Tänder på, på pallar och bilar och lär mig att släcka bränderna. Med skum, med pulver, med kolsyra. Tänder på, på tygmänniskor och lär mig använda brandfilt.
Önskar att jag hade varit lika duktigt på att släcka mina inre bränder. Han gör mig knäpp. Galen. På riktigt kära du så känns det som jag fått en sinnessjukdom. Jag känner inte igen mig själv. Vad är det här? Om detta är att vara kär vill jag ringa 112. Det är inte kul.
Tystnaden driver mig till fultankar och sömnlöshet. Skäms över dumma små meddelanden under påverkan av sjukdom och vin som medicin.
Sätter en gryta på spisen och eldar. Snart kokar den nog, den tredje kaninen. Den vita och fluffiga. Den som begraver allt.
Kanske bäst.
För alla.
Det sitter en liten djävul och viskar tjugofyra7 att jag bara ska låta han vara lycklig med sin familj. För som hans ilande isande vackra sa; det är längesen han kände något. Något överhuvudtaget. Han sa det till mig men min djävul, som även läst psykologi på universitetsnivå verkar det som, tycker att nu när han hittat någon känsla så kanske han kan projicera den på sin flickvän och som den hjärt- och lung-räddning jag övade på idag, blåsa nytt liv i deras gemenskap. Deras åtrå.
Jag är knäpp. Jag vet.
Jag åberopar lätt sinnesförvirring.
Domen kommer om några hundra eller tusen dagar.
Tills dess: rock'n'roll
skip to main |
skip to sidebar
