40+ och harmonin?

Hon sa det i förbifarten, min mamma, den finaste, hon sa det i 90 km/km i timmen mellan Torekov och Båstad.
-Det blir bättre efter 40, mer harmoni, mer jag-bryr-mig-inte-så-mycket.

Vi sa sa mycket mer men just dom orden fastnade. Jag hade precis fått min 40-års-present...ompackad, inpackad och tångad på warmbadhuset i Torekov. Spaad som aldrig förr.

-Det blir bättre efter 40. Mer harmoni, mer jag-bryr-mig inte-så mycket.

Hon är fin min mamma, hon liksom bara ger och ger utan att ta. Och nu har det gått en vecka, min fina mamma är i Frankrike och jag sitter här och bara tar. Tar visdomsord, hat och vin. Hat från mig själv och trevar efter ett hopp...som jag så många gånger gjort, hoppas och förgäts. Det finns skillnader i självhat. Hatet att jag blivit så tjock och ful och inte alls ser ut som dom 20-nånting jag jämför mig med. Hatet mot mig själv att jag aldrig lärde mig spela gitarr. Och det ultimata hatet:

Hatet mot mig själv att jag blivit min far.

Förstå mig rätt, jag älskar min papa, att jag har en, att han finns mon papa. Men ska vi vara ärliga gjorde han inget fint förutom min syster. Hon må ha fått hans utseende, men inte hans drag. Dragen fick jag. Småtjock och fin som min mamma, men med ett sinne svärtat utan dess like. En drömmare, en joker, en i grunden fin och godhjärtad kolbaserad livsform som många verkar gilla och hänga med, men med ett psyke svartare än silversvart. Asså det svartaste som finns. Det svartaste av det svarta. En misslyckad vänlig idiot.

Han försökte ta sitt liv och jag och min syster åkte akut till Lille. När jag såg honom där, med rör i halsen och en frånvarande blick kunde jag bara tänka att jag förstår. Jag förstår det goda hjärtat som vill så mycket men ständigt misslyckas. Att aldrig känna sig här. Att alltid vara den vänliga, roliga jokern...den som liksom aldrig lyckades komma hela vägen, den som aldrig lyckades. Den som alla gillade, men ingen älskade.

Den som alla gillade, men ingen älskade.
En misslyckad vänlig idiot.

Ser du gravstensorden. Pappa gjorde ett försök och misslyckades, det måste vara det största misslyckandet av alla. Nu bor han hos farmor, utan något, och dränerar henne på pengar. Skräcken att jag gör samma sak mot min fina mamma inom 20 år är uppenbar och skrämmande.

Just nu klyschar med Dylan och bubbligt vin, såhär en kväll utan något att fira förutom det faktum att jag lever (helt utan mening) och att jag faktiskt gick ur sängen idag (även om ingen hade märkt skillnad om jag gjort det eller inte) och med insikten att blod alltid kommer vara tjockare än Jabba the Hut.

 Och nu när jag kapitulerat kommer den...länken som namngav dessa ord i intet. Ta den, den kommer aldrig igen