Don't you wanna go down.

Biter ner mina naglar, låser in mig i lägenheten och hatar livet.

Jesus, jag tror det är juletider.
Jesus, jag tror vi firar din födelsedag.
Jesus, jag tror inte jag kan komma på ditt kalas.

Jag kommer aldrig nuförtiden.

Jävla tösapåg.

 Jag har för många röster i mig just nu...snacket gör mig döv. Attack, attack, attack och inget försvar...för vem behöver försvar om man ständigt attackerar utan motivering?

Ondskan kom från vänster? Nej, höger? Nej, brunt va ju grönt nyss och batikhäxorna var faktiskt mina enda allierade där för ett tag. För i krig är vi, jag mest med mig själv, resten av världen mot resten av världen.

Ett kuddkrig med betongfjädrar.
Ett automatiskt atomkrig.

Själv tar jag ett hungrigt bett av min vän côte de rhone och känner mig full och ostädad. Och frugan som sover där i vardagsrummet dricker sitt gröna te och frågar aldrig. Hon liksom bara tuggar på en alg och verkar ta smällarna utan att ens veta om det. På det är jag avundsjuk.

Svammel, och tack.

Musikalisk kuliss:

Mina kompisar Hjärnan och Kroppen i slagsmål

Ni vet...när hjärnan liksom fysiskt vill explodera men jag vägrar att lyssna på rösten den sänder ut. Hjärnan är smart, hörs inte den första rösten kommer en till. Och en till. Till slut är det så mycket röster som pratar, men personen som står bredvid, om jag nu hade haft en sådan person som står bredvid i min värld, hör ingenting. Själv är jag så upptagen med dessa röster att jag blir blockerad. Och frustrerad. Ibland har jag svårt att veta om någon faktiskt tilltalar mig på riktigt, eller om det inte hörs där ute, i decibel mätt.

Det blir för mycket till slut, jag vet inte vad det är jag vill lyfta fram av allt; flyktingkris, ohållbar arbetssituation, missnöjd med min bostad...kärlek? Allt rörs ihop på något vis, min kompis Hjärnan är expert på att låta allt bli till ett virrvarr för den kan operera på så många fler nivåer än vad min kompis Kroppen kan hantera. Och oftast slutar det med en massa:
-Jag måste....
-Jag borde...
-Om jag bara hade...

Nu har jag kommit till punkten där jag inte längre kan reda ut om jag är glad eller ledsen. Fantastisk eller misslyckad. Missförstådd eller glasklar. Rispad på insidan, leende på utsidan?
Apatisk och hysterisk på samma gång är inte det ideala för sinnet, jag vet det, men kan inte hitta ut. Eller in. Vart det nu är jag ska. Om jag överhuvudtaget ska någonstans.

Samhället krisar, asylboenden brinner, det är krig, både på det yttre och inre planet, vi nedbemannas, det sparas pengar men offras liv, smutstvätten och disken växer över mitt huvud och på min födelsedagsmiddag dök ingen upp. Där satt jag, med min tupp i ugn och trasade självkänsla och tårarna brände. 39 år och kasserad, utbränd, trött och med den eviga känslan av att det blev banne mig inte mer än såhär.

Min kompis Kroppen gnetar dock på, i uppförsbacke och med moralens fana vajande över sig.
-Gå till jobbet...
-Gå till jobbet...
-Gå till jobbet...
-Jag tänker inte ge upp ännu...

Tack Kroppen. Du är tjock och ohälsosam, men fin och ärlig.

Om nån vecka eller så tänkte jag ha en halloweenfest. Rädslan för att alla ska säga ja till inbjudan, men sen inte dyka upp är stor...tänk om jag sitter här med svarta ljus å fejkspindlar i håret alldeles själv. Blod och vin i överflöd, utan att någon ens skulle veta att jag hade den där festen...
Min kompis Hjärnan har flera röster som säger
-Mwahahaha...I told you so...
På så många språk.
Jag har så många erfarenheter av misslyckanden att kunskapen och tanken om att måla fan på väggen kommer av sig själv. Men ändå, tack kompis Hjärnan, utan dig hade det varit mycket svårare.

Om du bara kunde vara lite lugnare, lite mer soloröst framför en storartad kör. Ok?

Musikalisk kuliss:

Semester 2015 pt.1

Klockan är 03.55. Jag sitter och skrålar till Stefan Sundstöm. Själv. Semestern regnar bort.

Skål.

(svart) Magi och enkelhet.

Han har dykt upp igen. Kattvik. Han kommer hit och vi knullar, sen går han. Det finns en helt magisk enkelhet med det. Det enkla ligget.  Det är den magin jag saknar med andra, som alltid ska krångla till det med (mina) känslor. Den vackra hunkige mannen som jag får beträda i några minuter då och då. För ett par dagar sen satt vi på balkongen och han pratade mer än jag hört honom prata på....ja, vad det nu är...fem år? Fem års knullande och tjugo minuters prat.

Och helt plötsligt blev jag livrädd. Jag tänkte att det är inte förrän du börjar prata med en människa som du kan lära känna den. Och det är inte förrän du lär känna en människa som du kan tycka om den. Och det är inte förrän du tycker om en människa som du kan bli sårad och ensam. Och den vägen kan vi.

Han pratar om serietecknarkonvent i Frankrike och jag kan bara tänka på farliga saker som kärlek. Och sen tänker jag på DonDylan och sen får jag en klump i halsen och tänker på en artikel i DN med rubriken "Ingen är singel frivilligt" som jag läste för längesen. Den handlade lite om att det inte finns några lyckliga singlar om man skrapar på ytan. Ungefär som att det inte finns några lyckliga horor. Att ens jämföra olyckliga singlar med olyckliga horor. Det kommer jag ihåg att jag regerade på. Och meningen "Att det är självvalt är något man intalar sig för att hantera situationen."

Så där sitter jag på balkongen och hanterar situationen. Tänker tyst att han ska vara tyst och panikar lite i tanken. Sen säger jag,
-Kom.
Styr stegen mot sovrummet och kravlös sex.

Det hade kunnat vara bra så, det brukar det vara när han går. Men just denna gången låg jag vaken länge och funderade på saker som om hur det skulle vara att vakna upp med någon, slippa att göra alla vardagsysslor själv, slippa gå på på bio själv och slippa kärleksbanta hela jävla tiden. Slippa vara rädd. Slippa vara osäker. Få höra att någon tycker du är den vackraste kvinnan i världen. Att bli sedd.
Sen tänkte jag på dom som bränt mig och gjort mig rädd, tillåme för tändstickor. Då slängde jag lite svart magi över dom.
Sen tänkte jag att det är synd att det inte blev mer än såhär. Igen.

Hey! Ska du med å supa eller?

Det är sedvanlig tennisvecka i min fina by Båstad. Glam och dekadens blandas med spyor och urin. Och folk som inte kan skilja på mitt och ditt. Min telefon är stulen och jag ser på det som ett övergrepp, insikten om att den lille jävelen kan ha fått en djup insikt i mitt liv. För visst är det så att vi har för mycket i våra telefoner nuförtiden. Bilder och mobila bank-id. Sms och Farm Hero Saga. Lönespecifikationer och besökstider till terapin. Allt för mycket, av lögner och svek, kärlek och ligg. Läser du där mellan raderna får du fram en hel identitet.

Antagligen och förhoppningsvis har han (eller hon, men jag förutsätter att det är en han) slängt den i hamnbassängen. Kanske sitter en hackare i Tyskland och jobbar på att låsa upp den. En del av mitt liv är i alla fall borta, och jag känner mig kränkt. Vit, snart 40 år och kränkt. Där har vi det.

Försvinn, äckliga untz-untz-turister. Ge er iväg. Våldta varken min by eller telefon.
Äckliga är vad ni är.

[çä:rle:k]

Kärlek.

Vad kan vi om sånt.

Jag tänkte att han var så ung att jag skulle vara hans evighet. Men tider förändras, och på det som förr var en generation går det nu fyra. Tinder, Insta, Facebook, happypancake.....punkt se.
Klart han inte svarade när jag ställde frågan, du vet, den där "-vill du ses igen...?"

För han är ju fyra generationer ifrån mig, och jag är ju bara där stofilerna är och runkar till sin egen förträfflighet.

Och nej, det var inte kärlek. Det var en misslyckad Tinder-dejt. Ändå ser jag det som ännu en missad chans till lycka och regnbågsbajsande enhörningar.

Vi är alla ihåliga, banne mig.

Elefanter och kråkor.

Jag vet att jag skriver av mig lika ofta som en elefant knullar nuförtiden. Och jag inser att jag knullar lika ofta som en elefant. Det är bara det att livet är på rundgång, och har varit så i många år nu. Det blir liksom samma sak hela tiden. Samma ord. Nya saker händer, nya människor kommer och går i min närhet, samtidigt är dom, händelserna, liksom redan upplevda. Dom nya människorna är egentligen bara nysminkade.

-Hej, det var inte igår, Bella, hur är det?
-Tja, det rullar på.

Det har varit mitt standardsvar länge nu. Det rullar på. Och det gör det ju...jag går ju fortfarande upp på morgonen, borstar tänderna (mer sällan dock) och konfronterar någon typ av verklighet. Jag krashar efter jobb med ett glas vin i handen och katt på magen. Jag funderar och känner mig som kråkorna i trädet som jag har perfekt vy över ifrån balkongen. Dom sitter där och styr i trädet, luggslitna och grå. Ibland flyr dom i märkliga formationer, men återvänder alltid till det ointressanta trädet, flaxar å tjattrar, ensamma och bortglömda.

Och det är klart att jag känner mig förbrukad och bränd.
I övrigt känner jag sällan någonting alls.
Det var tråkigt att det skulle bli såhär, tänker jag. Igen.