Nej, ingen dejt i morgon heller. Min dopaminhalt rubbas, det är inte kul att vara kär längre, det är faktiskt bara jobbigt. Och jag tänker att det finns ju massor av barnvakter...snälla, kan han inte prioritera mig framför sina barn...bara för ett par timmar? Men det är sådana fultankar som får alla föräldrar att utbrista "Haha, det märks att du inte har några egna barn...idiot."
Och jag tänker fula tankar om tvåbarnsfarsan. Eller, för att var ärlig, om hans barn. Jag är banne mig svartsjuk på hans barn. Nu sitter jag här och skämmes ta mig fan. Tankar som aldrig får talas ut. Det enda jag ville ha var lite av hans tid. Men den dyrbara tiden läggs på viktigare saker. Som barn. Och jag kanske ska lägga min tid på annat än kärlek och dumheter. Antagligen passar vi inte alls ihop.
Men dopaminet, för i helvete. Det rusar runt och gör mig dum. Ge mig mer serotin och jag fixar det här oxå. Lägger ner, dels för att jag inte vill bli ett trånande patetiskt vrak, och dels för mitt schema de närmsta månaderna gör det omöjligt. Inte för mig, men för honom.
Fan.
Precis när jag upptäckte att jag kunde känna igen.
Fan.
Går tillbaka till min läkare. Hon har piller mot känslor, det vet jag. Och dom ska jag äta.
Fan.
skip to main |
skip to sidebar
