Såhär är det: Jag är singel, har en katt, bor i en 2-rummare, fyller 37 år om en dryg vecka. Det är ett problem i vår kultur. Något man kan driva med, något man kan skämta om.
"-Tiden tickar..., höhö"
"-Om du skulle dö idag kommer din katt bli full, efter att ha ätit på dig i flera dagar. Han får säkert KOL oxå..., höhöhö."
"-Du kan väl jobba extra, du som inte varken har barn eller kille. Du som bara glassar runt där i Båstad, och dricker champagne...höhöhö, eller vad ni nu gör där i överklassghettot, hö...hö"
Det drivs med mig om stressade äggstockar (hur mycket jag än hävdar att jag inte vill ha barn) och min knasiga Hittekatt-relation som substitut för riktig kärlek. Och jag får alltid tips om hur jag ska hitta någon att dela livet med. Älska dig själv så kommer kärleken direkt. Men du måste älska dig själv först. Häpp!!
Men det är inte det som är problemet. Jag har inga som helst svårigheter att leva med mig själv. När jag är själv asså. I ett förhållande däremot, då är det inte lika lätt. Det är fan aldrig en lugn stund i en relation. Vad jag kan komma ihåg, det var ju ett tag sen sist.
I ett förhållande testas ens personlighet hela tiden mot någon annans. Och min personlighet håller liksom aldrig. Alltid något fel (konstigt nog aldrig något fel på honom). Då ska det åtgärdas, bristerna i min personlighet, det försöker jag alltid för jag är jag. Och jag är kvinna. Och det är alltid jag och mina fel som är uppe på dagordningen. Det är alltid något knas. Så var det det då 1998. Och relationer är konstanta mot tid. Klart det är så i alla relationer, annars skulle inte dom stadgade tycka det var så kul med en stressad (fan, fatta jag jag har ingen barnönskan) äggstock och en 37-åring som pussar sin katt godnatt via telefon.
Och det blir en obehaglig ton vid frukosten. Som man tänker lösa när man kommer hem. Fast innerst inne tänker man nog lägga sig platt....för jag orkar inte bråka. Hela dagen analyserar man vad som gick fel klockan sju i morse. Och huvudet-som skulle användas till något viktigt-är upptaget med knas. Och man kollar sin telefon hela dagen, fullt medveten om att det suger all energi och livsglädje ur en.
Det är detta jag säger till min kollega CoCo att jag vill tillbaka till. Och hon hejar på mig, för hon tillhör dom där få som är nyförälskad efter 17 år tillsammans med sin man. Lyckelig, på skånska. Soulmate på engelska.
-Tre dejter. Tre. TRE, säger jag
-Känner du dig singel?, frågar hon.
-Ja. Självklart är jag singel. Jag är ingen drömmare, stalker, vi har inte kommit så långt, vi vet inte ens när vi ska ses nästa gång. Hallå...3!
-Du lyssnar ju inte på orden jag säger...känner du dig som singel?
-..eh, vad menar du?
-Har du, eller har du haft viljan att ligga med någon annan sen ni träffades?
-Näää....aha, jag fattar vad du menar.
-Känner du dig fri och ledig och att det är du (och Hittekatt) mot världen?
-...tja jo ibland. Men för det mesta, nej...
-Har du, mot din vilja men med nyfikenhetens tvång, gått in på hemnet.se och kollat lägenheter i Stockholm?
-Hahaha, ja....det har jag, haha
-Då är du hans. Se nu till att han blir din också. För singel....det är du fan inte längre sweetie. Du är i gråzonen.
-Men han är en bra vän. Med fördelar... :)
-Bullshit!
Musikalisk kuliss: Bob Dylan – Worried Blues
I ett förhållande testas ens personlighet hela tiden mot någon annans. Och min personlighet håller liksom aldrig. Alltid något fel (konstigt nog aldrig något fel på honom). Då ska det åtgärdas, bristerna i min personlighet, det försöker jag alltid för jag är jag. Och jag är kvinna. Och det är alltid jag och mina fel som är uppe på dagordningen. Det är alltid något knas. Så var det det då 1998. Och relationer är konstanta mot tid. Klart det är så i alla relationer, annars skulle inte dom stadgade tycka det var så kul med en stressad (fan, fatta jag jag har ingen barnönskan) äggstock och en 37-åring som pussar sin katt godnatt via telefon.
Och det blir en obehaglig ton vid frukosten. Som man tänker lösa när man kommer hem. Fast innerst inne tänker man nog lägga sig platt....för jag orkar inte bråka. Hela dagen analyserar man vad som gick fel klockan sju i morse. Och huvudet-som skulle användas till något viktigt-är upptaget med knas. Och man kollar sin telefon hela dagen, fullt medveten om att det suger all energi och livsglädje ur en.
Det är detta jag säger till min kollega CoCo att jag vill tillbaka till. Och hon hejar på mig, för hon tillhör dom där få som är nyförälskad efter 17 år tillsammans med sin man. Lyckelig, på skånska. Soulmate på engelska.
-Tre dejter. Tre. TRE, säger jag
-Känner du dig singel?, frågar hon.
-Ja. Självklart är jag singel. Jag är ingen drömmare, stalker, vi har inte kommit så långt, vi vet inte ens när vi ska ses nästa gång. Hallå...3!
-Du lyssnar ju inte på orden jag säger...känner du dig som singel?
-..eh, vad menar du?
-Har du, eller har du haft viljan att ligga med någon annan sen ni träffades?
-Näää....aha, jag fattar vad du menar.
-Känner du dig fri och ledig och att det är du (och Hittekatt) mot världen?
-...tja jo ibland. Men för det mesta, nej...
-Har du, mot din vilja men med nyfikenhetens tvång, gått in på hemnet.se och kollat lägenheter i Stockholm?
-Hahaha, ja....det har jag, haha
-Då är du hans. Se nu till att han blir din också. För singel....det är du fan inte längre sweetie. Du är i gråzonen.
-Men han är en bra vän. Med fördelar... :)
-Bullshit!
Musikalisk kuliss: Bob Dylan – Worried Blues
