Jag är så förvirrad. Ingenting är kul. Jag förstår ingenting, jag vet ingenting och jag tappar lite hopp till höger, lite hopp till vänster och hoppar undan och rätt ner i min förtvivlan.
Julen ringde:
-Jag är här snart...
-I helvete att du är, svarade jag och fortsatte med gäll röst, -Jag är inte redo, jag vet inte var jag är, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag är, men jag är trött...såinåttahelvetetrött.
-Ahh...well, jag kommer om 28 timmar vare sig du vill eller inte, sa Julen.
-Ska jag vara ärlig skiter jag i när du kommer, det enda jag bryr mig om är när ilande isande novermbergråblå ögon kommer. Och då ska han gärna göra det i mig.
Men jag är så förvirrad.
En novembermånad av åtrå, jorå, och då fanns det plats i tiden att ses hela tiden.
Nu en decembermånad av saknad, längtan och fan.
Och ingen plats i tiden.
Det nämndes något om ett slut.
Flickvännen var arg och full.
Det nämndes något om dåliga nerver och kass kista.
Något förlåt för kort svar.
Något om han är låg.
Jodu, det är vi alla. Låga.
Och en sida av mig förstår. Är som jag alltid är, vänlig. Försöker inte vara påflugen, jobbig brud. Snäll och säger saker som -Jag finns -Hör av dig om du vill prata -Saknar dig, och -Du är fin. Och på något vis förstår jag ju att han har det jobbigt, att fokus är på familjeidyllen och jag är i periferin. Men han hör inte av sig, vill inte ha mitt stöd.
Min andra sida väser:
-Jag dödar främlingar (resenärer), för jag vill inte döda dom jag tycker om. Men jag packar dynamit eftersom jag inte kan packa känslor. Jag har vapen, så spring, motherfucker, du borde springa som fan. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är irrationell. Blow me a kiss and I blow you to pieces.
En månads passion.
En månads tystnad.
Jag är förpassad till ett gallerikällarknull som han kan plocka fram när kuken behöver sitt. Det krossar mitt hjärta.
Fan.
skip to main |
skip to sidebar
