Finnkampen jag inte tränat inför.

Ett hat mot Finland sköljde över mig igår. Självklart är det felriktat. Men det får vara så nu. Jag hatar Finland.
En flaska bubbel för mycket på söderhaket, det borde stannat på två, det gjorde det inte. Sen misär, berusning, desperation och stanken av en patetisk lort. Det är jag som är den berusade, stinkande lorten. Även det kan nog vara felriktat, men även det får vara så nu. Sen ett jävla samtal till ilande isande mitt i natten. Sittande som den alkis jag blivit, i en port. Självklart ett mindre bra beslut, men det blev ändå en förklaring. Jag får ihop pusslet nu. Jag får min intuition bekräftad. Igen.

Den 2:e december skrev jag om en ljusnande framtid. Då skrev ilande isande om att bygga labyrinter av fingrar med mig. Dagen innan den 2:e december åkte han till min fars land. Efter det förändrades tonen, subtilt, men ändå. Det hände något där, i Frankernas land, det har jag ju förstått. Nu vet jag vad och det är därför jag hatar Finland. Jag har inget att sätta emot vackra, blonda finländskor med förmågan att bära lugg. Och hon är speciell, säger han. Det var något där, säger han. Och jag är en berusad, stinkande lort, säger jag tyst för mig själv samtidigt som jag tänker på halvsekunden av förakt i hans blick, där för ett par veckor sedan. Nu vet jag var den kom ifrån.

Och det är något i min ensamhet som är obarmhärtigt och självlysande. Jag kastar och kränger in och ut på mig själv. Jag minns och upplever. Jag hatar och älskar. Och i min ensamhet virvlar tornadon sakligt och distanserat genom min tillvaro. Ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Jag vill möta honom med kuslig praktisk nykterhet. Istället famlar mina labyrintlösa fingrar efter vinöppnaren, du vet, den som bär mina och ingen annans fingeravtryck. Vinöppnare öppnar vinflaskor, det är ju själva syftet, men vinet värmer dåligt i kväll.
Och mitt liv har blivit en svärtad, hjärtslitande satir över mig själv, jag som en gång hade alla förutsättningar att bli lyckad, fantastisk och fin. Mörkret och diset, det var där jag hamnade, det var dit jag sökte mig, och nu kan jag inte flytta därifrån. Förankrad i destruktiviteten utan reservdunk. Konstaterar krasst att energin tagit slut. Önskar mig ett oinskränkt psyke som kan hantera min maktlöshet och generera handlingskraft. Istället lägger jag mig platt, tänker elakt och dumt. Ligger ner och blir överkörd, av honom, av finländskor, av flickvännen och av mig själv. Om och om igen.

Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Jag lurade mig själv att tro att han mådde dåligt på grund av en arg flickvän. En våldsam flickvän. En kränkt flickvän, säkert en mycket sårad flickvän. Och jag skrev saker som att jag saknade honom. Att jag tänkte på honom. Att han var fin. Att jag fanns där om han behövde. Men han behöver ju inte mig, han har ju hela jävla Finland runt sin kuk.
Och jag stirrar tomt från mina dumma, naiva blå ögon. Återigen.
Dags att uppdatera Tinder, köpa en ny rakhyvel och ta bort det för honom så viktiga könshåret.

Jag försöker låta tuff, det är jag inte.
Jag är en berusad, stinkande lort.
Och förvirrad.
Och rädd.
Fan.