Hummersoppa
med halstrade pilgimsmusslor och hummerstjärtar
Bollinger, Champagne
***
Grönpepparpaté
med rödlöksmarmelad
Sigtuna organic ale
***
Älgryggbiff
med jordärtskockpuré, gräddsås på cognac, semi-torkade
cocktailtomater och granatäpplekärnor
Nebbiolo Langhe, Fontanafredda, Piemonte
***
Saffranspannacotta
täckt med stelnad granatäpplejuice och passionsfrukt
Bollinger, Champagne
***
Jag lagade, åt och njöt av alla favoriter jag kunde komma på. Själv. En bittersöt meny, serverad med ångest och självömkan. En bra meny, om jag får säga det själv. Och det är ju just det, att jag får säga det själv, som stör. Som skapar oreda i min själ. Gott-nytt-år-sms:en, tre stycken. Ett från frugan, ett från Stora E och ett från Dondylan. Jag svarade på alla tre. Vänligt. Inte bittert. Bara ett tack fina ni, ni är bra, typ.
Och det pratas om det nya året, in med det nya och ut med det gamla, men jag vet ju att ingenting ändras. Och kom inte med den bullshiten om att jag har fel inställning, att det bara är jag som kan ändra på min livssituation, att det bara är jag som kan bryta mina tankar. Tro mig, det har jag försökt, och försöker fortfarande varje dag, men förändringen har inte kommit på flera års försök, och jag känner att jag famlar runt, på en gata som jag kan, en riktig hemmagata, i kvarter jag känner för väl. Sitter och skrapar på den där jävla lotten, om och om igen tills det går hål på den, vill inte inse att det var en nitlott jag drog i livets fittlotteri. Om jag skrapar liiite till kanske den förvandlas till en vinst?
Skickade iväg ett meddelande till Dondylan om att ses. Han kunde inte. Var sjuk. Har barn. Sa han. Jag läser det som ett fett jävla VILL INTE! Och varför skulle han vilja träffa en nitlott, egentligen. Klandrar mig själv för att jag tillät mig falla, låta dopaminet rusa fritt. Att jag tillät min kropp tråna, åtrå, vilja ha.
Jag önskar att jag låtit honom passera som en fyra-timmars-kuk. En festivalförströelse. Ett fylleknull där i Karlstad. Det är lätt att vara efterklok.
I går gick jag till den lilla sketna lokalpuben. Mission: ligga med någon. Bara få frustrationen ur kroppen.
Hittade en liten söt sak, ung, blond och allt Dondylan inte är. Men när det kom till kritan...det gick inte. Jag ville inte. Jag blev helt enkelt inte kåt. Fan ta känslor. Jag vill inte ha dom längre. Skickade hem pojken med ett "sköt om dig, hoppas vi inte ses" "det är lugnt, jag drar till Vemdalen om två dar, säsong" "bra" svarade jag. Sen kände jag mig vidrig. Lite smutsig, men mest vidrig. Jag är en vidrig människa. Vriden och vidrig.
Musikalisk kuliss: Olle Ljungström – Rock'n Roll
