Jag tillbringar mina dagar på multipelkopplade tåg. Försenade tåg. Tåg med galna resenärer. Och jag ler. Säger att -Självklart. Vi fixar det. Inga problem. Och jag ler. Säger att -Jo, jag förstår, men. Tyvärr. Besked kommer snart. Och jag ler. Men nog fan håller jag på att gå sönder av frustration. Och nog fan är leendet krystat. Och nog ser dom många pustar och ofrivilliga små utbrott riktade mot Trafikverket, mina resenärer. Dom som bara skäller på mig, fast jag gör allt för att hjälpa dom. Men vem hjälper mig?
Och när jag, tre timmar försenad, sätter mig i taxin från Helsingborg, (som jag tvingas åka med för att mitt sista tåg hem har lämnat perrongen för längesen) så ber jag chaffisen stänga radion och inte prata, då blir tystnaden som ett slag i ansiktet. Det är verkligen bara bilens ljud som hörs, men tystnaden och avsaknaden av sorl slår så hårt mot mitt huvud. Det liksom trycker och mullrar i min hjärna och jag upprepar för mig själv att nu är det bara två dagar tills på fredag. Bara två dagars tåghelvete kvar. Och då ska vi ses, han och jag. Jag tänker att gud va skönt det ska bli att träffas, att inte behöva prata tåg. Att få ta en öl eller två. Kanske ett glas rött av riktigt bra kvalitet?
Som någon sorts telepati blinkar det i min telefon. Det är han. (yes.) Läser att han inte vill ses på fredag, att det blir splittrat. Att vi ska ses någon annan gång, i lugn och ro och prata. Någon gång när han inte spelar. Och medans jag läser känns det som om allt tryck och muller i min hjärna pressas ut ur ögonen, försöker hålla tillbaka tårarna, svarar för fort och bittert om vilken skitdag jag haft, trycker på send. Inser hur bitter och gnällig jag låter och skickar ett till...klart vi inte ska ses. Klart att vi kan ses någon annan gång. Trycker på send igen och tänker att det blir nog fan aldrig någon annan gång.
Kommer hem strax efter två-snåret nu i natt och min hjärna rusar, kan inte somna. Måste somna. För i morgon ringer klockan för 700 nya resenärer på Södra Stambanan som förväntar sig att jag ska curla ihjäl dom. För guuu va synd det är om dom, folket, i dessa förseningstider. Vad bra att jag är där då, och kan vända ut och in på mig själv för dom. Och få ett, 'Jag hatar SJ, och jag hatar dig!' tillbaka på min redan trasade självkänsla.
Och jag försöker att inte tänka på honom, han som inte vill se mig. Jag försöker att inte klandra mig själv och min idioti, mitt fruktansvärda beteende och min oförmåga att framföra med ord i sms vad jag egentligen vill, vad jag egentligen känner. Och jag försöker att inte låta tårarna rinna. Jag har bitit ihop så hårt, så många gånger dom senaste dagarna att jag har fått sår i underläppen. Om jag så ska bita sönder hela käken ska jag banne mig hålla ihop. Inte krasha. Det är inte värt det. Han är inte värd det. Resenärerna är inte värda det.
Banne mig.
(trots allt vill jag inte byta jobb, för vad skulle jag göra istället? När det är bra, är det ju så inåttahelvetsjävlabra)
skip to main |
skip to sidebar
