Att våga (vara tyst) eller inte.

Ibland vet man inte om man ska våga prata om saker. Man vågar inte ta i tråden så att säga. Som om orden skulle svalna så fort dom lämnar den 37-gradiga munnen. Det är så jag tänker om en del trappor. En sådan trappa man inte ska trilla i. För så fort tanken är där..., ja, då trillar man ju. Ibland känner man saker som man inte vill förstöra med ord. (Men i den bästa av världar talar man ju ändå..)

Min fotlänk från Indien ligger i hans lägenhet, i detta fallet glömd. Han kanske tror att den är lämnad, men den är helt ärligt glömd. Jag hoppas bara att länken inte har börjat håna honom ännu. Jag hoppas.

Jag misstänker ibland att det är den glömda länkens fel att han håller en restriktiv ton. Kanske hånar länkjäveln honom. Jag misstänker att anledningen till att han inte skickar sms först, utan mest svarar, beror på att han inte tänker så mycket på mig. Eller på att länken hånar honom. Det gör lite ont att han inte går runt och suger på mig som en karamell.

Jag frågar Frugan:
-Tja, vi tjejer håller ju alltid på med sällskapsspel...fast medans vi spelar Tur i Kärlek som dom jobbiga brudar vi är, tycker dom (vackra männen vi vill ha) om att leka Tysta Leken. Det är så det ska vara, Bella, inga konstigheter. Det ingår.
-Vaddå ingår! Jag gillar inte vilsenheten...
-Nä, det hade ju varit så mycket enklare om vi hade enats om Ryska Posten, så vi inte spelar olika menar jag. Då hade vi kunnat undvika massa missförstånd.
-Fan, fru, det är som om jag tvingas lyssna på hiphop om och om igen....jag fattar det inte. Spelet asså?
-Men spelar han? Han verkar ju vettig och bra?
-Jag vet inte. Men han är vettig. Jag har bara fått för mig att han inte är intresserad av mig....eller så är han det. Fan.
-Ja tror han är det.
-Tack.

Efter alla försök att inte bli galen för att han inte tänker på mig, misslyckas jag. Jag ser en grön online-prick. Japp, jorå, på Facebook. Och jag vill inte, men mina fingrar är på tangentbordet..."vad gör du, hur har din dag varit...blalalalaland." Samtidigt som jag funderar på om det är dagens teknik som har gjort mig till någon som är väldigt svår att tycka om? Jag är ju så impulsiv....därför är 'online' ett enkelt sätt för mig att förbli singel. För evigt. För det är ju så lätt att trycka på knapparna. Men vad är jag egentligen rädd för? På ärligt?

Jag vet inte, men jag är lite rädd för pusslet. Barnvecka, gigvecka, Köpenhamnsvecka. Jag i Båstad, han i stora staden. Är jag väldigt nära att säga till mig själv att 'det kommer aldrig funka med honom'? Jag vet inte var hans känslor, och min skräck börjar och slutar. Dom kloka säger att man ska ha tålamod. Men ibland hade det varit skönt att veta om tålamodet lönar sig. Att slippa leta upp resväskan från källarförrådet, packa, bara för att åka till Kastrup och få reda på att flyget är inställt.

Kanske ingen framtid kommer, men en sak vet jag; vi tillhör inte varandras förflutna. Som jag sa förut om trappan, tänker du att du ska trilla, gör du det. Ibland vågar jag tänka att han trillar i min trapp. Ibland vågar jag tänka att jag tar emot.

Musikalisk kuliss: Tina Turner – A Fool in Love