Det ligger otäcka nedspolade odörer i diken mellan mina tankebanor och stinker fulord. Hon och Han. Han och Hon. Kyssar i nacken, hårda stönande djupa stötar som får honom att njuta på gränsen till medvetslöshet. En gemensam åtrå, ett gemensamt liv. En familj. En idyll. Han har ju det.
Han pratar om separation och hon vill ligga. Så vad ska han då med mig till? Kanske är jag svartsjuk, kanske inte, men det hade varit mycket enklare att falla för någon singel, och inte en man som redan har en livskärlek hos sig, mamman till hans son, hans flickvän. Och ett hus på landet.
Händer som nästan når fram. Viskningar i en telefon. Några frågor och få svar. Därför blir varför och ljusstrålen i mitt hjärta avbryts av ett hyssjande moln. Kanske är det ett novembergrått moln. Han säger att jag är bra. Han säger att han tycker om mig. Jag är inte mottaglig i kväll, i mina öron klingar det ostämt och falskt. Sådant man bara säger sådär, sådant som inte ska få mig att drömma mig bort till åtrå och smekningar och frihet och kärlek och respekt. Sådant jag inte kommer få, sådant han inte kommer ge till mig, kanske till någon, men inte till denna vidriga lilla lorten. Förtjänar jag ens ett därför till mitt värsta varför? Någon gång kanske jag kommer att smeka minnet av denna fina människa, och inte gå sönder.
Tittar ut. Dis, isbris och dripp och dropp. Mörkret är kvar därute och väntar på mig. Snart gör jag nog det sällskap igen. Ska bara...typ drömma lite.
