Sista ordet.

Önskar att jag hade tankekraft nog att göra dom sista orden här till brillianta, fantastiska, ord som kunde förändra. Förändra världen eller bara en endaste persons urholkade liv. Så kommer det inte bli kära du, jag är ledsen för det.
För igår visade jag dessa tusen och åter tusen orden som har skrivits endast för dig och mig själv min kära saknade mormor, jag visade dom för någon annan. Någon som gav mig mitt livs känslorus, men i samma sekund som jag gav honom tillträde till orden förstod jag ju att orden måste ta slut. Då jag inte kunde komma på ett enda ord att säga honom igår, för min hjärna står stilla när jag ser honom, så tryckte jag på send. And away.

Och så var det det där med impulskontrollen.

Han fick orden jag inte kan säga högt levererade från en telefon när jag gick genom ett iskallt Stockholm, han fick dom levererade när jag gick längs Tjärhovsgatan och var kall och död. Ångrar jag mig? Det spelar faktiskt ingen roll. För han ser en framtid med Finland. Så sa han. Ljög jag när jag önskade honom all lycka med Finland? Antagligen gjorde jag det. Och jag är så kass på att ljuga.

Han lyckades förnedra mig där, på galleriet igår, jag gick därifrån med en maktlöshet värdig vårt kungahus. Han testade, och resultatet var lyckat, att få av mig mina kläder. Hans fingrar fick mitt blod att rusa endast för att stanna precis innan lyckan, innan explosionen av rus sköljde över. Jag tror att han det gjorde det för sin egen bekräftelse. Han vet, han vet hur blåögd och lätt jag är. Han vet att han äger mig. Han vet att jag aldrig kommer sluta känna för honom. Han vet. Mitt pussel blev aldrig klart, som Thåström sa. Som en cigarett i mitt askfat.

Men hur ont det än gör så måste jag gå vidare till en ny adress, kanske blir det Köpenhamn, kanske inte. Det enda jag vet är att det blir inte Helsingfors. Inte ens Stockholm, staden jag älskar och hatar.
Det första jag gör är att flytta virtuellt, vart vet jag inte riktigt ännu, men det kommer nog av sig själv, någonstans måste ju orden av smärta få hitta sitt fäste. Dock inte här. Over and out, älskar dig, kära du.

Nu: Vin och misär. Och oljefärg.
Om ett par eller tusen dagar: Förhoppningsvis tuff nog att möta mina vänners kärlek. Och världen.
Så länge: Min trygghet och vän, den store tjocke med skägg. Han får rädda mig. Igen. Stackarn.