Dagen efter att jag hade skrivit om mig själv som en kråka i ett ett ointressant träd; trädet som står här utanför min balkong. Tjugofyra timmar senare visade en kråkpojke mig en skrivarstuga på någon tvärgata till Folkungagatan och jag tittade in i ett par ögon av evighet. Jag tittade i ögonen i flera timmar, men just nu kan jag inte ens säga vilken färg dom har. För jag är ofokuserad och intresserad.
Om det ens fanns någon tveksamhet på presens och perfekt angående vårflingen (fling, svenskans fulaste ord)...du vet Johan,42 (numera 43), så kan jag med bestämdhet sätta honom i preteritum. Det var då, och avslutat.
Jag vet att det var lätt att prata med honom, kråkpojken, jag vet att jag sa saker jag aldrig annars skulle berätta för någon som jag träffade i ett par timmar med sprit i sinne, men det var annorlunda. Det var som att att träffa en till. En olik jag. En igenkänning. En jag vill prata mer med. En. Den.
Han och jag har setts två gånger. Två. Den ena gången, första, vet han nog inget om, men jag vet att det är två. Ett par gånger. Ett par. Eller så vet jag ingenting, eventuellt står jag där i total förvirring och kommer på att den är inte så total, förvirringen, för jag har ju varit förvirrad, förnekad, förfärlig och förhoppningsfull förr. Ett pling i Messeger och jag kan inte tänka i ett par sekunder...det står stilla. Ett 'kom till galleriet på vernissage på fredag'. Han kunde lika gärna bjudit in mig till Dantes (valfria) krets. Jag ska försöka, i en enda mening utan kommatecken och punkter, förmedla hur jag ser det framför mig.
...well, kommer ju hamna bland flaskor och buteljer och stockholmare och folk och konst och svett under armarna på mig och en lantisförlägenhet och i ett jävla myller av tankar och lust och rädslan att inte duga och konst och konstiga känslor och konst och som en fisk som kippar efter syresatt vatten när man fiskat upp den och den ligger där i båten utan en chans och hoppar jättehögt i dödsångest och slår ner någon konstig tavla och ett glas vitt far i golvet och alla tittar på den okonstnärlige och puls och ett jävlars och nu är jag skyldig någon pretentiös idiot massa pengar och ett livsverk och nu är jag här i alla fall och jag går ju aldrig osynlig hur jag än försöker och herrejävlar vad fin han är och det slutar med att jag aldrig kommer att få veta färgen på hans ögon och jag kommer att tänka att det var ju synd att det blev såhär igen och den där konsten och konstigheten och hoppsan och oj och hey och ho and a bottle of rum.
Inom en snar, evig framtid kommer jag antagligen veta om han sitter där och delar flaskan med rom med mig och skrattar, den där kråkpojken, eller om jag likt dödskråkorna sitter ensam kvar i det ointressanta trädet och tittar ner på clownerna.
Samtidigt vet jag att saker händer i världen, och jag inser min egen lycka över att sitta här, miserabel med känslor, och dom må vara tvetydiga och enkla, men... ändå meningsfulla känslor... snart är världen berikad med ytterligare en miljon flyktingar från Irak. Läger ska stängas i Calais. Jag tänker att vi måste alla börja se oss som medborgare av planeten och ta hand om varandra. Kärlek och respekt, hur svårt kan det vara?
Och om vi alla trevar efter ett tryggt ringen-på-fingret-kvinnan-vid-spisen-det-löser-sig-och-allt-är-svartskallarnas-fel-men-jag-gillar-ändå-dom-men-jag-gillar-också-såskadetlåta-och-det-är-ju-inte-jag-som-....äh. Dö.
Han då. Han utan färg på ögonen?
Jag hoppas.
Jodå.
Förlåt världen, jag har svårt att fokusera globalt.
Musikalisk kuliss:
skip to main |
skip to sidebar
