen i solen i oktober. Slå det om du kan. Sämre start kan man få på sin arbetsdag.

Kenta Gustafsson – Just idag är jag stark

Nervöstoppar

Ensam oplanerad lördag spenderas vid datorn. Plötsligt ser jag mina hårtoppar, dom är så fruktansvärt slitna att jag blir nervös. Efter två flaskor cava beslutar jag mig för att klippa mig själv. Med kökssaxen. Bara lite. Det är jag däremot helt onervös inför.

Skulle bara...

Jag fick syn på lite smuts. Smutsen satt på en skåpslucka i köket. När jag skulle ta bort den såg jag att hyllan med tallrikar också var smutsig. Ut med tallrikarna. Sen såg jag att det var ganska oorganiserat. Ut med allt i det skåpet. Skura och organisera. Kom på att jag kanske skulle få bättre plats om jag flyttade över lite saker i det andra skåpet. Jorå, det var smuts där också. Ut med alla glas. Lika bra att flytta in lite saker från tredje skåpet i det andra....och, ja du fattar. Nu sitter jag här mitt i natten med massa udda porslin, saker som borde ha en partner osv. runt mig. Och jag som ska ställa klockan på sju. Kaos. Sådär lite lagom, för mycket, kaos iallafall.

Men jag skulle ju verkligen bara torka bort den där smutsfläcken...

Och samtidigt tänker jag att det är kanske detta jag behöver. En rejäl jävla utrensning. Rensa tankarna, rensa livet. Ena sekunden tjockdeppar jag och gråter. Nästa känner jag energi och glädje och en lust till livet som jag inte känt på ett tag. Anledningen är att jag har slutat med mina psyktabletter. Har inte sagt det till någon, bara gjort det för att kolla om jag funkar. Och jorå, visst svajjar det ibland, men att känna något igen är ju en fantastisk känsla. Samtidigt kommer utbrotten som på beställning. Men kanske kan jag leva med dom, så länge jag känner något? Frågan är bara om folk runtomkring mig kan det. Ska fortsätta rensa. Lite i skåpen, lite i mitt liv. Har börjat rensat bland mina FB-vänner. Det är en bra start.

Musikalisk kuliss: Black Rebel Motorcycle Club – Hate The Taste

Är som jag är.

Jag antar att jag är lite för på. Lite tjatig. Lite efterhängsen. Men det är bara för honom att ta. Jag är ju sån. Och det är ju dumt att försöka vara någon man inte är.

Vem vet, kanske han på något vis tycker det är lite gulligt med mina dagliga meddelanden. Han svarar ju iallafall. Eller så är han bara artig.

Jag var så förvirrad. Förlåt.

Är mellan mil och tid.

Idag gick jag på en k-brunn. Då sa jag hans namn högt.

Ibland känns det som om jag är fjorton år och förälskad i killen på gymnasiet. Att han är sådär snygg och cool och sexig och inte vet vem jag är. Det är väl pusslet som gör det. Att vi inte ses så ofta. En del folk säger att det är bra att man längtar, då blir det bättre när man väl ses. Jag tror en del folk inte vet vad dom pratar om.

Musikalisk kuliss: U2 – Desire

Ligg nr 4

Date fyra. Jag åkte tåg i tretton timmar, för en kväll på stan, och funderade på om det kunde uppfattas en aning desperat. Men jag kände ett behov av att träffa honom. Kanske för att jag inte gillar att skaffa mig en bild i mitt huvud av hur han är (underbar) utan för att fysiskt få känna hur han är (underbar). Så långt allt gott.

Och ligg nr 4 var precis så berusande bra som jag kände på ligg nr 2 och ligg nr 3. Vi ligger bra. OCH vi pratar bra. Inga pinsamma tystnader där inte. Bra mat, bra vin och järnet satt där det skulle. Mmmm, nog fan är jag förälskad. Men han är där jag inte är och jag är här. Förhoppningsvis kommer det att lösa sig, med en stor portion vilja, en del kärlek och lite jädraanamma. Och jag tänker inte spela spel iallafall. Bara vara sådär brutalt ärlig som jag är. Sen får vi se om han har sinnet för att klara det.


Musikalisk kuliss: Koko Taylor – What Kind Of Man Is This?

Att våga (vara tyst) eller inte.

Ibland vet man inte om man ska våga prata om saker. Man vågar inte ta i tråden så att säga. Som om orden skulle svalna så fort dom lämnar den 37-gradiga munnen. Det är så jag tänker om en del trappor. En sådan trappa man inte ska trilla i. För så fort tanken är där..., ja, då trillar man ju. Ibland känner man saker som man inte vill förstöra med ord. (Men i den bästa av världar talar man ju ändå..)

Min fotlänk från Indien ligger i hans lägenhet, i detta fallet glömd. Han kanske tror att den är lämnad, men den är helt ärligt glömd. Jag hoppas bara att länken inte har börjat håna honom ännu. Jag hoppas.

Jag misstänker ibland att det är den glömda länkens fel att han håller en restriktiv ton. Kanske hånar länkjäveln honom. Jag misstänker att anledningen till att han inte skickar sms först, utan mest svarar, beror på att han inte tänker så mycket på mig. Eller på att länken hånar honom. Det gör lite ont att han inte går runt och suger på mig som en karamell.

Jag frågar Frugan:
-Tja, vi tjejer håller ju alltid på med sällskapsspel...fast medans vi spelar Tur i Kärlek som dom jobbiga brudar vi är, tycker dom (vackra männen vi vill ha) om att leka Tysta Leken. Det är så det ska vara, Bella, inga konstigheter. Det ingår.
-Vaddå ingår! Jag gillar inte vilsenheten...
-Nä, det hade ju varit så mycket enklare om vi hade enats om Ryska Posten, så vi inte spelar olika menar jag. Då hade vi kunnat undvika massa missförstånd.
-Fan, fru, det är som om jag tvingas lyssna på hiphop om och om igen....jag fattar det inte. Spelet asså?
-Men spelar han? Han verkar ju vettig och bra?
-Jag vet inte. Men han är vettig. Jag har bara fått för mig att han inte är intresserad av mig....eller så är han det. Fan.
-Ja tror han är det.
-Tack.

Efter alla försök att inte bli galen för att han inte tänker på mig, misslyckas jag. Jag ser en grön online-prick. Japp, jorå, på Facebook. Och jag vill inte, men mina fingrar är på tangentbordet..."vad gör du, hur har din dag varit...blalalalaland." Samtidigt som jag funderar på om det är dagens teknik som har gjort mig till någon som är väldigt svår att tycka om? Jag är ju så impulsiv....därför är 'online' ett enkelt sätt för mig att förbli singel. För evigt. För det är ju så lätt att trycka på knapparna. Men vad är jag egentligen rädd för? På ärligt?

Jag vet inte, men jag är lite rädd för pusslet. Barnvecka, gigvecka, Köpenhamnsvecka. Jag i Båstad, han i stora staden. Är jag väldigt nära att säga till mig själv att 'det kommer aldrig funka med honom'? Jag vet inte var hans känslor, och min skräck börjar och slutar. Dom kloka säger att man ska ha tålamod. Men ibland hade det varit skönt att veta om tålamodet lönar sig. Att slippa leta upp resväskan från källarförrådet, packa, bara för att åka till Kastrup och få reda på att flyget är inställt.

Kanske ingen framtid kommer, men en sak vet jag; vi tillhör inte varandras förflutna. Som jag sa förut om trappan, tänker du att du ska trilla, gör du det. Ibland vågar jag tänka att han trillar i min trapp. Ibland vågar jag tänka att jag tar emot.

Musikalisk kuliss: Tina Turner – A Fool in Love

Hoppsan

Skickade ett sms när jag var full. Kl missinassen. Nu har jag snart gjort allt som jag sa att jag inte skulle göra.




Jag är en idiot.

After Work (i singularis)

Kommer hem. Drar på mig dom skönaste jeansen helt utan passform, öppnar en Bordeaux, skär upp lite ost och lutar mig tillbaka i soffan med Hittekatt på magen. Livet är bra...eller?

Såhär är det: Jag är singel, har en katt, bor i en 2-rummare, fyller 37 år om en dryg vecka. Det är ett problem i vår kultur. Något man kan driva med, något man kan skämta om. 
"-Tiden tickar..., höhö"
"-Om du skulle dö idag kommer din katt bli full, efter att ha ätit på dig i flera dagar. Han får säkert KOL oxå..., höhöhö."
"-Du kan väl jobba extra, du som inte varken har barn eller kille. Du som bara glassar runt där i Båstad,  och dricker champagne...höhöhö, eller vad ni nu gör där i överklassghettot, hö...hö"

Det drivs med mig om stressade äggstockar (hur mycket jag än hävdar att jag inte vill ha barn) och min knasiga Hittekatt-relation som substitut för riktig kärlek. Och jag får alltid tips om hur jag ska hitta någon att dela livet med. Älska dig själv så kommer kärleken direkt. Men du måste älska dig själv först. Häpp!!

Men det är inte det som är problemet. Jag har inga som helst svårigheter att leva med mig själv. När jag är själv asså. I ett förhållande däremot, då är det inte lika lätt. Det är fan aldrig en lugn stund i en relation. Vad jag kan komma ihåg, det var ju ett tag sen sist.

I ett förhållande testas ens personlighet hela tiden mot någon annans. Och min personlighet håller liksom aldrig. Alltid något fel (konstigt nog aldrig något fel på honom). Då ska det åtgärdas, bristerna i min personlighet, det försöker jag alltid för jag är jag. Och jag är kvinna. Och det är alltid jag och mina fel som är uppe på dagordningen. Det är alltid något knas. Så var det det då 1998. Och relationer är konstanta mot tid. Klart det är så i alla relationer, annars skulle inte dom stadgade tycka det var så kul med en stressad (fan, fatta jag jag har ingen barnönskan) äggstock och en 37-åring som pussar sin katt godnatt via telefon.

Och det blir en obehaglig ton vid frukosten. Som man tänker lösa när man kommer hem. Fast innerst inne tänker man nog lägga sig platt....för jag orkar inte bråka. Hela dagen analyserar man vad som gick fel klockan sju i morse. Och huvudet-som skulle användas till något viktigt-är upptaget med knas. Och man kollar sin telefon hela dagen, fullt medveten om att det suger all energi och livsglädje ur en. 

Det är detta jag säger till min kollega CoCo att jag vill tillbaka till. Och hon hejar på mig, för hon tillhör dom där få som är nyförälskad efter 17 år tillsammans med sin man. Lyckelig, på skånska. Soulmate på engelska.
-Tre dejter. Tre. TRE, säger jag
-Känner du dig singel?, frågar hon.
-Ja. Självklart är jag singel. Jag är ingen drömmare, stalker, vi har inte kommit så långt, vi vet inte ens när vi ska ses nästa gång. Hallå...3!
-Du lyssnar ju inte på orden jag säger...känner du dig som singel?
-..eh, vad menar du?
-Har du, eller har du haft viljan att ligga med någon annan sen ni träffades?
-Näää....aha, jag fattar vad du menar.
-Känner du dig fri och ledig och att det är du (och Hittekatt) mot världen?
-...tja jo ibland. Men för det mesta, nej...
-Har du, mot din vilja men med nyfikenhetens tvång, gått in på hemnet.se och kollat lägenheter i Stockholm?
-Hahaha, ja....det har jag, haha
-Då är du hans. Se nu till att han blir din också. För singel....det är du fan inte längre sweetie. Du är i gråzonen.
-Men han är en bra vän. Med fördelar... :)
-Bullshit!


Musikalisk kuliss: Bob Dylan – Worried Blues

Svänger runt. Tar höger.

Kanske är jag ute och felkör. Snekör.
Kanske är jag helt fel på det?
Kanske han bara gillar när jag suger av honom.
Kanske är jag där igen?
Kanske tog jag höger, för att följa en idiotisk magkänsla?
Kanske skulle kört rakt fram. Med skygglappar.

Kanske. Eller?

Kanske är jag på helt rätt väg. En kurvig sådan.
Kanske han gillar min mun även när det kommer ord ur den?
Kanske är jag på obeträdd mark.
Kanske magen har en poäng.
Kanske är han bara trött. Och tröttast.
Kanske har han rätt när han säger så.

Kanske.

Men han svarar ju så kort.
Men visst förstår jag att han är trött.
Men jag är ju en påträngande brudjävel.
Men det är ju för att jag vill vara där. Där han är.

Och när jag nästan är där han är, är han ändå inte där.
Och jag är kåt.
Och andra tänder inte mig, just nu.
Och jag känner mig...som en ljummen folköl. Pissig.
Och känslan av att kört fel. Fyllestyrt.

Ska inte vara såhär.
Ska inte tråna och feltänka.
Ska bara vara cool och oberörd. Avstängd.
Ska sluta tro att jag är värd honom. Är jag inte.
Ska bara äta mina balanserande kemikalier.
Ska bara fokusera.
Ska inte fantisera.
Ska bara svepa ett par glas.
Ska bara somna in i en drömlös sömn.
Ska bara vara grå. Ostimulerad. Enklast så.

Musikalisk kuliss: Big Mama Thornton – I Feel the Way I Feel

Torparbrud

Klockan är halv elva och jag säger godmorgon. Jag älskar att sova ut. Borde göra fint i mitt hem, det tänker jag inte göra. Tänker göra fint i torpet. Lugnet. Kanske hittar en kantarell eller två? Inte för att jag äter dom, men folk verkar bli så glada när jag ger bort dom. Tar med Tokige Nelson. Rensar tankar och flyr problem och nedvärderande självkänsla.

Musikalisk kuliss: Canned Heat – Going Up The Country

...men andas, kvinna.

På utsidan, sval och lugn. Vad kan gå fel? Mitt kaffebesök märker ingenting.
I mitt huvud snurrar en dynamo med 1000 varv per minut. Uppror. Allt kan gå fel.

Fan.

Äh...va fan.

Jag är ju bara som folk är mest.
Nu tar vi en tidig kväll, grönt te och en sallad, sa jag. Då.
Hej hallondaiquiri med en touch av svartpeppar, säger jag. Nu.

Och det finns mycket större problem än en mans kärlek, eller icke-kärlek, att fundera på, om man nu tvunget vill fundera på problem. I natt drömmer jag om att alla tigrar överlever oss grymma människor, och att jag någon gång nästa vecka, eller så, får trycka mina läppar mot hans.

Är vi överens om det?

Musikalisk kuliss: The Everly Brothers – All I Have To Do Is Dream 

Crazy girl.

Ja, jag håller på att bli tokig. Men jag har ju redan piller mot det. Så vad blir nästa steg?

Äh, sätter på lite mer kaffe.

Dag-tv och osäkerhet.

Ligger i sängen och dricker kaffe. Katt bredvid, Moulin Rouge på tv. Känner mig inte riktigt färdig med min semester. Men nu blir det sista helgen, inget att lägga negativ energi på,  bara att acceptera.
Fördelen med att börja jobba blir väl att jag inte kan fundera så mycket. Över mig, över han, vad vill jag? Vad gör han? Tänker han på mig...lite innan han somnar kanske? Eller är jag fel på det? Är jag bara en fling? Var det lite mycket vin, där senast? Pratade jag för mycket, och för snabbt igen? Fan, han gör mig så nervös.

Träffade Stora E i storstan. Velvet Underground-tribute. Grym konsert. Rösterna...stämningen....
Och han tycker ju om mig. Stora E asså. Han säger att det kommer bli bra, att jag blir lycklig, ett tag iaf, med den här snubben. Att vi båda styrs av Merkurius. Att han aldrig sett sån glöd i mina ögon när jag pratar om någon. Om honom med glittrande ögon. Att jag, om någon, förtjänar lite kärlek.  Han säger sånt. Och jag vill tro på orden. Han ger mig en stor, varm kram. En puss i pannan och jag känner mig som vanligt stark och trygg. Mindre nervös.

Sätter på lite mer kaffe. Stoppar impulsen att skicka ett sms. Tänker att det är alltid jag som skickar meddelande först. Känns som det kan uppfattas desperat, som en påflugen brudjävel....eller så är han bara man. Dom tänker inte på sånt kanske. Dom tänker inte som vi brudar.

Vad händer?

Vill till stora stan igen. Vill. Åh kära mig vad jag vill. Vill känna hans tunga, vill leka med hans hud. Vill diskutera särskrivning och titta i hans ögon. Vill, vill, vill, mmmm (skrattar).

Förstå mig rätt, självklart tar jag det som det kommer, tar det (typ) lugnt och det har inte pratats om någon som helst gemensam framtidsväg. Men...i mitt huvud...vill. Han påverkar mig på så många plan. Han attraherar mig så som jag inte kan komma ihåg att jag attraherats förut. Tillåme Messi-trånet bleknar. Men det var ju mest obesvarat, jobbigt och....tja. Såhär retrospektivt väldigt mycket slösad energi. I motsats till nu där hans kuk ger mig energi. Hans ord ger mig energi. Och när han ler....ahh.

Han har lite tandsten, precis som jag.
Han dricker öl, precis som jag.
Han glittrar, precis som jag.

Och i morse spelades det lite gitarr för mig. Och jag var sådär naken, pirrig och lycklig. Tror aldrig någon spelat gitarr för bara mig. Bara lilla mig.

Håll i tummen, jag kommer köra!


Musikalisk kuliss: Little Charlie & The Nightcats – You Got Your Hooks In Me

Stukad.

Jag borde lära mig när nog är nog. Det kommer jag aldrig göra. Stukade foten och stukade självkänslan. Tappade bort både handduk och skor. Jag skäms, över mig själv och över min karaktär. Och i morgon åker jag till stan, den stora, för att möta han som inte har sett hur stukad jag kan vara. Ännu.

Jag är nervös. Eller pirrig i kroppen. Jag kan inte riktigt skilja på känslan. Mina händer skakar, men kör med mantrat: "Det kommer gå bra, det kommer vara fantastiskt trevligt." Punkt.

"....det är det jag stör mig på hos dig..."

Det är så oförklarligt, samtidigt som jag är bra på ord, men detta kan jag inte sätta ord på. Jag söker och söker i ordbanken, men känslan är övermäktig orden. Chatt på facebook liksom....men han stavar alla orden rätt, det är viktigt. Han vill kännas på. Det är också viktigt. Och jag vill känna på honom, det är nästan ännu viktigare, längtar efter hans kontakt...ordkontakt, hudkontakt, ögonkontakt, läppkontakt och snoppkontakt.

När det gäller honom är jag fullständigt kontaktbar.

Kattvik kontaktade mig via sms ikväll...jag bjöd honom på lite vin, vi flyttade ut på balkongen så inte Hitte skulle döda honom....och självklart ville Kattvik, denna underbara Jared-kopia som jag inte ens förtjänar, ha snoppkontakt. Och helt plötsligt tänkte jag på honom som vi inte döpt ännu, och jag sa:
"-Ett par glas vin till du vackra, det är allt du får i kväll..."
"-Menar du allvar?"
"-Som jag sa innan du kom hit, inge sex, bara bra musik och vin, min vän..."
"-Jamen...jag fattade inte...eller ville kanske inte fatta...."
"-Men du fattar nu, eller?"
"-Självklart fattar jag....men jag har aldrig sett dig.....såhär."
"-Såhär?"
"-Ja..dumkär..."
"-Nää...det är det få som har gjort...."
"-Menar du verkligen allvar....det har du ju aldrig gjort förut. Inte ligga....ens lite?"
"-Inte ens lite. Men jag gillar dig ändå..."
"Ja...men....."
"-Man saknar inte kossan..etc etc...."
"-Sant. Men jag kommer sakna dig."
"-Det är det många småsnoppar som kommer göra...."
"-En enda killes snopp asså?"
"-Japp, the real deal..."
"-Man får gratulera, bruden....gratulera."
"-Tack."
"-Bra vin btw...."
"-Jag vet.
"-....och bra musik...."
"-...jag håller vad jag lovar..."
"-Jag vet, det är det jag stör mig på hos dig."

Musikalisk kuliss: Neil Diamond – Girl You'll Be A Woman Soon

Hemma var det så samba-tyst.

Orden som formar världen. Kommer de med trumvirvlar? Passar de att huggas i sten eller sy i stjälkstygn?

Knappast.

De låter såhär:
-Mäh, ta mina nycklar och åk hem till mig och starta grillen. Jag kommer när jag slutat, typ vid sju. Ja, just det, ta med nått bra fylle oxå....en Bordeaux eller en Barolo hade passat bra....eller kanske ett par, tre av varje...ses sen.

Orden är min systers och vi satt där, mitt på landet med bra mat, bra fylle och gott sällskap. Det är ord som de som förgyller vardagen, som kan få den tråkigaste vardag guldkantad.
Och diskussionerna är så bra att jag skrattar med hela mitt hjärta. Och skämten är så låga att jag skrattar med den andra delen av hela mitt hjärta.

"Jag ifrågasätter inte att vi lever i ett patriarkat. Men det finns feministiska dogmer jag vill ifrågasätta"

"-Ska det va kvitto till det?
-Det kvittar."

Det är de orden som formar världen. Högt och lågt, kärlek och distans. Älskar dom allihopa. Min fru och mina systrar, och orden som kommer ur deras munnar. De som formar världen.

Musikalisk kuliss:  Simone – Feeling Good

Säg inget....

....men jag gillar honom. Väldigt mycket. Han är precis som jag, fast tvärtom. Och när jag lägger mig i natt kommer han vara där, i min fantasi. När jag la mig igår var han där, i min verklighet. Hud å glittrande ögon. Fantastiska ögon. Heterokromiska ögon. Eller i alla fall partiell heterokromi. Kanske de vackraste jag sett. Kanske tycker jag så för att dom gillade att titta på mig. Mina ögon gillar honom.

Musikalisk kuliss: John Mayall & The Bluesbreakers – I Can Quit You Baby

Ehh...nä, jag tänker inte på honom.

-Du har Bus i ögonen.
-Närdå? Nu?
-Ja, när du tänker på honom...
-Jag tänker inte på honom.
-Gör du visst. Jag känner dig remember?
-...ok, jag vill lära känna honom.
-Du vill busa.
-Det med.

Shake it baby

Idag är jag nervöst lagd. Skakar i kroppen. Vill köra bil, men bara tanken får mig att sluta andas. Det är synd att jag är såhär. För jag vill ju inte hindras i min lust att göra saker egentligen. Men hjärnspöken och knas är mina ovänner, som har flyttat in i min kropp. Ingen Anticimex i världen kan köra ut dom. Tyvärr.

Kuliss: Baby Woodrose – Third Eye Surgery

v 28 Båstad

På gatan utanför, ett konstant bakgrundsljud....untz untz untz untz UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ. "-Aaaammen, va fan, koooom igeeeeen!!!!" "-Bruuuuudar, vill ni efterfeeestaaa??"

Glaskross och kräks.
Urin och skrik.
Gråt och slagsmål.

Varenda
jävla
natt
i
två
veckor.

Och någon som hällt en liter youghurt över min bil. Och någon som däckat utanför porten, så dörren inte gick att öppna. Ja, det pågår tydligen en tennisturnering också...

I min lägenhet, ett glas rosé. Ett.
Tröttheten, oron och ett medvetande om att det går över. Kanske.
Får en kärleksfull tass.
Blundar och försöker slappna av.

Beethoven – Beethoven - Sonata Pathetique

.....och i bakrunden hörs untz untz, "-mäh guuuuu, det menar du inteeee. Asså han ääääär sååå snyyyygg....berättade jag om igår...."

Nä, det gjorde du inte. Inte hos mig. Du försvinner nu.
Korkade brud.

Reklamation

Jag har tagit hem en modetidning innehållandes massa reklam från jobbet. Jag har tittat på en porrfilm. Och när porrfilmen blev ytlig bläddrade jag i tidningen. Och det slog mig. Denna reklamen är ju tagen direkt från porrfilmens värld. Och jag kände mig lite lurad. För visst vet jag att sex säljer, men har aldrig tittat riktigt ordentligt på bilderna. För visst har jag strötittat på porr för att få tiden att gå ibland, men jag har aldrig riktigt tittat.

Sisley Reklam

Porr

Clinique reklam

Porr

American apparel reklam

Porr

Vad vill jag ha sagt med detta då? Jag vet inte riktigt, men känslan av att vara förbrukad, 37 år och i förnekelse.. Inte på riktigt längre. Att en kvinna ska vara 17 år.

Ung och rå.

Kan det vara så att tonårstjejen är den som inte skrämmer skiten ur männen, den som dom fortfarande får dominera? Kvinnan ses som ett hot, och istället för att åtrå en tänkande, intellektuell och mogen kvinna så söks barndom, recession, infantilisering, en yngre kopia som en flickväns lillasyster.

Ung och rå.

För det är ju så det ser ut, där i reklamen. Och vi kvinnor är i allra högsta grad delaktiga i detta.
Men visst verkar det som att samhället (kvinnor och män) som tilltalas av reklam, förutsätter att vuxna heterosexuella män (om vi nu förutsätter att porrens största konsumenter är just dessa) åtrår docklika oskulder och inte alls småplufsiga, starka, tänkande kvinnor som jag med lite mustasch, ärr och pigmetfläckar på ryggen.

Reklam verkar genom oss. Alla. De har sökt inspiration från en av våra mest problematiska industrier, rent strukturellt. De ger oss ytterligare ett lager av säljbarhet.

Ung och rå.

Och i grund och botten är det helt ok med mig, jag köper detta. Men insikten om att jag inte sett sambandet så klart och tydligt förut ger mig en bitter eftersmak. En smak av att jag har lurat mig själv. Har jag köpt reklamen, och tror att det där är ju jag, den där lolitan? Om jag bara använder Clinique?

Själv kommer jag på mig själv att fantisera om en äldre, lite småplufsig man, med en helt normal och skön kuk samtidigt som porrfilmens gigantiska kukar ångar på. Men jag ser dom inte längre, jag ser bara en man jag vill se igen. Och igen. På riktigt. Och i min fantasi ligger han med mig om och om igen, fastän fiffi är orakad och jag har en finne på hakan.

Ibland är det bra att stanna i fantasin.

Rollin' like a stone

Det rullar liksom bara på, och jag tycker väl mycket, och inget om det. Löser mina lediga dagar med vin å cigg. Jag är fullständigt medveten om att det är fel sätt att dämpa ångesten på, men just nu får det vara så...lite destruktivt å jävligt. Lite rock'n'roll, låt det rulla....tar tag i saker sen, det måste jag ju.

Ja, just det, har ju fått en crush på Tig i Sons Of Anarchy...gillar tv-fantasier, haha. Det är honom jag tar med mig in sängen nuförtiden. En Riktig Man.

Musikalisk kuliss: Scott H. Biram – Still Drunk, Still Crazy, Still Blue

Snurrar ut och in i tanken.

...och ett par timmar senare var det inte så enkelt, fritt och skönt med ensamheten. Tankarna flyger, jag har ju det så bra. Men. But. Pourquoi. 

Vad fan är det vi söker? Närhet, känsla, ett sms-svar, mättnad, kärlek?

Kanske vi bara behöver vara lite osminkade, och ärliga. Kanske behöver jag känna mig mer fri. Jag är fri, men känslan av frihet finns inte där. Om vi vill stå emot de krafter som hotar att trycka ner intellektuell frihet måste vi göra klart för oss vad som står på spel. Utan sådan frihet hade det inte funnits någon Shakespeare, ingen Goethe, ingen Newton. Dylan hade aldrig vunnit mark och Stanley Kubrick hade aldrig fått göra film. Jag hade gift mig med min första kille och vi hade bott där i huset, med barn och trassel i hörnen.

Att känna sig fri är inte enkelt, men friheten hade aldrig varit åtråvärd om inte komplikationer hade hindrat, hjärnspöken och knas. Vi kan bränna så mycket bilar vi vill i Husby, men känslan, den känslan, kan vi bara uppnå inom oss. Och det är exakt där jag måste börja...innan min ålder kommer ikapp mig.

Musikalisk kuliss: Lou Reed – Perfect Day

Klockan 22.22

Lagar mat, jättegod mat. Har mysigt, men kommer hela tiden på mig med att inte känna mig med. Det är nog bara jag och mina hjärnspöken. Men vi är inte på samma ställen i livet, jag och mina vänner. Det var så mycket enklare när alla var singlar, och fast jag vill att det är en myt så måste jag erkänna att det är en realitet. Tjejer i seriöst förhållande blir....tråkiga. Vänner i seriösa förhållanden förändras, och det är nog bara så det ska vara. Men det lämnar mig lite...vemodigt utanför. Jag känner mig misslyckad.

-Vad har du på halsen, människa!!
-Haha, ja just det. Det är ett klassiskt sugmärke....kan man tydligen få även vid 37 års ålder...haha (ekar illa, illa)
-Men va fan, vem var det nu då?
-Äsch, en full Dante. Jag var oxå det...full asså.
-På en måndag?
-Ja, jag har ju semester, och det var Slappe-premiär...
-Suck...du är hopplös, har ni förresten hört om det där företaget som odlar genmodifierad majs och vill förbjuda naturlig odling i Europa?

(-Så hade det inte låtit för sex månader sen, tänker jag och svarar, -Nähä, snälla berätta!!! med sarkasm som inte går fram...)
Försöker berätta om en tyska som är expert på analmassage på män. Tystnad. Förr kunde vi prata sex öppet och med skratt, vad har du testat och skulle du kunna slicka en killes rövhål? Men det är tydligen stor skillnad på en kille och min kille. Nu verkar alla gilla missionären, tack och hej. Jag hoppas det inte är så för dom i verkligheten....att det ska visas på en bra image bara.

Och samtidigt som jag tar en djup klunk vin sippar dom lite på sin Äpplemust från Kivik, pratar om någon skolpjäs som deras killes son uppfört och säger saker som -Nähä, det är en dag i morgon också, jag måste hem... -Ja, jag ska bara dricka upp mitt (koffeinfria) te...

Och själv kan jag inte komma ihåg när en god middag slutade före 22.00. Men det är väl så vi ska ha det nuförtiden.

Jag är Bella, 37 år, två sugmärken på halsen efter ett three-night-stand, träningsvärk av sexet, smått berusad och med en jävla massa rock'n'roll kvar att leverera. Tänker fortfarande på kukar när folk pratar om majskolvar och skrattar högt mycket högre än vad som är socialt accepterat. Det är jag stolt över.

Musikalisk kuliss:The Rolling Stones – Paint It Black - Live - 2009 Re-Mastered Digital Version

Will you lay me down...

Det rullar runt, som om jag inte visste det. Det snurrar, precis som det gjort förut. Och dom säger att det kommer, snart. Friden, lugnet och kärleken till livet, ha bara lite t å l a m o d. Och jag låg där i min säng, tillfredställd och en aning förvirrad. Mr T sa;

-Ska vi byta nummer?
-Nje, sa jag, nä det känns onödigt.
-Vad menar du?
-Asså, jag är ingen trevlig människa när du lär känna mig...och definitivt inget flickvänsämne. Du vet, borta mycket i jobb å så...
-Ehh..ok.
-Men underbart att träffa dig.
-Detsamma...meh..
-Nej

Och helt plötsligt slog det mig att jag tar ju inte ens chansen när den kommer. För jag har fokus på en man på ett foto som är taget för längesen. Där han ser otrasslad och fin ut.
Och han...är inte så 'in to me'. Då borde han hört av sig.

Dagen efter insåg jag mitt misstag och försökte söka Mr T från Malmö på vilda webben utan resultat. Så enkelt att vara fylledagenefterklok. Nu lägger vi det åt sidan. Jag har ju iaf fått ligga. Bra. Nu ska jag ligga ner mer. I min säng. Ensam, men sovandes.

Musikalisk kuliss: Black Rebel Motorcycle Club – River Styx

Cirkulation.

-Ringde du honom?
-Jag skickade ett mess...
-..och?
-Han svarade inte.
-Men skicka igen då? Eller ring?
-Nej. Är han intresserad är han. Men det är han inte.
-Hur vet du det?
-Annars skulle han väl svarat.
-Han kanske gjorde något annat.
-Skit samma, jag är väl helt enkelt inte tillräckligt intressant.
-Du är intressant!!
-Jag vet. Och du vet. Men det vet ju inte han.
-Men om ni träffas så kommer han ju också veta det.
-Men nu träffas vi inte.
-Du kanske ska ringa honom...
-Jag skickade ju ett mess sa jag ju.


Musikalisk kuliss:  Hendrix – Hey Gypsy Boy

Get a grip. (Ta en grep å börja hysta)

Känner att jag har tappat något. Något odefinierbart. Något som fanns, en känsla, en värme och något självklart. Jag förstod inte att jag hade det då, men nu är det, som jag inte riktigt vet vad det är, borta. Vi träffades, och nu kanske jag får gå tillbaka, plocka upp och ge bort det jag hade.

Frugan har skaffat sig nya saker. Pojkvän. Och kanske ny fru. Jag kanske också borde våga. Våga säga:
"-Du, hej! Jag gillar hänga med dig, vill du hänga med mig?"

Men modet sviker och jag fastnar i fula, odefinierade tankar.
Bara att ta tag i det och inte fundera mer. Jag bestämmer över min egen lycka...jorå, så är det faktiskt.

Musikalisk kuliss: Electric Boys – Captain Of My Soul

Limited.

-Du går runt och småler. Det är lite läskigt, säger hon
-Jag vet, svarar jag
-Varför?
-Jag vet inte. Jag kanske är lite vårkär. Småkär. Lite okoncentrerad på nuet, mer i min fantasi.
-Räcker det inte med att du tittar på Sagan Om Ringen-filmerna?
-Äh, det spelar ändå ingen roll, varför skulle han vara intresserad av mig, jag är långt ifrån perfekt.
-Nä, men du är ju i alla fall limited edition...

En bild säger mer än tusen ord...

...eller? Jag sitter och tittar på en bild. På en man. Han är sådär vacker med karaktär. Han ser så obekymrad ut och i sitt rätta element. Han verkar nöjd. Och bilden andas sommar och kärlek till livet. Den är något år gammal och jag funderar på om han fortfarande är sådär otrasslig. Jag försöker hitta en bild där jag ser otrasslig ut och i en bekväm situation. Jag verkar inte vara en sådan person.

Men om Herr Glad och Fröken Blasé träffas, kommer jag se annorlunda ut då? Kommer jag trassla ut lite? Och kommer jag trassla och rufsa till i hans rätta element? För jag ska försöka att träffa honom igen och på något vackert sätt snirkla in mitt frustrerade sinne i hans. Om jag vågar. 

Och jag ska inte tjata.

Och jag ska inte vara sådär högljudd och full.

Och jag ska hålla käften om jag inte har något smart eller snällt att säga. Inte bitter.

Och jag ska inte skicka sms kl 04.36 på morgonen.

Och i något framtida familjealbum kanske det finns en bild på två vackra karaktärer som andas kärlek. Till livet och till varandra. En blick som säger: "Jag är hemma nu..." 

Jag ska ha detta som ett delmål på vägen mot döden. 

Musikalisk kuliss: Percy Mayfield – Two Hearts Are Greater Than One

Par i öl.

Han säger att han har två öl. "en till dig, en till mig". Vi delar lika, han är i ett bra flöde i sitt arbetsliv, det ger honom styrka. Min Vän. Min fina underbara bara vara. Vän. Vi höll om varandra hårt, länge, länge. Det är så skönt att veta att...vad som än händer finns Min Vän. Och vi behöver hålla hårt i varandra, som en påminnelse till allt annat som vi släpper för lätt. 

Han vill att jag ska sova hud mot hud. Det vill jag också, men gör det inte. Hudtillgänglighet gör mig sentimental. Och jag vill inte lösa mina problem med sex. För det är det han kommer försöka ha. Och jag kommer kapitulera. Vi är så lika där. Båda utnyttjar sex som en självbekräftelse, något man gör för sitt ego. Vi gör med varandra, det vi vill göra med någon annan. I brist på, och i överflöd.

När jag vaknar kommer jag ha en svag doft av tequila sipprandes ur min hud. För det är det jag dricker för att få stopp på tankarna. Nu vill jag dricka så mycket tequila att jag blir lesbisk. 

Och mina tankar för mig hela tiden till en man. En annan man, en som jag inte ens vågar chansa på. Förutsätter att han inte tänker på mig. Varför skulle han? 

Musikalisk kuliss: The Korgis – Everybody's Got To Learn Sometime (Re-Recorded Version)

Nattradio

Inte så dumt för oss som inte kan sova så bra.

Blues (å V.T)

Lyssnar på blues och dricker vodka tonics. Sådär på en tisdag. Mitt i natten. Jag är banne mig inte en medel-svensson. Vad det nu är....

Musikalisk kuliss: Percy Mayfield – My Blues

Åland.

Messi och nya flickvännen var med. Jag är tagen ur tjänst.

Frågan är om man får ta sig ur tjänst pga hjärteont...

Krash pt III

Och precis när jag trodde allt var på väg att lösa sig, att jag fungerade, så trillade jag ner i hålan igen. Insikter om hur värdelös och dum jag är. En vilja att vilja lämna in, känslan av att vara överflödig och ensam. Svettas och gråter över ingenting. Går runt som en zombie, fastän jag vet vad jag ska göra. Jag gör bara inte det. Måsten och klump i halsen. Jag tror jag kommer dö.

Fast logiken säger att det inte är så.

Glömde.

Jag glömde min fina sjal hos Kattvik. Den vill jag ha.
Jag glömde hur man beter sig när man är borta.
Jag glömde inte att Fernet är gott.
Jag glömde att man blir full av det.

Jag glömde att vakna i morse. Stress och försening.
Jag glömde hur gott det var med semla. (Det tog jag igen senare)
Jag glömde le.
Jag har glömt mina franska verb.

Brrr..å rutiner.

Det snöar lite väl onödigt mycket. Längtar till sol och värme, jag kommer idag hamna i ett kallt Stockholm istället. Vem fan säger att livet är rättvist...

Men kaffet är varmt i alla fall.  Det brukar det vara.
Och visst har jag varma vänner. Som det ska vara.

Gånger två.

Har haft besök av Stora E. Två gånger på en helg. Han gör mig glad. Eller snarare gladare.  Vin å skitsnack. Sköna enkla samspråk. Ingen press på att vara vacker, ingen press på att vara sådär trevlig. Bara vara.

Vi tittade på Äta Sova Dö. Då försvann ångesten för ett tag. Det enkla livet.

"...vill vara singel ett tag."

Min vän säger att han vill vara singel ett tag. Att han behöver vara singel ett tag. Jag försöker förstå. Menar han att han vill/behöver ligga med andra, lite tillfälligt sex som inte leder till monogami? Eller menar han att han inte vill vara i den existerande relationen? Jag föreställer mig att det inte är helt självklart att veta vad han ska göra om han vill ha sex med nya personer om han lämnat en lång monogam situation bakom sig. Som han i och för sig inte har gjort. Ännu. Kanske gör han det aldrig.

Hur man organiserar sina sexuella relationer, eller icke-relationer, är upp till sig själv. Det är ju tråkigt för mig att en man som jag bevisligen tycker om sexuellt plötsligt går in i en monogam relation med någon annan. Men det är sånt man får räkna med händer. (Söder-sms)

Men min väns ord stör mig lite. Om, och detta är ett stort om, han lämnar sin exklusiva (vad hon vet) flickvän....räknar han med att ha sex med mig (igen) då? Vill jag verkligen det? Just nu är jag ju svältfödd på allt som innefattar hud, åtrå, sperma på magen och allt det där andra som innebär sexualitet. Att sitta hemma och hoppas på att någon ska komma förbi med sitt könsorgan är väl att hoppas på för mycket. Men ändå, gjorde han det, på ett diskret sätt? Kom förbi med sitt potentiella könsorgan och erbjöd mig en sexuell relation i någon form av framtid? Jag kanske tänker helt fel. Jag kanske stör mig på ord som jag läser in, som inte finns där. Han kanske bara behöver vara singel ett tag. Utan sex. Utan förhållande. Utan tjej.

Ungefär som jag. Fast utan kille. Skillnaden är väl att jag varit det i 13 år.

Sjukling

Nionde dygnet i sängen. Tjoho. Jag vill bara skjuta av mitt huvud, resten av kroppen funkar. Kommer ihåg att jag varit sjuk såhär länge en gång förut. Saker jag gör är att äta nyponsoppa med glass, ha koll på resultatlistan i Tour de Ski, spelar Monopol och har maratonsessioner av Hell on Wheels. Sista avsnittet snart och det känns nästan lite vemodigt att titta. Drar på det.

Tänker att det var tuffare där och då. Där fanns fan ingen nyponsoppa. Där drog man ut en pistolkula med tänderna, hällde lite whisky på såret, resten i kroppen och fortsatte jobba. Hell yeah.

Det gör inte jag. Jag tycker det är lite typiskt att det

fastnat ett granbarr i mina fluffiga innetofflor.

Men jag luktar nog som dom.

Dom svettiga männen.

Eller som tofflorna.

Pust. Host. Aj.

Dag sju i sjuksängen och jag är så trött på detta. Värk, svett, törst och man är aldrig så i behov av en pojkvän som när man är sjuk. Känner mig som den ensamaste Lilla My i hela världen.

Har fått endast ett sms i mitt sängläge, tänkte jaaa, någon tycker synd om mig :) Öppnar och läser: "Gott och blivit seriös med en underbar flickvän nu :) Ha det så bra :) Kram" (och ja, han skrev gott istället för gått) Vem det var ifrån? Söder. Men herregud människa, jag har förstått att du inte är intresserad, jag är inte korkad, men vad ska jag med den informationen till? Jag har inte ringt, jag har inte smsat, jag har inte hälsat på dig på ditt jobb, ingenting. Så....var kom det ifrån?

Män är mycket märkliga. Människor är märkliga. Så, var nu lite mänsklig och tyck synd om mig. Väntar fortfarande på att kunna gå utanför min dörr för första gången i år. Sjuka suger.

Halsfluss

Vårdguiden säger: 
"En infektion orsakad av bakterier (vanligen streptokocker grupp A, i mera sällsynta fall är det virusbaserade Epstein-Barr) ger akut insättande halsont, hög feber och inga associerade förkylningssymptom. "

Jag säger:
"Ett helvete som Dantes Inferno kan liknas vid en liten rökpaus i parken en vacker sommardag, i jämförelse med vart jag har varit dom sista dagarna."

Fy fan för denna sjukdom. Idag står jag på benen, luktar ammoniak och kan äta tunnbröd. Stora förbättringar. Resterna av nyårsmiddagen med bästa Virr står fortfarande på bord och vask, men det blir en senare sak. Försöker räkna på fingrarna hur länge jag har legat i min säng, men kan inte reda ut det. Får kolla på datorn vilket datum det är och konstaterar att det har känns som en evighet. Evighet i detta fallet verkar vara tre dygn.

Idag är dagen då jag ska försöka gå till en doktor. Kanske. Annars blir det imorgon.

Gott Nytt År, my ass. Siktar på ett Gott Senare År.