How does it feel?

Min terapeut säger till mig att inte känna, utan tänka.

Men det är svårt. Ibland får jag en känsla som kommer över mig, och då är jag glad att ingen ser mig. Det brukar börja med en oro över något, en saknad av något. Det är då jag försöker yoga-andas. Ofta händer det när jag ska koncentrera mig på en bok eller en film eller något som triggar fantasin, en annan verklighet. Någonstans där mitt sinne hamnar i en fiktion som inte är min egen. Helt plötsligt har jag gjort en del saker som jag inte ens reflekterar över, börjat snurra mitt hår, klia på gamla ärr som jag själv är roten till. Helt plötsligt kliar det på hela kroppen, som myror med dunfötter. Inte ont, men något som inte ska vara där.

Det är då jag blir medveten om min oro, min galenskap. Helt plötsligt skriker jag rakt ut att "-Låt mig vara, kom inte hit, jag är inte galen....andas, andas, andas. FÅ INTE PANIK." Och jag slår på mig själv, sluta, sluta sluta. Det går över, men tårar kommer naturligtvis. Jag funkar inte.

De är nu min terapeut säger att jag inte ska känna att jag är galen, att jag ska tänka "-Nu tänker du att du är galen. Är du det? Tänker du att alla stirrar på dig? Gör dom det?" Klart jag inte är, klart dom inte gör, men känslan är där, hur mycket jag än försöker kliva ur mig själv och fungera.






Såg en väldigt klar stjärna falla. Önskade mig kärlek. För 586:e gången.      Typ.

Musikalisk kuliss: Bob Dylan – Don't Think Twice, It's All Right - 2010 mono version