Mina kompisar Hjärnan och Kroppen i slagsmål

Ni vet...när hjärnan liksom fysiskt vill explodera men jag vägrar att lyssna på rösten den sänder ut. Hjärnan är smart, hörs inte den första rösten kommer en till. Och en till. Till slut är det så mycket röster som pratar, men personen som står bredvid, om jag nu hade haft en sådan person som står bredvid i min värld, hör ingenting. Själv är jag så upptagen med dessa röster att jag blir blockerad. Och frustrerad. Ibland har jag svårt att veta om någon faktiskt tilltalar mig på riktigt, eller om det inte hörs där ute, i decibel mätt.

Det blir för mycket till slut, jag vet inte vad det är jag vill lyfta fram av allt; flyktingkris, ohållbar arbetssituation, missnöjd med min bostad...kärlek? Allt rörs ihop på något vis, min kompis Hjärnan är expert på att låta allt bli till ett virrvarr för den kan operera på så många fler nivåer än vad min kompis Kroppen kan hantera. Och oftast slutar det med en massa:
-Jag måste....
-Jag borde...
-Om jag bara hade...

Nu har jag kommit till punkten där jag inte längre kan reda ut om jag är glad eller ledsen. Fantastisk eller misslyckad. Missförstådd eller glasklar. Rispad på insidan, leende på utsidan?
Apatisk och hysterisk på samma gång är inte det ideala för sinnet, jag vet det, men kan inte hitta ut. Eller in. Vart det nu är jag ska. Om jag överhuvudtaget ska någonstans.

Samhället krisar, asylboenden brinner, det är krig, både på det yttre och inre planet, vi nedbemannas, det sparas pengar men offras liv, smutstvätten och disken växer över mitt huvud och på min födelsedagsmiddag dök ingen upp. Där satt jag, med min tupp i ugn och trasade självkänsla och tårarna brände. 39 år och kasserad, utbränd, trött och med den eviga känslan av att det blev banne mig inte mer än såhär.

Min kompis Kroppen gnetar dock på, i uppförsbacke och med moralens fana vajande över sig.
-Gå till jobbet...
-Gå till jobbet...
-Gå till jobbet...
-Jag tänker inte ge upp ännu...

Tack Kroppen. Du är tjock och ohälsosam, men fin och ärlig.

Om nån vecka eller så tänkte jag ha en halloweenfest. Rädslan för att alla ska säga ja till inbjudan, men sen inte dyka upp är stor...tänk om jag sitter här med svarta ljus å fejkspindlar i håret alldeles själv. Blod och vin i överflöd, utan att någon ens skulle veta att jag hade den där festen...
Min kompis Hjärnan har flera röster som säger
-Mwahahaha...I told you so...
På så många språk.
Jag har så många erfarenheter av misslyckanden att kunskapen och tanken om att måla fan på väggen kommer av sig själv. Men ändå, tack kompis Hjärnan, utan dig hade det varit mycket svårare.

Om du bara kunde vara lite lugnare, lite mer soloröst framför en storartad kör. Ok?

Musikalisk kuliss: