No uterus, no opinion.

Manliga män, du vet, dom där mucho macho manliga männen. Dessa finns i alla kulturer överallt, och jag är trött, så trött på att försöka göra mig förstådd hos mucho macho män i allmänhet, och de med kass kvinnosyn i synnerhet. Är det gener? Det kan inte vara så enkelt, det borde vara mest miljö. Jag träffar dessa dagligen på tågen. Dom vill prata med chefen. -Jag är chefen, svarar jag och endast detta, att jag är kvinna och tar beslut, kan tydligen provocera till galenhet. Att jag dessutom väljer en rak och orädd konversation får dessa kryp att se rött. För jag ska ju veta min plats, fnittra fint eller vara tyst. Jag ska se upp till och dyrka; och hela min livmoder slår knut på sig själv. Allt annat gör mig hysterisk. Hysteria. Livmoder. En moder till liv, det är min plats. Att jag är barnfri beror endast på att ingen man vill ha en så "galen" kvinna. Ingen man vill ha den självständiga. Så sägs det i nätverken för mucho macho manliga män, och jag tröttnar så jag kräks i min egen mun, men orkar inte så jag sväljer ner kräket igen, en returbiljett till min egen magsäck.

Lördag, Kungsgatan 53, Stockholm:
Jag har beställt en taxi till söderhaket och ställer mig på trottoaren för att vänta, tänder en cigarett och ser en östeuroparegistrerad svart merca stanna ett par meter ifrån mig. Från passagerarfönstret häver sig en full mucho macho man av ryss-karaktär ut, vobblar liksom med sin tunga mellan sitt pekfinger och långfinger och vrålar -How muuuuuch? How much to fuck? Jag ger honom ett långfinger tillbaka och mumlar -Fuck you. Nothing here to pick up, asshole. En sekund senare har han öppnat bildörren och trycker upp mig mot Scandics vägg och skriker i mitt öra så jag känner fyllan och saliven  -I said how much, whore? Sen går det snabbt, tre unga killar rusar fram, sliter bort honom och han försvinner med tjutande däck i mercan upp mot Hötorget. Min taxi kommer, chauffören hoppar också ut och undrar vad som händer, alla kollar om jag är ok, och jag sätter mig förvånansvärt oberörd i bilen mot Folkungagatan. På söderhaket beställer jag två sexor bourbon, en vodka tonic och börjar skaka lite lätt.  Tänker tyst -Jävla ryssar.

Söndag, någonstans mellan Mjölby och Nässjö, tåg 543:
En kvinna, ung och med fantastiska guldögon, frågar om jag kan hjälpa henne med lite vatten till sitt barn. Jag hänvisar henne till min kollega i bistrovagnen och går vidare. När jag kommer tillbaka till bistron är det liv i luckan. Min kollega, med rötter i Jordanien och arabiska som modersmål förklarar sen för mig att kvinnan hade kommit och frågat efter vatten, tre steg efter hade hennes man rasande kommit efter och undrat, på arabiska, vad "-... som fått henne att gå ifrån sittplatsen bredvid honom utan att be om tillåtelse?" Hur kunde hon vara så dum? Hon hade förklarat att hon inte ville väcka honom och barnet var törstigt. Han hade svarat att hon förstod väl att detta skulle straffas. Min kollega försökte lugna och säga att det bara handlade om vatten till barnet, att det var lugnt. Mannen hade då lugnat sig, blivit glad för att Hassan, min arabkollega, förstod grejen, och att en man kan ju inte låta sin kvinna springa lös sådär. Han ville bonda, manliga araber emellan. Då blev min kollega lite sur och förklarade att kvinnor i Sverige visst får gå till en bistro utan sin man, att han måste lära sig att acceptera att saker inte är som i Mellanöstern, och att han inte kan bli arg på sin fru för en sådan liten sak. Mannen blir rasande igen. Det skriks snabbt och högt på arabiska när jag kommer in. Mannen hade bett om att få prata med Hassans chef och precis då kom jag. Hassan säger "- Detta är chefen" och pekar på mig. Då anser mannen att Hassan är kuklös, en skam, en vämjelse som jobbar med en kvinnlig chef. Efteråt förstod jag att dessa orden gick inte ens att översätta, för dom finns inte i arabiskan. Det finns endast ett genus på chef på arabiska. Jag satte mig med en kaffe och chokladboll i tjänstekupén och tänkte tyst -Jävla araber.

Idag, måndag. Köpenhamn, spår 26:
Det är sedvanlig ID-kontroll och en kille i 30-årsåldern, med flickvän som sällskap blir stoppad. Hans pass hade gått ut och han får inte komma in. Mannen har en mössa med ett stockholmslags logga på sig. I övrigt ett par combatbrallor av billig kvalitet och jag kan skymta en tribal på halsen. Mycket muskler, mycket intag av substanser som ska göra musklerna större. Mycket finnar i pannan. Känslan av trubbel är påtaglig. Att ID-kontrollanten är av kvinnligt kön verkar provocera bara det. Att han sen inte får komma med tåget, där jag, chefen med tuttar bestämmer, provocerar ännu mer. Efter mycket skrik och gap slår han tillslut sin flickvän rakt över käken så hennes läpp börjar blöda, hon som bara försökt att säga till honom att det löser sig, vi fixar detta och tar ett annat tåg. Hon trillar till marken och han vrålar att allt är hennes fel, varför i helvete hade hon inte kollat giltighetsdatum på hans pass?
Tid för avgång och ID-kontrollanten lovar att det är under kontroll, politi är på väg, åk ni. Jag vrider på central dörrstängning, kontrollerar perrongen och att alla fotsteg och dörrar är inne och stängda. Stänger min egen dörr och vrider på klart för avgång. Tänker tyst -Jävla svenskar.

Kommer hem sent och sätter mig med en riesling. Just denna flaskan har skruvkork så jag behöver inte ens leta upp vinöppnaren, du vet, den som är full av mina och ingen annans fingeravtryck. Funderar på varför jag lever. Vad är meningen? Varför ser jag dessa vidrigheter varje dag, och går vidare, i vidrigheten? Hur kan jag försvara mig själv? Att mucho macho män har blivit min vardag, min trötthet. Hur länge måste vi, som proggen proklamerade, höja våra röster?

Jag beslutar mig för att röka inne, vid matbordet, fastän Hitte i ren protest går från mitt knä. Stirrar just nu på sju fimpar.

Tiden går, jag börjar bli ostädad.

Snart sjutton fimpar. Skärp dig, det finns ett liv att levas där utanför.
Utanför lägenheten.
Utanför tågen.
Kom igen, fröken.
Våga.
Kör.

Fortunate Son – Cat Power