Semester 2015 pt.1

Klockan är 03.55. Jag sitter och skrålar till Stefan Sundstöm. Själv. Semestern regnar bort.

Skål.

(svart) Magi och enkelhet.

Han har dykt upp igen. Kattvik. Han kommer hit och vi knullar, sen går han. Det finns en helt magisk enkelhet med det. Det enkla ligget.  Det är den magin jag saknar med andra, som alltid ska krångla till det med (mina) känslor. Den vackra hunkige mannen som jag får beträda i några minuter då och då. För ett par dagar sen satt vi på balkongen och han pratade mer än jag hört honom prata på....ja, vad det nu är...fem år? Fem års knullande och tjugo minuters prat.

Och helt plötsligt blev jag livrädd. Jag tänkte att det är inte förrän du börjar prata med en människa som du kan lära känna den. Och det är inte förrän du lär känna en människa som du kan tycka om den. Och det är inte förrän du tycker om en människa som du kan bli sårad och ensam. Och den vägen kan vi.

Han pratar om serietecknarkonvent i Frankrike och jag kan bara tänka på farliga saker som kärlek. Och sen tänker jag på DonDylan och sen får jag en klump i halsen och tänker på en artikel i DN med rubriken "Ingen är singel frivilligt" som jag läste för längesen. Den handlade lite om att det inte finns några lyckliga singlar om man skrapar på ytan. Ungefär som att det inte finns några lyckliga horor. Att ens jämföra olyckliga singlar med olyckliga horor. Det kommer jag ihåg att jag regerade på. Och meningen "Att det är självvalt är något man intalar sig för att hantera situationen."

Så där sitter jag på balkongen och hanterar situationen. Tänker tyst att han ska vara tyst och panikar lite i tanken. Sen säger jag,
-Kom.
Styr stegen mot sovrummet och kravlös sex.

Det hade kunnat vara bra så, det brukar det vara när han går. Men just denna gången låg jag vaken länge och funderade på saker som om hur det skulle vara att vakna upp med någon, slippa att göra alla vardagsysslor själv, slippa gå på på bio själv och slippa kärleksbanta hela jävla tiden. Slippa vara rädd. Slippa vara osäker. Få höra att någon tycker du är den vackraste kvinnan i världen. Att bli sedd.
Sen tänkte jag på dom som bränt mig och gjort mig rädd, tillåme för tändstickor. Då slängde jag lite svart magi över dom.
Sen tänkte jag att det är synd att det inte blev mer än såhär. Igen.

Hey! Ska du med å supa eller?

Det är sedvanlig tennisvecka i min fina by Båstad. Glam och dekadens blandas med spyor och urin. Och folk som inte kan skilja på mitt och ditt. Min telefon är stulen och jag ser på det som ett övergrepp, insikten om att den lille jävelen kan ha fått en djup insikt i mitt liv. För visst är det så att vi har för mycket i våra telefoner nuförtiden. Bilder och mobila bank-id. Sms och Farm Hero Saga. Lönespecifikationer och besökstider till terapin. Allt för mycket, av lögner och svek, kärlek och ligg. Läser du där mellan raderna får du fram en hel identitet.

Antagligen och förhoppningsvis har han (eller hon, men jag förutsätter att det är en han) slängt den i hamnbassängen. Kanske sitter en hackare i Tyskland och jobbar på att låsa upp den. En del av mitt liv är i alla fall borta, och jag känner mig kränkt. Vit, snart 40 år och kränkt. Där har vi det.

Försvinn, äckliga untz-untz-turister. Ge er iväg. Våldta varken min by eller telefon.
Äckliga är vad ni är.