Jag står i snöslasket. Frusen och jävlig. Och jag minns er, dessa dagar, dessa månader. Ni skitdagar som gjort mig till er clown. Jag står i snön med läckande och för stora skor. Känns som om jag håller slokande rosor som egentligen är spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp. Röker jag? Vet inte. Kanske har jag en sprutande blomma i kavajslaget - dess sprut, ett sprut om året eller så - hånar mig igen. Ett hån som egentligen går inåt, kallt och ofiltrerat. Ett påklistrat skratt med kollegerna som blöts upp och rinner ner i avloppet tillsammans med min sminkade, leende mun och för gammalt kaffe. Kanske är det så att ingen skrattar när jag trillar? Inte jag, inte Dondylan. Och jag ser filmen framför mig, hur jag står ensam i manegen, omgiven av ingenting samtidigt som cirkustältet brinner. Fast den filmen finns nog mest som manusutkast i mitt huvud.
Och jag äter. Äter upp sorgen efter ännu en förlorad biljett till kärlekens och lyckans land. Läser tidtabellen som glad lektyr. Synar av mitt tåg och ser ett nedklottrat nummer på en toalett, det går till någon som vill ligga. Ringer upp och möts bara av min egen telefonsvarare. Köper inga biljetter, fripassagerar och köper flaskor istället. Flaskor som tröstar när jag ger upp. Min inre röst som talar med anden i flaskan och ber den hellre ge mig tre klunkar till än tre önskningar. Funderar på om det verkligen är min röst. Är det? Fyller mitt huvud med tingeling och ingenting.
Hoppas på att mitt liv bara är en skröna, att det inte finns. Att livet jag lever bara finns i min kokongverklighet. Att ingen ser, eller tja...vad finns det och se? Konstaterar mer att att ingen ser. Det är synd, egentligen vill jag ju ses. Det fina i mig vill upp i manegen, osminkat och underbart. Och min publik är Dondylan. Och jag ser att han skrattar när jag trillar. Inte åt, med.
Istället står jag saltstodad på perrongen och känner hur hans närvaro klistrat sig fast i min fjäderdräkt likt BP-olja som läcker och inte går att stoppa. Kan inte lyfta vingarna, kan inte trilla mer. Verkar inte finnas någon saneringsmetod. Kan bara dra runt på min väska som inte varit någonstans, men ändå slits och nötts ned.
I natt drömmer jag om att långa tåg ska ta mig långt långt bort.
Musikalisk kuliss: Thåström – Främling överallt
