Dom är två nyanser ljusare på den blågrå skalan om man jämför med mina. Sekunder innan jag faktiskt tittade noggrant trodde jag dom var grönbruna. Grönbruna hade passat in i min bild av honom, konstnärssjälen, men dom är finare än grönbrunt. Dom är isande blågrå, som novembermoln.
Och om jag är Riksbanken är han Novemberrevolutionen. Den som kan få göra fria uttag och har full kredit från mitt hjärta. Jag pratar politik, inte krig. Jag pratar 1985, inte 1918. Och även om jag inte vill prata 2016 så är det ju nu, just nu, dom isande blågrå träffar mig, jag som är två nyanser mörkare. Två nyanser sämre, två nyanser bittrare, två nyanser rätt in i tornadon som han fortfarande inte vet om att den kommer. Om jag får som jag vill. För tornadon, med sin blågråsvarta färg har siktet inställt och om han inte väljer att flytta sig så får han mig. Bara mig.
Och om jag någon gång inom en snar evighet kommer att stå med stabila ben mitt i det där isande gråblå ögat, i stillheten, i tryggheten, så kommer det finnas offer i tornadons framfart. Om, och jag säger om för det finns inga säkerhetslinor här, om han väljer att stå i mitten med mig och dricka bourbon så finns det en familj som har splittrats i vinden, stormen, tornadon, kalla den vad du vill. Inga familjer splittras i en svalkande bris.
Och när han körde mig från landet in till stan och det blev rött i ljussignalen ville jag kyssa honom, vilket jag gjorde och ångrade, för det kändes som jag var för på. För impulsiv. För mycket Bella. För mycket jag. Intuitionen, den snabba betraktelsen och reflektionen som tog en nanosekund att bedöma, gav mig en knut i magen. Och då passerade vi Grisslinge, det vill säga att knuten var fast i magen och bilen minst 15 minuter ytterligare.
Grisslinge kommer från och med då och alltid förknippas med en dålig stank av osäkerhet, kass impulskontroll och sekunderna han tänkte på sin familj och såg mig som en fling. Dom sekunderna kändes evighetslånga. En timme på varje minut.
Antagligen är jag en fling. Igen. Men hoppet och mirakel...jag vill vara där. Där livet svänger igen.
Wish You Were Here - 2011 Remastered Version – Pink Floyd
söndag 30 oktober 2016
torsdag 20 oktober 2016
Han, den där pojken med drag av en kråka.
Dagen efter att jag hade skrivit om mig själv som en kråka i ett ett ointressant träd; trädet som står här utanför min balkong. Tjugofyra timmar senare visade en kråkpojke mig en skrivarstuga på någon tvärgata till Folkungagatan och jag tittade in i ett par ögon av evighet. Jag tittade i ögonen i flera timmar, men just nu kan jag inte ens säga vilken färg dom har. För jag är ofokuserad och intresserad.
Om det ens fanns någon tveksamhet på presens och perfekt angående vårflingen (fling, svenskans fulaste ord)...du vet Johan,42 (numera 43), så kan jag med bestämdhet sätta honom i preteritum. Det var då, och avslutat.
Jag vet att det var lätt att prata med honom, kråkpojken, jag vet att jag sa saker jag aldrig annars skulle berätta för någon som jag träffade i ett par timmar med sprit i sinne, men det var annorlunda. Det var som att att träffa en till. En olik jag. En igenkänning. En jag vill prata mer med. En. Den.
Han och jag har setts två gånger. Två. Den ena gången, första, vet han nog inget om, men jag vet att det är två. Ett par gånger. Ett par. Eller så vet jag ingenting, eventuellt står jag där i total förvirring och kommer på att den är inte så total, förvirringen, för jag har ju varit förvirrad, förnekad, förfärlig och förhoppningsfull förr. Ett pling i Messeger och jag kan inte tänka i ett par sekunder...det står stilla. Ett 'kom till galleriet på vernissage på fredag'. Han kunde lika gärna bjudit in mig till Dantes (valfria) krets. Jag ska försöka, i en enda mening utan kommatecken och punkter, förmedla hur jag ser det framför mig.
...well, kommer ju hamna bland flaskor och buteljer och stockholmare och folk och konst och svett under armarna på mig och en lantisförlägenhet och i ett jävla myller av tankar och lust och rädslan att inte duga och konst och konstiga känslor och konst och som en fisk som kippar efter syresatt vatten när man fiskat upp den och den ligger där i båten utan en chans och hoppar jättehögt i dödsångest och slår ner någon konstig tavla och ett glas vitt far i golvet och alla tittar på den okonstnärlige och puls och ett jävlars och nu är jag skyldig någon pretentiös idiot massa pengar och ett livsverk och nu är jag här i alla fall och jag går ju aldrig osynlig hur jag än försöker och herrejävlar vad fin han är och det slutar med att jag aldrig kommer att få veta färgen på hans ögon och jag kommer att tänka att det var ju synd att det blev såhär igen och den där konsten och konstigheten och hoppsan och oj och hey och ho and a bottle of rum.
Inom en snar, evig framtid kommer jag antagligen veta om han sitter där och delar flaskan med rom med mig och skrattar, den där kråkpojken, eller om jag likt dödskråkorna sitter ensam kvar i det ointressanta trädet och tittar ner på clownerna.
Samtidigt vet jag att saker händer i världen, och jag inser min egen lycka över att sitta här, miserabel med känslor, och dom må vara tvetydiga och enkla, men... ändå meningsfulla känslor... snart är världen berikad med ytterligare en miljon flyktingar från Irak. Läger ska stängas i Calais. Jag tänker att vi måste alla börja se oss som medborgare av planeten och ta hand om varandra. Kärlek och respekt, hur svårt kan det vara?
Och om vi alla trevar efter ett tryggt ringen-på-fingret-kvinnan-vid-spisen-det-löser-sig-och-allt-är-svartskallarnas-fel-men-jag-gillar-ändå-dom-men-jag-gillar-också-såskadetlåta-och-det-är-ju-inte-jag-som-....äh. Dö.
Han då. Han utan färg på ögonen?
Jag hoppas.
Jodå.
Förlåt världen, jag har svårt att fokusera globalt.
Musikalisk kuliss:
Om det ens fanns någon tveksamhet på presens och perfekt angående vårflingen (fling, svenskans fulaste ord)...du vet Johan,42 (numera 43), så kan jag med bestämdhet sätta honom i preteritum. Det var då, och avslutat.
Jag vet att det var lätt att prata med honom, kråkpojken, jag vet att jag sa saker jag aldrig annars skulle berätta för någon som jag träffade i ett par timmar med sprit i sinne, men det var annorlunda. Det var som att att träffa en till. En olik jag. En igenkänning. En jag vill prata mer med. En. Den.
Han och jag har setts två gånger. Två. Den ena gången, första, vet han nog inget om, men jag vet att det är två. Ett par gånger. Ett par. Eller så vet jag ingenting, eventuellt står jag där i total förvirring och kommer på att den är inte så total, förvirringen, för jag har ju varit förvirrad, förnekad, förfärlig och förhoppningsfull förr. Ett pling i Messeger och jag kan inte tänka i ett par sekunder...det står stilla. Ett 'kom till galleriet på vernissage på fredag'. Han kunde lika gärna bjudit in mig till Dantes (valfria) krets. Jag ska försöka, i en enda mening utan kommatecken och punkter, förmedla hur jag ser det framför mig.
...well, kommer ju hamna bland flaskor och buteljer och stockholmare och folk och konst och svett under armarna på mig och en lantisförlägenhet och i ett jävla myller av tankar och lust och rädslan att inte duga och konst och konstiga känslor och konst och som en fisk som kippar efter syresatt vatten när man fiskat upp den och den ligger där i båten utan en chans och hoppar jättehögt i dödsångest och slår ner någon konstig tavla och ett glas vitt far i golvet och alla tittar på den okonstnärlige och puls och ett jävlars och nu är jag skyldig någon pretentiös idiot massa pengar och ett livsverk och nu är jag här i alla fall och jag går ju aldrig osynlig hur jag än försöker och herrejävlar vad fin han är och det slutar med att jag aldrig kommer att få veta färgen på hans ögon och jag kommer att tänka att det var ju synd att det blev såhär igen och den där konsten och konstigheten och hoppsan och oj och hey och ho and a bottle of rum.
Inom en snar, evig framtid kommer jag antagligen veta om han sitter där och delar flaskan med rom med mig och skrattar, den där kråkpojken, eller om jag likt dödskråkorna sitter ensam kvar i det ointressanta trädet och tittar ner på clownerna.
Samtidigt vet jag att saker händer i världen, och jag inser min egen lycka över att sitta här, miserabel med känslor, och dom må vara tvetydiga och enkla, men... ändå meningsfulla känslor... snart är världen berikad med ytterligare en miljon flyktingar från Irak. Läger ska stängas i Calais. Jag tänker att vi måste alla börja se oss som medborgare av planeten och ta hand om varandra. Kärlek och respekt, hur svårt kan det vara?
Och om vi alla trevar efter ett tryggt ringen-på-fingret-kvinnan-vid-spisen-det-löser-sig-och-allt-är-svartskallarnas-fel-men-jag-gillar-ändå-dom-men-jag-gillar-också-såskadetlåta-och-det-är-ju-inte-jag-som-....äh. Dö.
Han då. Han utan färg på ögonen?
Jag hoppas.
Jodå.
Förlåt världen, jag har svårt att fokusera globalt.
Musikalisk kuliss:
måndag 17 oktober 2016
Å Dylan fick Nobelpriset
När det gått illa ett par veckor, eller timmar, jag är inte så bra på tidsaspekter längre, då stänger jag av. Inom en tid, snar eller evig, kommer jag att 'ta tag i det' som det heter. Det vill säga att jag kommer inom någon form av tid bli aktiv igen. Med aktiv menar jag att tankarna återkommer. Ibland är dom fluffiga som hubbabubbatuggummi, dom är sköna dom tankarna. Tyvärr är det sekund-tankar, snabba små höstlöv som virvlar runt på gatan på väg in i en återvändsgränd. En sådan gränd som kommunen aldrig lagar lampan i och som, hur mycket klorin man än använder, alltid kommer stinka av stockholmsturisternas urin. Och det urinet ska du veta, det har en mer stinkande stank än en vanlig alkis urin. Våldtäkts-urin. Den typ av människa som tror sig vara lite bättre, dennes urin.
Hubbabubbalövs-tankar som inte kan ta vägen någonstans utan att träffas av en stank som är så vass att den med lätthet sticker hål på dom bollarna jag förr kunde hålla snygga och runda i luften. En gammal chef beskrev mig en gång som "-tjejen som kan bolla flest bollar av alla i luften samtidigt, effektiv, oberörd av stress och alltid glad."
En chef med fickorna fyllda av klyschor, floskler och en för liten kuk som jämt skulle kompenseras för, och en villa i Visby innerstad med utsikt.
Idag är jag glad om jag kan hålla en boll i handen utan att dom nervösa darrningarna gör att jag tappar den, ser den rulla iväg åt ett håll, samtidigt som mina förhoppningar rullar åt det andra hållet.
Verkligheten är smutstvätt, disk och lite porr till morgonkaffet. Inget som hetsar upp, inget som aktiverar mig. Jag mådde dåligt och drabbades av insikter om alltet och intet och det är ju oftast dit tankarna vandrar, när dom väl vandrar. Varje gång hoppas jag på fri väg åt hubbabubbalövs-tankarna, men det blir sällan så. Aktiva destruktiva tankar. När rösten i huvudet blir till till två, fem och ibland flera hundra olika röster...det är då jag stänger av. Det är det jag gjort nu. Jag går till jobbet, gör som jag blir tillsagd och går hem. Tittar på min smutstvätt, tittar på min disk, tittar på porr eller Filip och Fredrik. Allt står där att beskådas och jag känner ingenting. Avstängd. Det är då jag uppfattas som hård och känslokall. Det är ju inte hela sanningen, dom som vet något om mig vet. Dom som vet något om mig vet att det är tvärtom, att jag bryr mig för mycket. Mest om djur, men även om människor. Sällan om mig själv.
Därför var hans ord så hårda, fastän dom liksom bara kom i förbifarten när vi tog en öl på söderhaket och egentligen inte ett dugg elaka.
"-Åh fan, jag uppfattar dig som någon som inte bryr sig så mycket..."
Jag tappade talförmågan, men tänkförmågan skenade, och någonstans där tänkte jag att vi människor missuppfattar varandra hela jävla tiden. Hur kunde han ens uppfattat min personlighet som kall?
Jag har en kollega som jag aldrig kommer komma överens med; på grund av att vi är lika, exakt samma typ av person, eller på grund av missförstånd och floskler vet jag inte ännu, men både han och jag vet att i alla utbildningar av psykologisk karaktär hamnar jag och han i samma röda hörn. Resten av kollegerna hamnar oftast i det gröna eller blå hörnet, men där står jag alltid i det röda hörnet med min kollega som jag inte gillar. Han hittar alltid mina brännpunkter, du vet, han är ju likadan så det är ju enkelt, och jag låter alltid förnuftet flyga iväg med stararna och fastän jag vet att jag inte ska bli arg, så blir jag det. Han brukar kalla mig manipulativ och falsk. När han säger sådant till mig kan jag komma över det för jag vet att han bara delvis har rätt och jag bryr mig inte så mycket om vad han tycker för han är ingen för mig. En person jag är avstängd inför.
Men killen i baren på söderhaket är ju någon jag gillar. Mycket. Eller gillade...just nu låter vi det vara en kombination, presens och perfekt, för jag vet inte tempus på det själv. Bakgrunden är enkel; vi matchade på Tinder, jag kände igen honom sen tidigare och finner/fann honom mycket attraktiv....Johan, 42 (numera 43). Han hade någon månad innan dess gett sitt visitkort till mig i baren på söderhaket, och jag hade antagligen gått hem med honom redan då och där om det inte hade varit för min fulla väninna som inte tål shots, och som jag med vetskapen om hennes spritsinne ändå uppmuntrat med ett 'skål' varje gång ägaren bjöd. Efter Tinder-matchningen och utredningen om att han redan gett mig ett visitkort någon månad innan, bestämde vi oss för att ses och det tog väl två minuter innan vi knullade. Vi chattade och knullade ett par gånger till, ett halv-hyfsat ligg på alla sätt och vis, men jag vill ha mer. Så mycket mer, det måste finnas något bättre. Jag gjorde mitt bästa för att presentera mig som kaninkokerska, han ser/såg utöver det och förstår/förstod att alla är lite knäppa när man vill så mycket, så även jag. Tappade hjärnan. Ett klassiskt hjärntapp. Sen sågs vi på söderhaket av en slump och vi tog en öl. Vi pratade psykisk hälsa och jag sa att min terapeut rekommenderar mig att tänka mer på mig själv och mindre på andra. Att jag bryr mig mycket om honom hade jag ju redan sagt. Början på kär lek som kan övergå i kärlek?
Det var då han sa:
"-Åh fan, jag uppfattar dig som någon som inte bryr sig så mycket."
Dom orden berörde och jag tror att jag där och då blev avstängd igen. När det blir för mycket av det aktiva destruktiva, det är då jag likt kråkorna återkommer kraxande till det ointressanta trädet. Det är då jag sitter i det ointressanta trädet och tittar på clownerna (som nuförtiden även är farliga, det läste jag i Aftonbladet) som passerar, utan att bry mig. Avstängd. Det är då jag krasst konstaterar att det var ju tråkigt att det inte blev mer än såhär.
Det går i cykler och jag kan äntligen se det. Jag kommer snart igen. I dubbel betydelse. En kuk av dignitet hade inte suttit fel. Det är inte slut, bara avstängt, och när jag inom en evighet snart blir aktiv igen kommer jag komma. Igen.
Och Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Hallelujah!
Musikalisk kuliss:
Hubbabubbalövs-tankar som inte kan ta vägen någonstans utan att träffas av en stank som är så vass att den med lätthet sticker hål på dom bollarna jag förr kunde hålla snygga och runda i luften. En gammal chef beskrev mig en gång som "-tjejen som kan bolla flest bollar av alla i luften samtidigt, effektiv, oberörd av stress och alltid glad."
En chef med fickorna fyllda av klyschor, floskler och en för liten kuk som jämt skulle kompenseras för, och en villa i Visby innerstad med utsikt.
Idag är jag glad om jag kan hålla en boll i handen utan att dom nervösa darrningarna gör att jag tappar den, ser den rulla iväg åt ett håll, samtidigt som mina förhoppningar rullar åt det andra hållet.
Verkligheten är smutstvätt, disk och lite porr till morgonkaffet. Inget som hetsar upp, inget som aktiverar mig. Jag mådde dåligt och drabbades av insikter om alltet och intet och det är ju oftast dit tankarna vandrar, när dom väl vandrar. Varje gång hoppas jag på fri väg åt hubbabubbalövs-tankarna, men det blir sällan så. Aktiva destruktiva tankar. När rösten i huvudet blir till till två, fem och ibland flera hundra olika röster...det är då jag stänger av. Det är det jag gjort nu. Jag går till jobbet, gör som jag blir tillsagd och går hem. Tittar på min smutstvätt, tittar på min disk, tittar på porr eller Filip och Fredrik. Allt står där att beskådas och jag känner ingenting. Avstängd. Det är då jag uppfattas som hård och känslokall. Det är ju inte hela sanningen, dom som vet något om mig vet. Dom som vet något om mig vet att det är tvärtom, att jag bryr mig för mycket. Mest om djur, men även om människor. Sällan om mig själv.
Därför var hans ord så hårda, fastän dom liksom bara kom i förbifarten när vi tog en öl på söderhaket och egentligen inte ett dugg elaka.
"-Åh fan, jag uppfattar dig som någon som inte bryr sig så mycket..."
Jag tappade talförmågan, men tänkförmågan skenade, och någonstans där tänkte jag att vi människor missuppfattar varandra hela jävla tiden. Hur kunde han ens uppfattat min personlighet som kall?
Jag har en kollega som jag aldrig kommer komma överens med; på grund av att vi är lika, exakt samma typ av person, eller på grund av missförstånd och floskler vet jag inte ännu, men både han och jag vet att i alla utbildningar av psykologisk karaktär hamnar jag och han i samma röda hörn. Resten av kollegerna hamnar oftast i det gröna eller blå hörnet, men där står jag alltid i det röda hörnet med min kollega som jag inte gillar. Han hittar alltid mina brännpunkter, du vet, han är ju likadan så det är ju enkelt, och jag låter alltid förnuftet flyga iväg med stararna och fastän jag vet att jag inte ska bli arg, så blir jag det. Han brukar kalla mig manipulativ och falsk. När han säger sådant till mig kan jag komma över det för jag vet att han bara delvis har rätt och jag bryr mig inte så mycket om vad han tycker för han är ingen för mig. En person jag är avstängd inför.
Men killen i baren på söderhaket är ju någon jag gillar. Mycket. Eller gillade...just nu låter vi det vara en kombination, presens och perfekt, för jag vet inte tempus på det själv. Bakgrunden är enkel; vi matchade på Tinder, jag kände igen honom sen tidigare och finner/fann honom mycket attraktiv....Johan, 42 (numera 43). Han hade någon månad innan dess gett sitt visitkort till mig i baren på söderhaket, och jag hade antagligen gått hem med honom redan då och där om det inte hade varit för min fulla väninna som inte tål shots, och som jag med vetskapen om hennes spritsinne ändå uppmuntrat med ett 'skål' varje gång ägaren bjöd. Efter Tinder-matchningen och utredningen om att han redan gett mig ett visitkort någon månad innan, bestämde vi oss för att ses och det tog väl två minuter innan vi knullade. Vi chattade och knullade ett par gånger till, ett halv-hyfsat ligg på alla sätt och vis, men jag vill ha mer. Så mycket mer, det måste finnas något bättre. Jag gjorde mitt bästa för att presentera mig som kaninkokerska, han ser/såg utöver det och förstår/förstod att alla är lite knäppa när man vill så mycket, så även jag. Tappade hjärnan. Ett klassiskt hjärntapp. Sen sågs vi på söderhaket av en slump och vi tog en öl. Vi pratade psykisk hälsa och jag sa att min terapeut rekommenderar mig att tänka mer på mig själv och mindre på andra. Att jag bryr mig mycket om honom hade jag ju redan sagt. Början på kär lek som kan övergå i kärlek?
Det var då han sa:
"-Åh fan, jag uppfattar dig som någon som inte bryr sig så mycket."
Dom orden berörde och jag tror att jag där och då blev avstängd igen. När det blir för mycket av det aktiva destruktiva, det är då jag likt kråkorna återkommer kraxande till det ointressanta trädet. Det är då jag sitter i det ointressanta trädet och tittar på clownerna (som nuförtiden även är farliga, det läste jag i Aftonbladet) som passerar, utan att bry mig. Avstängd. Det är då jag krasst konstaterar att det var ju tråkigt att det inte blev mer än såhär.
Det går i cykler och jag kan äntligen se det. Jag kommer snart igen. I dubbel betydelse. En kuk av dignitet hade inte suttit fel. Det är inte slut, bara avstängt, och när jag inom en evighet snart blir aktiv igen kommer jag komma. Igen.
Och Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Hallelujah!
Musikalisk kuliss:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
