Simone och rötjut

Stormen som dom döpt till Simone drar in över lilla Båstad. Och jag är långt ifrån kaxig. Strömmen är borta och jag känner mig väldigt, väldigt ensam helt plötsligt. Jag vet att jag har en granne några meter ifrån mig och att fönstren antagligen håller. Men ändå...ensam. Tänker på Simone de Beauvoir. Denna "man föds inte till kvinna, man blir det"-Simone. Kvinnan som har en mans hjärna. Och jag tänker på genus. Samtidigt kommer strömmen tillbaka och jag får ett meddelande från den fina mannen långt härifrån...han har varit och tittat på Fröken Julie. Och jag tänker ännu mer på manligt vs kvinnligt. Tar ett glas rött till. Har under hela stormen önskat att jag hade den fina att hålla i handen, istället höll jag hårt i en bag in box och försökte få alkoholen att inverka lugnande på mina nerver. Nu tog jag glas nummer sju. Typ. Och tänkte på hur kvinnlig jag är. Jag är ganska tjock. Just nu väldigt tjock och lite ful. Det är så jag ser mig i min spegel...Det gör mig mindre kvinnlig. Mindre attraktiv. Mindre av allt utom fett och kroppsligt kött.

Och på onsdag ska jag träffa honom igen. Och jag tänker att det kommer ju inte att undgå honom att jag tappat min kvinnlighet. Kommer han reagera på detta? Kommer han säga något? Kommer han i sin manshjärna tänka att hon är ingen snygg kvinna längre, jag drar nu? För visst hänger den första attraktionen på ytan? På hur man ser ut? Det är ju det vi faller för, eller hur? Det är så Simone tänkte, på skillnaden, och jag tänker att det inte borde vara så.

Jag tycker han är väldigt vacker. Men jag tror nog att hans hjärna är ännu vackrare. Det är därför jag litar på att han kommer tycka om mig vare sig jag väger 50 kg eller 75kg. För hjärnan och det faktum att vi existerar gör det så mycket enklare. Eller?

Att existera är det viktigaste. Kanske.

I alla tankar och inlåst med 52 tända ljus blev jag tokig och utmanade ödet genom att gå ner till piren. Kom på att det var längesen jag var där...Simone visade fortfarande lite krafter, men dom var döende. Och jag stod där och tänkte att blåser jag ner i havet kanske det helt enkelt bara var meningen att min existens skulle upphöra. Men jag kände bara havsstänk mot mitt ansikte, kyla och en jävla urblåsning av tankar. Ja, herrejävlar vad jag har saknat den totala urblåsningen. Och havets krafter. Ingen bestämmer över Moder Jord. Tack för det.

Nu sitter jag här med det sista, trettonde glaset rötjut i min hand och önskar mig själv en uns kärlek. Jag behöver det.

Och Lou Reed är död. Jävligt trist.

Musikalisk kuliss:  Lou Reed – Rock And Roll Heart